FESTIVAL. Många angelägna filmer och intressanta seminarier – Ingela Brovik har besökt årets Nordisk Panorama i Malmö, den 28:e festivalen i ordningen med ett program på 110 kort-och dokumentärfilmer och drygt 1000 gäster från 32 länder.
En kvinna med långt hår står på scenen och sjunger finsk sång på ett sätt som tar oss i publiken till en annan, magisk värld. Och då är vi ändå på Ribersborgs kallbadhus i Malmö för att se den enda visningen på Nordisk Panorama av Steam of Life i regi av Joonas Berghäll och Mika Hotakainen, om män i bastu, en finsk dokumentär som går emot den slentrianmässiga bilden av finska män som bittra, buttra, tigande surpuppor, ofta höggradigt alkoholiserade.
Men i denna intensivt existentiella film talar män till andra män om det värsta de upplevt i sina liv. Älskade anhöriga som dött, döttrar som de inte får träffa efter en plötslig skilsmässa, vänner som försvunnit, jobb som gått åt helvete. De nakna männen som sitter och pratar med andra nakna män har ofta en spann vatten i handen, en illmarig blick, en liten handduk och ett mycket stort förtroende för den han pratar med om det viktigaste i livet. I dubbel mening nakna samtal, rakt på, utan inledning eller traditionell dramaturgi, intensivt, smärtsamt, paradoxalt nog roligt, eller tragikomiskt om meningen med livet i avgörande ögonblick. Varje lyssnande man i filmen har en extra lyhörd blick, väl genomtänkta kommentarer, snackar på ett sätt som månne förväntas vara “kvinnligt”, som om bara väninnor kan prata om viktiga saker med varandra. Men det gör män i Steam of Life också.
Denna film har allt, inuti ett snävt definierat område som bastu för män kan utgöra. Sittande på träbänkar, omgiven av ånga, värme, vänner och egen ångest kan mycket av männens livshistoria komma ut, i korta, personliga berättelser. Filmade som om filmkamerans närvaro inte förstör förtroendet, intimiteten, sorgen, smärtan i ansikten, ord och kropp.
Många olika slags bastu får vi se, till och med en telefonkiosk i klassisk stil som immig av ånga har bastubadande män. Då skrattar hela publiken på Ribersborgs kallbadhus lilla café, som för kvällen förvandlats till en tillfällig – helt fullsatt – speciell biosalong. Egensinnighet, uppriktighet, närvaro finns i denna film på ett sällsynt vackert, roligt och allvarsamt sätt, ljusår bort från den i film så populära genren manlig självömkan.
På annat sätt egensinnig är finska dokumentären om tjejer som rider på käpphästar i Hobby Horse Revolution i regi av Selma Vilhunen, en film om en oväntad ridsport där tjejer får ta plats mellan lek och allvar, performance och sport. De får chans att finna sin egen plats i en värld där de kan utvecklas på egna villkor, utan mobbing, stress och förtryck.
Last Men in Aleppo i regi av Feras Fayyad (Syrien) och i co-regi med Sören Steen Jespersen (Danmark), en samproduktion mellan Syrien, Danmark och Tyskland, vann rättvist priset som bästa dokumentärfilm. Det är en oerhört stark film som berättar om en grupp unga män i Aleppo som varje dag riskerar sina liv när de räddar människor som utsatts för attacker från de flygplan som fäller bomber över staden där folk försöker leva sina liv trots att de befinner sig i ett av världens värsta krigsområden. De kör till de områden som bombats och försöker hjälpa alla människor under de husmassor där de begravts, gräver fram och finner små bebisar, småbarn, vuxna och gamla, och tar hand om dem med största möjliga ömhet, lyckas varje dag rädda många människor.
En av de unga männen med öppet ansikte, Mahmood, berättar i bilen medan han kör att han har en enda dröm: Att hans lillebror Ahmad skall överleva. Filmarna följer dem med rörlig handkamera, nära, intensivt, dock med stor integritet, på ytterst sakligt sätt, som visar krigets nihilism, komplexitet, absurdism.
Det är en av de allra mest angelägna filmerna på årets Nordisk Panorama, den 28:e festivalen i ordningen med ett program på 110 kort-och dokumentärfilmer och drygt 1000 gäster från 32 länder. Dessutom har många intressanta seminarier arrangerats, bland dem ’RåFILM presents: Filmmakers of Resistance from Africa´s Last Colony’ där vi får lyssna på fyra dokumentärfilmare från Västsahara som berättar om situationen och visar filmklipp om kvinnor som bär vatten och bygger läger, skildrar mångfald i samhället, polisingripanden, muren som byggts för sex år sedan. Vi begär ingenting av FN, vi vill enbart berätta vår historia, säger en av filmarna och visar ytterligare ett klipp om den utsatta situationen. Ett seminarium som visar hur viktig dokumentärfilm kan vara för att förändra världen.
info@opulens.se
