Tankespeglar: Trollstaven

HÖSTTANKAR. “Någon har fyllt min kropp med ångest, och jag letar efter min magiska trollstav. Var är den? Jag behöver den.”

Jag vaknar som vanligt halv fem om morgonen. Mitt vänsteröga ömmar, det går inte att öppna. Jag kupar handen framför det en stund, det gör inte ont längre och jag tittar mot fönstret. Mörkt. Hösten är här.

Någon har fyllt min kropp med ångest, och jag letar efter min magiska trollstav. Var är den? Jag behöver den.

Det är den som gör allting bra igen. Allting måste få vara bra, jag orkar inte annars. Låt allt vara bra.

Ångesten bor i mitt bröst, där även själen bor. Själen är orolig, vilsen, den har aldrig känt sig hemma på denna planet. Den var kanske inte välkommen från början? Ja, jag minns att min mor vid något tillfälle sa att hon övervägde abort. Sådant kan ju påverka, det kan hända.

Ångesten bor i min mage, där också anden bor. Anden är inte lika lättskrämd som själen, men den påverkas av disharmonin, såklart gör den det. Anden är evig och större än allt, och den läker det mesta om man bara låter den.

Jag letar efter min trollstav, var är den?

Mitt medvetande bor i mitt huvud, och dess uppgift är att lugna själen och säga att allt är bra. Allt är bara bra. Men medvetandet är själv oroligt, tankarna irrar hit och dit.

Var är min magiska trollstav, den som gör allt bra igen?

En timme har passerat, klockan är halv sex, jag tittar i taket. Det är mörkt fortfarande, det är höst. Något glimmar till framför mig, och jag vet nog vad det är – min trollstav är återfunnen!

Jag fattar tag i den och cirklar långsamt med den i luften. Trollstav, åh min trollstav – är allt bra eller är allt dåligt? Svara på min fråga.

Allt är bra, säger jag och låter magin omsluta mig, allt är bra. Ingenting är dåligt, allt är bra, bara bra.

Jag släpper trollstaven och låter den falla mot golvet. Hjärtat börjar slå långsammare, kroppen slappnar av, andetagen djupnar.

Så småningom ringer klockan, och en dag tar så sin början.