TV-SERIE. Hagai Levi är sannerligen rätt person att sätta arvet efter Ingmars Bergman i händerna på, konstaterar Charlotte Wiberg som förhandstittat på en aktuell remake av den svenska tv-serieklassikern.
Jag fick ta del av serien som har premiär på HBO Nordic 13/9 för ganska länge sedan nu. En remake (med Jessica Chastain i en av huvudrollerna) på Bergmans klassiska Scener ur ett äktenskap, serien som med stolthet satte fart på skilsmässotalen i Norden. Jag började titta med ljummet intresse: det var tämligen förväntat att detta skulle komma förr eller senare och även om omskaparen var skickliga Hagai Levi, med bland annat israeliska originalet till In Treatment i fickan, var jag rätt övertygad om det meningslösa i företaget. Bergman är ändå Bergman. Även om man för min del i princip gärna får snatta och omarbeta bäst man vill verkade en tryggt kvalitetsmärkt HBO-serie med i den mitt tycke rätt beige och strömlinjeformat attraktiva Chastain som stjärnlockelse i ett försök att återskapa den bergmanska magin ett hopplöst företag.
Och jag började titta och min skepsis verkade befogad. Jag har blivit ombedd att inte berätta allt som händer och dessutom försedd med disclaimern att det jag fått ta del av inte nödvändigtvis kommer att vara slutprodukten. Det är ett work in progress. Jag vet alltså inte om greppet att låta själva inspelningssituationen synas, vad som ser ut som ett typiskt brechtianskt grepp som Bergman förvisso också använt sig av men är rätt antitetiskt till hans intima tilltal, kommer att behållas men om jag vore Levi, tänkte jag, skulle jag skippa det. Inga större överraskningar visar sig i övrigt. Bergmans inledning med en veckotidningsintervju har gjorts om till ett deltagande i ett forskningsprojekt, middagen med det hemska grälande paret är en middag med ett ointressant par adapterat till vår tid och den polyamorösa trenden, det händer förutsägbara (och jag menar inte bara förutsägbara i meningen att jag sett originalserien) saker, inget griper tag. Jag ser ett och ett halvt avsnitt.
Det är ”ombytta roller” men inte med en enkel spegelbild.
Några veckor senare tänker jag att jag kanske kommer att skriva om serien, och förklara varför den är så misslyckad. Jag börjar titta igen, där jag slutade. Men nu tänder det plötsligt till. Och inne i tredje avsnittet är jag helt fångad. Intensiteten finns där, allting funkar. Levis förändring av parets genusstruktur träffar helt rätt. Det är ”ombytta roller” men inte med en enkel spegelbild. Här finns inte längre perspektivet med skilsmässa som något helt frigörande, annat än i glimtar av en viss utvecklingsprocess som inte nödvändigtvis är enbart av godo. Naturligtvis kan inte heller parets barn hållas helt utanför i dag (märkligt nog är i stället huvudpersonernas arbeten väldigt abstrakta). Parets interaktion är förvisso mindre explosiv än hos Bergman, och det är ofrånkomligt. I gengäld finns det kanske mer av nyansering. Och skådespelarna fungerar utmärkt, plötsligt finns intimiteten där och jag är lika tagen av Chastains Mira som av Oscar Isaacs Jonathan.
Tydligen var det så att Daniel Bergman hörde av sig till Levi och föreslog att denne skulle göra en remake på Daniels faders serie. Det är bara att konstatera att Bergman den yngre visste vad han gjorde. Hagai Levi är sannerligen rätt person att sätta arvet efter Ingmars Bergman i händerna på. När serien är slut och metagreppet att visa publiken skådespelarna, till skillnad från rollfigurerna, dyker upp igen är det som att det trötta distanseringsgreppet i stället blir till ett vitalt sätt att visa hur verkligheten utanför både blöder in i och ut ur fiktionens bubbla. Och jag hoppas att det får vara kvar. Scenes From A Marriage börjar kanske stapplande men blir till en stark serie som förtjänar hitta en stor publik, kanske till och med en lika stor publik som Scener ur ett äktenskap hade. Den lär dock inte ha någon större samhällseffekt; möjligen skulle den kanske, tvärtemot originalet, kunna få ett och annat par att vara lite mer rädda om varandra.
charlotte.wiberg@opulens.se
