Prosa: ”det var så länge sedan vi sågs att jag måste fråga vem du är”

Prosa & poesi.
Mandarinand. (Foto: Brett Jordan / Unsplash.com)

NOVELL. Den här helgen har vi nöjet att än en gång bjuda på en novell av Jacob Härnqvist. Den handlar om föränderlighet och flyktighet.

Jacob Härnqvist är författare med tre utgivna böcker: Dog City Blues (Förlaget Orda 2014), Charles Bukowskis Los Angeles (Lindelöws 2015) och Gangsterliv: brotten, gänget och livet på gatan (Norstedts 2020). Härnqvist har tidigare medverkat i Pequod, Galago, Den Analoga Skriften och här i Opulens. Han skriver just nu två romaner på engelska.

För Härnqvist handlar den här kortnovellen om flyktighet och föränderlighet. Men, som han säger, är det faktiskt en gissning. Så kanske handlar texten om just det: att det enda vi kan göra, när det kommer till kritan, är att gissa.

CAROLINA THELIN

 

 

det var så länge sedan vi sågs att jag måste fråga vem du är

 

Jag hade först ingen aning om var den där meningen kom ifrån. Men den var precis tillräckligt märklig för att få mig ur balans. Inte så konstigt kanske. Tänk själv hur det skulle kännas att gå ut i parken på en morgonpromenad en disig tisdagsmorgon och sätta sig på en bänk och blicka ut över dammen och fåglarna och få den där meningen i huvudet.

Det var så länge sedan vi sågs att jag måste fråga vem du är.

Just den där meningen.

Det är en väldigt märklig mening. Jag kom först inte ihåg var jag hört den uttalas. Sedan insåg jag att det måste varit i Köpenhamn.

Men jag var inte klar över var i Köpenhamn eller vem som sagt det eller till vem. Det kunde varit något jag bara hört på ett café på Istedgade medan jag satt och antecknade eller ritade. Eller något som två vänner uttalat medan jag gick på Strøget och letade upp nästa ställe att dricka en öl i solen.

Eller på Rådhusplatsen kanske.

Eller Zoo.

Botanisk Have.

Christiania.

Jag kom helt enkelt inte ihåg.

Ibland gör man bara inte det.

Så jag satt där i parken och hade den där meningen i huvudet medan ett gäng människor gick förbi. Jag föreställde mig att ingen av dom skulle leva särskilt länge till och på många sätt hade jag förstås rätt. Ingen lever särskilt länge till. En del lever inte alls innan dom dör. Och en del verkar aldrig dö fast dom är begravna. Det var ganska bistert att tänka på.

Och sen kom jag på det.

Jag och Jens hade gått runt i Köpenhamn och varit uttråkade.

Och för att göra oss av med ledan hade vi sagt det där.

Det var så länge sedan vi sågs att jag måste fråga vem du är.

Bara rakt på sak till folk. Bara sådär. För att se vad som skulle hända. Jens var väldigt bra på det och jag mindes plötsligt mer nu när jag satt där framför dammen och tittade på fåglarna som simmade runt i vattnet och verkade växla mellan att jaga varandra och ignorera varandra. Jens kunde säga det med en slags inlevelse som alltid ledde till samtal. Dom kunde vara i allt från en kvart till nästan en timme. Själv var jag mera diskret och trevande. Och jag kom på att det var så jag och Jens börjat glida isär. Det var den där dagen i Köpenhamn. Han hade frågat folk och pratat och skrattat och jag hade mera frågat och pratat och undrat och famlat med blicken som jag alltid gjorde. Det hade blivit kallt och jag hade blivit alltmer fundersam kring det intelligenta och mänskliga i den där övningen. Jens hade haft svårt att sluta och inte velat äta middag och jag hade gått iväg själv och tagit en flæskestej på en pub nånstans mellan Magasin du Nord och Kongelige. Jag hade ätit och tagit några öl och först tyckt att det var rätt skönt med lite tid utan Jens och hans påflugna sätt gentemot andra och sen hade jag sett mig omkring och börjat tycka att killen bakom kassan såg väldigt främmande ut. Det hade stressat mig lite och jag hade gått vidare till en bokhandel och bläddrat lite i fotoböckerna. Jag hade tänkt köpa en Helmut Newton men blev illa berörd när jag tyckte att tjejen i kassan tittade bort när jag närmade mig. Det hela slutade med att jag tog båten hem själv (det här var på flygbåtarnas tid långt före bron) och satte mig ensam i min lägenhet och kröp upp med en bok i soffan.

Jag hörde inte av Jens mer efter det.

Såg honom aldrig.

Och nu satt jag i parken många år senare. Tittade på människorna och fåglarna och mindes den där resan till Köpenhamn. Plötsligt kom en av fåglarna från dammen fram mot mig. Tittade på mig med huvudet på sned. Som om jag var ett föremål på ett museum. Eller kanske en staty i parken. Den hade ögon svarta som natten och en gul fläck längst ut på näbben. Jag hann inte se mer. Efter några sekunder vände den om och flög ut över vattnet. Det var en helt fulländad rörelse. Jag har fortfarande inte förstått hur det gick till.

JACOB HÄRNQVIST
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

Till kamrater

GBG2001. För 20 år sedan, 14-16 juni, pågick det som gått till
0 0kr