UTOPI. Böcker överlever i tusentals år mot alla odds – och i Anthony Doerrs senaste roman för de vidare kunskap till och med när planeten har gått under. Pulitzerpristagarens nya roman spänner över åtta sekler, där klimatdystopi och utopi möts.
SOLIDARITET. Möten handlar inte om identifikation så mycket som om att hitta de likheter i olikheterna – eller olikheterna i likheter – som gör det möjligt att spränga sorgen åt samma håll; mot system, normer och gränser som har ihjäl oss, skriver Anna Jörgensdotter.
MISSING PEOPLE. “Att se människor vara människor är att själv bli människa”, skriver Gustaf Johansson. Jag vet inte varför gruppen dök upp i mitt Facebookflöde, men när den gjorde det klickade jag. Nu följer jag sökandet efter trettiosjuårige Tim Wilson, försvunnen sedan den tjugoandra april i ett skogigt grönområde i Nashville. Gruppens kommentarsfält är fullt av…
NOVELL. “Ja, nu står vi här under stjärnhimmeln och känner oss ganska små som människor, yttrade en astronom och de andra instämde. På tal om det, svarade värden, vad är egentligen en människa? Är det någon som kan definiera vad detta är för en sorts konstig varelse.”
ROBOTAR. “I den nu aktuella tv-serien Westworld så har robotmotivet både förändrats och fördjupats och i grunden har den mycket gemensamt med både filmen Blade Runner och Kazuo Ishiguros roman Never Let Me Go,” skriver Clemens Altgård om androidernas effekt på popkulturen.
AKTUALITET. “Salman Rushdie har beundrat Ishiguros skrivande alltsedan den första romanen, men uppskattar också annat: ‘And he plays the guitar and writes songs, too! Roll over Bob Dylan’”. Ivo Holmqvist skriver om nobelpristagaren Kazuo Ishiguro.
OFÖRUTSÄGBARHET. ”Att leva är en storm och en storm garanterar inget, tvärtom. Även i den mest privilegierade delen av världen förblir livet oförutsägbart, orättvist och farligt”, skriver Maria Küchen.
EXISTENS. “Vi står i en lång kö och väntar på att få komma fram till den rike mannen, den store guden, det rika företaget, det rika förlaget, det rika riket … Vi svälter. Vi törstar. Vi lämnar in våra livsberättelser och väntar på ett svar som kanske aldrig kommer”, skriver Percival.
