FILM. Charlotte Wiberg tar del av sommarens skräckfilmsutbud på SVT men är måttligt imponerad. ”Många av de här filmerna behöver mer blod, mer chock, och låt mig säga det rakt ut: över huvud taget mer våld,” skriver hon. Wiberg efterfrågar helt enkelt mer skräckfilm värd namnet.
Skulle tro det är många av oss lite äldre skräckdiggare som upptäckt genren via Sveriges televisions sommarrysarserier på 1970-talet. Martin Kristenson skrev en fin hyllning till dessa tv-somrar med en lång artikel i tidningen Kapten Stofil (finns att läsa på nätet här. Sommaren 1972 väcktes Kristensons sinne för estetik med svartvita klassiker som James Whales Frankensteins brud. För mig var det däremot, om inte minnet dansar fandango med mig, den blodröda sommaren 1974 som blev en uppenbarelse, särskilt med den suggestiva genredängaren Flickskolan (Satan’s school for girls). Den höll inte för omseende som vuxen men ni kan ju föreställa er hur upphetsande den var för ett barn – här fanns inga svartvita konstnärliga pretentioner utan klarrött blod och isande skrik (filmen är bättre och våldsammare i mitt minne än vad den är i verkligheten).
När SVT nu kör en serie sommarskräck år 2023 (alla filmer finns på SVT Play) så är de här båda grenarna av skräckfilmen tydligt representerade; den konstnärligt aspirerande och den blodröda genrefilmen. Första grenen representeras kanske bäst av de gamla expressionistiska stumfilmsklassikerna Dr Caligaris kabinett och Nosferatu, den blodröda linjen av Dario Argentos mästerverk Suspiria och Luca Guadagninos lika mästerliga omarbetning av densamma. Jag menar nu inte att de blodröda filmerna i sig är mindre konstnärliga än ”art horror”-genren – men ingen skulle komma på att marknadsföra Argentos Suspiria som något annat än en skräckfilm (i subkategorin giallo). Guadagninos remake är markerat mer pretto men även den kulminerar i en blodorgie som placerar filmen entydigt i skräckgenren.
Vid sidan av långfilmerna visar SVT också en serie på nio svenska kortfilmer som placerats i genren, i ett paket kallat Skräcknatt. Den samlingen visar på hur otroligt svårt vi har det med skräck här i Sverige.
Det är inte så att det är ett konsekvent dåligt urval. Jag tycker att åtminstone hälften av filmerna är riktigt bra.
Allra bäst tycker jag om Matilde Skölds och Marcus Svanbergs One minute som gör en vanlig vardagkväll till en oändlig skräckvirvel i ett intelligent uttänkt händelseförlopp.
Jag tycker också mycket om Galatea, av Arvida Byström och Hampus Byström, en liten film om kvinnovåld med lika enkel som briljant twist.
At the window, Skönheten och Tvagning är alla poetiska, tankeväckande, njutbara filmer, men det är väldigt vad blodet inte rinner.
Åtskilliga gånger känner jag mig som den tvära gubben i Roy Anderssons postreklamfilmer som skriker ”Det är ingen riktig post!”. Jag vill komma in i bildrummet och skrika ”Det är ingen riktig skräck!”. Bara en film är rätt genretypisk utefter dagens konventioner: Jana Bringlöv Ekspongs, @janabringlove, men den är så rudimentär att den knappt ens fyller ut sina fyra och en halv minuter. När jag kommer till Agnes Jeppsson och Björn Schagerströms Sömngångaren, där det enda blod som förekommer lustifikt visar sig vara mensblod ger jag nästan upp hoppet om svensk skräck över huvud taget.
Jag vet att SFI gjorde en liten satsning på kortfilmsskräck år 2016, och gissar att några av filmerna kommer från det projektet. Vad är det som har gått fel? Är svenska regissörer ointresserade av skräck? Eller får de verkligt intressanta idéerna avslag för att det egentligen ändå inte är skräck man vill ha, utan vag ”art horror”? Vågar man inte ta ut svängarna för att skräck ju ändå är så himla vulgärt?
Många av de här filmerna behöver mer blod, mer chock, och låt mig säga det rakt ut: över huvud taget mer våld. Fysiskt våld. Det går absolut att göra bra skräckfilm utan dessa komponenter, men inte en hel grupp på nio kortfilmer, i alla fall inte utan att den skräckdiggande publiken börjar gäspa. Det finns genreälskare i landet som brinner för skräck och gör film utanför de vanliga kanalerna, allsysslaren Sarah Giercksky till exempel. Ge dem lite pengar och se vad som händer? Så här tråkigt kan vi väl i alla fall inte ha det.
charlotte.wiberg@opulens.se
