JUBILEUM. På söndag skulle Rainer Werner Fassbinder fyllt 75 år. Ivo Holmqvist tipsar om en svensk läsning av den tyska regissörens pjäs Petra von Kants bittra tårar, som livesänds på nätet samma dag.
Den hektiskt produktive tyske film- och teaterregissören Rainer Werner Fassbinder skulle ha fyllt 75 på söndag, den 31 maj. Men han dog redan 1982, utbränd av droger och annat: ”Fassbinder drack även excessivt” påstår Wikipedia, i underkant.
TeaterTillsammans läser på söndag hans pjäs Petra von Kants bittra tårar, live men utan publik i salongen, på Facebook med start kl 16.00. Teatertruppens konstnärliga ledare Julia Beil Manilla pekar på hans aktualitet: ”I sina verk tog Fassbinder upp ämnen som klass, etnicitet, sexuell läggning, makt och förtryck i samhället och inom familjen. I dag är hans verk lika relevanta som när han levde.” Det kan man nog hålla med om.
Föreställningen kan säkert vara värd att följa. Fast jag har lite ambivalenta minnen av Fassbinders filmer och tv-serier (han åstadkom bortåt femtio olika). På sjuttiotalet dröjde det föregående årtiondets radikalism fortfarande kvar bland danska studenter, mest på Roskilde universitetscenter RUC. Men också på Nordisk Institut på Odense universitet där mina studenter som studieobjekt valde en oändligt lång och ganska seg serie i fem avsnitt som Fassbinder gjorde för Westdeutscher Rundfunk. Acht Stunden macht keinen Tag tar nästan åtta timmar att se och handlar om talträngda och politiskt medvetna arbetare på en fabrik som tillverkar verktyg i Köln och Mönchengladbach (Fassbinder själv var från Bayern).
Seriens fackliga diskussioner i fabrikshallen var som jag minns det oändliga, liksom studenternas kommentarer efteråt där de med de nyfrälstas iver svängde sig med en doktrinär marxistisk jargong. Men det är mycket möjligt att jag skulle stå ut med att se serien på nytt, i lagom portioner, och utan besvärande renläriga diskussioner från vänsterkanten. Ett annat verk av Fassbinder har jag haft god nytta av när jag föreläst om Strindbergs och Ibsens dramatik på universiteten i Auckland, Odense och Gent – är hans tv-version av Ibsens Ett dockhem. Dels är det mästerligt iscensatt med utnyttjande av en mängd speglar, den bildsättningen var ett av Fassbinders favoritknep.
Och dels och kanske mest är det fortfarande sevärt tack vare Hanna Schygulla som spelar Nora, hon som i slutakten frigör sig från en livslögn och från sin fantasilöse man bankdirektören Torvald. Fast jag har aldrig förstått hur hon med berått mod kan lämna barnen när hon stänger dörren bakom sig.
Schygulla var Fassbinders favotritaktris. I hennes tolkning blir Nora en köpt borgarhustru vars cynism sammanfattas i ett enda iskallt ord. När hennes man vill veta vad hon önskar sig i julklapp svarar hon som ett pistolskott: pengar, GELD! Det är en alltigenom materialistisk tolkning av pjäsen även om vi förstås vet att Nora sitter i klistret sedan hon förfalskat ett papper.
ivo.holmqvist@opulens.se
