Alla mår dåligt

Scen & film
Bild: Folkets bio

LIDANDE. I Michael Hanekes nya film möter det borgerliga kammardramat klasskillnader, flyktingkriser och sociala medier. Frågan är var mörkret är störst.

Solen är stark över den franska hamnstaden Calais, den engelska kanalen skimrar. Platsen har blivit ett trauma för ett stort antal migranter som tagit sig genom Europa med sikte mot Storbritannien, men som fastnat där i ett stort läger kallat ”djungeln” i medierna. I en luftig salong med utsikt över havet sitter en samling överklassmänniskor och firar något, en förlovning är det visst. Den nyförlovade och framgångsrika medelålders kvinnan sitter med familj vid honnörsordet när hennes son Pierre gör sitt inträde. Med sig har han ett gäng oförstående migranter. Ett generat sorl uppstår. Det är i slutet av filmen, vad migranterna tänker vet vi inte, men Pierres inre kaos känns. Betraktaren vet också att familjemedlemmarna vid bordet – försäkringshöjdare, överläkare – lever i känslokyla och sadism, att flera av dem bara längtar efter döden, samtidigt som så många där utanför bara önskar liv.

Det är en Michael Haneke i ganska god form. Den österrikiske regissören har liksom landsfränder som Elfriede Jelinek en förkärlek för detta med känslokyla och sadism i borgerliga familjer, att fixera sprickorna i överklassfasaden ur vilka en mordisk svart vätska flödar ut över tjusiga salladsskålar och rödvinsflaskor. I oförglömliga Amour från 2012 ges en i första hand en extremt koncentrerad existentiell svärta mellan en äldre kvinna och hennes make. I nya Happy End, som ibland anspelar på Amour och kan ses som en fristående uppföljare, tar Haneke några steg bakåt och placerar dramat i en politisk verklighet med storföretag, klasskillnader, flyktingkriser och sociala medier. Det är emellertid fortfarande samma borgerliga familjedrama i mitten.

I familjen Laurent är alla både offer och förövare. Dramat vevas igång av en ung flicka som förbränns av hatiska fantasier mot sin ensamstående mor. I Hanekes avvaktande tempo realiseras snart hennes fantasier varpå vårdnaden går över till hennes intet ont anande far. Faderns stenrika familj, som bärs upp av arbetsnarkomanen Anne Laurent (Isabelle Huppert) och hennes gaggige far George (Jean-Louis Trintignant), drabbas av bisarra olyckor som får dess inre svärta att bubbla upp. Anne, George och de andra – med marockanskt tjänstefolk och små privata Bachkonserter – är så absurt olyckliga och kärleksfattiga. Som Annes son Pierre säger till henne på sin väg mot fördärvet: ”Jag vet att du aldrig älskat någon.”

Jag ställer mig dock frågan gång på gång under filmen: Vilken funktion fyller denna Calais-rekvisita? Varför utspelar sig dramat ibland via telefoner när den kunde registreras av vanliga filmkameror? Är det inte ett desperat sätt att ursäkta att det moderna borgerliga kammardramat – som alltid arbetar med det lokala och specifika – inte lyckas fånga erfarenheten av att leva i en globalisering där det lokala narrativet är splittrat i tid och rum? Happy End verkar vilja vara å ena sidan den existentiella absurdism som Haneke är mästare på, å andra sidan en realistisk krönika över samtiden. När eftertexterna rullar beslutar jag mig dock för att den lyckas ganska bra med att vara bådadera, ja, att Haneke lyckas bättre än i Dolt hot och Funny Games med att visa just detta att den borgerliga familjen är en absurd ö på drift i utkanten av samtidens komplexitet.

Regissörens utzoomning får effekten att betraktaren inte kommer lika långt in i smärtan som i Amour. Inte sägs det heller mycket av värde om flyktingkatastrofer eller sociala medier. Det är lidandets kontraster som är den stora vinsten. Familjen Laurents mörker kontrasteras mot arbetarnas när familjens försäkringsbolag blandas in i en orättvis arbetsplatsolycka; den kontrasteras mot tjänstefolkets när dessa blir utsatta för rasism och deras barn angripet av en hund och inte minst när flyktingarna visas in i den ljusa salongen: ”Det här är Yousef”, säger Pierre, varpå han nonchalant berättar en fruktansvärd episod ur Yousefs liv. Vad vi ser är hur borgarklassen kämpar för att undgå ansvar och slippa se ”de andra” i ansiktet. Människor som för dem knappt ens är abstraktioner, men vilkas lidande ligger till grund för deras eget välstånd.

DAVID ZIMMERMAN

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av David Zimmerman

David Zimmerman är konstvetare, poet och frilansande litteraturkritiker. Del av gruppen Malmötxt som arrangerar litteraturevenemang i Malmö och har givit ut diktboken Mal på Anti förlag 2017.

Det senaste från Scen & film

Våldsam hämndsaga

FILMVÅLD. Faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda
Gå till Toppen