PATOS. Här finns ett patos och en lust att visa att patriarkala strömningar lever kvar i det fördolda, skriver Lena S. Karlsson om Lo Kauppis dramatisering av Märta Tikkanens roman Män kan inte våldtas.
Män kan inte våldtas av Märta Tikkanen
Kulturhuset Stadsteatern på Södra teatern
Dramatisering och regi: Lo Kauppi
Ljus: Tobias Hallgren
Kostym: Marika Åkerblom
Scenografi: Erik Radix.
Medverkande: Elisabet Carlsson, Sven Ahlström, Nils Wetterholm, Angelika Prick, Christer Fant, Eva Stenson.
Vem är offer? Vem är förövare? Kan män bli offer i en våldtäkt? Det kan kännas både lite överraskande och deprimerande att Märta Tikkanens indignationsroman Män kan inte våldtas känns helt rätt i tiden, trots att mycket vatten har flutit under broarna sedan romanen gavs ut 1975.
Föreställningen ges på gamla ärevördiga Södra Teatern, där hemlösa Stockholms Stadsteater hyrt in sig under reparationerna av hemmascenen, där ensemblen av allt av döma har funnit sig väl tillrätta. Regissören Lo Kauppi har med få tidsmarkeringar förlagt sin scenversion av Män kan inte våldtas till ett nutida Stockholm och lyckas väl. Enbart en och annan elektronisk detalj skvallrar om att dramat inte utspelas i en förgången tid. 44 år har gått sen Märta Tikkanen släppte denna klassiker, som väckte så starka känslor och debatt på sin tid.
Nu som då är våldtäkt ett sätt att förnedra och förringa, ett övergrepp och ett sätt att markera dominans. Att sexuella trakasserier och övervåld mot kvinnor rapporteras i olika medier kan möjligen bero på att samtiden är mindre tolerant än dåtiden när det gäller brutalitet riktad mot kvinnor. Det är oundvikligt att tankarna går till #metoo och kulturprofilen “Janne Kladd” och stormen som följt i pressen efteråt, när arten av hans trakasserier avslöjades.
Allt kretsar kring den frånskilda bibliotekarien Tova (Elisabet Carlsson) och hennes två tonåringar, sönerna Jockum och Mick. Tova fyller femtio år och belönar sig själv genom att äta en formidabel måltid på en stjärnkrog där hon möter en man, den till synes så artige och förfinande frie företagaren Martti, kraftfullt gestaltad av Sven Ahlström. Denne man är finsmakare och njuter framför allt av rökig whisky. Med andra ord en ”vanlig” man som gillar hårda tag när det gäller sex. Men allt går överstyr.
Efter den fullbordade våldtäkten svär Tova att hämnas och hon skriker ut sin smärta som ett skadat djur. Hon ägnar sig åt renodlat självskadebeteende innan hon beslutar sig för att hämnas den oförrätt hon utsatts för. Tova vägrar att ses som ett offer och utrustar sig istället för att begå ett likartat övergrepp mot mannen som kränkt henne. Istället för att skämmas går hon till motattack och ger igen med samma mynt. Mot sin vilja tvingas Martti att reflexmässigt ejakulera när Tova tagit initiativet. Även om här saknas oönskad vaginal penetration är operationen att anse som ett sexuellt övergrepp, men Tova får betala ett högt pris. Även om lagstiftningen har ändrats sedan 70-talets mitt lever de bakomliggande könsrollerna kvar trots allt.
Just detta gör föreställningen så aktuell och sevärd, här finns ett patos och en lust att visa att patriarkala strömningar lever kvar i det fördolda. Romanen som på sin tid väckte så mycket debatt känns fortfarande kusligt aktuell. Regin kan kännas lite valhänt här och där, men föreställningen som sådan övertygar, inte minst tack vare fina skådespelarinsatser och ett omisskännligt patos.
info@opulens.se
