Poesi: Läsarbrev till John Keats

Prosa & poesi.
Montage: Opulens.

ROMANTIKEN. Idag presenterar vi en dikt av Ann-Helén Andersson, som har en bakgrund som litteraturvetare. Dikten är ställd till romantiske poeten John Keats och formulerad som ett brev.

Ann-Helén Andersson har en bakgrund som litteraturvetare och disputerade för ett antal år sedan på en avhandling om Kristina Lugns författarskap. För närvarande arbetar hon på ett museum och har på senare år ägnat sig åt skönlitterärt skrivande. Andersson har publicerat dikter och debattartiklar i olika kulturtidskrifter och dagstidningar.

Kärlekens ”längtansblick” och vägran att underkasta sig döden utgör ett sorts utgångsläge i Anderssons skrivande, och genomsyrar även denna dikt. Den är utformad som ett läsarbrev till den romantiske poeten John Keats och kretsar kring obotlig sjukdom och kärleksförlust. Vad som faktiskt har inträffat eller inte är mindre viktigt.

Samtidigt som dikten står på egna ben, utgör den ett collage av olika poesifragment ur hennes kommande debutsamling Precis som de där nyanserna på min favorittavla, vilken ges ut i början av 2022 på Ekström & Garay. Ibland åkallas i boken Orfeus-myten, ibland dunsar dikterna rakt ner i pissljummen vardagstragedi med kvinnomisshandel, tvångsvård och cancerbesked.

CAROLINA THELIN

Låt alla oss sjuka, och döende döda
(Ett läsarbrev till John Keats)

Käre John,
låt mig gå till handskrivligheter
vare sig du vill eller inte.
Låt mig sända dig
några tillgivna brevskrivarrader
rakt över århundradena.

Helt säkert är jag påflugen.
Helt klart är jag en invasiv art
en sådan som riskerar att ta över din vilolund
växa över de andra blomstren
orsaka kollektiv syrebrist och massdöd.

Visst är jag särdeles framfusig,
men jag är i alla fall medveten om det.
Jag känner min egen självcentrering vid det här laget.
Kanske vill jag dela med mig
av ett stycke egocentrism.
Kanske försöker jag kommunicera
efter bästa oförmåga
och ordlekarsorg.

Om än vi är främlingar, du och jag
betraktar jag dig som mitt olyckssyskon.
En desperat chimär kanhända
men likväl, en skenbild att gripa tag i
under mina vaknätter i dygnets slutna avdelning
när cancerrädslan kommit för att stanna
när min klokvackra medsyster i bädden intill
redan hunnit tidsresa sig till evigheten
lämnat efter sig texter skrivna i tårar,
förtvivlansvattnade poesiblomster
som kanske slår ut i leenden en dag.

En fyrtiogradig augustidag
besökte jag din lägenhet intill Spanska trappan.
En hallucinatorisk värmeböljardag
rörde sig min, då skenfriska, gestalt
längs de kvadratmetrar
som blev din kroppslighets sista.

Huvudvärken, yrseln, illamåendet
och allt
det där andra

tog jag som tecken på
att jag inte klarade av medelhavsvärmen.

Då, när jag bodde intill havet, anno 2014,
och var på utflykt till ditt retreat i huvudstaden.
Då, när jag satt med ett glas mousserande
sträckläste, omläste, tårögdade mig igenom
dina drömska texter, dikter, kärleksbrev:

”Then felt I like a watcher of the skies
when a new planet swims into his ken.”

Då, när jag ännu trodde mig tillhöra
de friskas värld
och att min frånnärvarande kärlek
skulle komma att återvända en dag.
På den tiden när jag betraktade dig,
och ditt lidande
på avstånd –
like a watcher of the skies.

Numera tangerar jag dina horisonter,
allrakäraste John.
Numera orosstampar mina barfotafötter
längs solsystemens stenportaler
sugs min tankefrost in i svarta hål
muterar min cellförgiftade kropp
stup i kvarten
när den borde vila och återhämta sig.

Sommardagarna var ovanligt fina
året jag fick mitt cancerbesked
och var i mitt livs sämsta form.

Jag satte igång att träna och besöka hälsokostbutiker.
Jag föll och dalade flera kilo i månaden
blev lättare, allt lättare, mot jorden
ständigt rädd för att tappa fotfästet
ständigt i fruktan för att upplösas i sand
kremerad aska.

Var du lika rädd, käre poet?
Var din vistelse i Rom ett lika förtvivlat försök
att få återinträda i de levandes värld
att få återomfamna din älskade,
allraälskade Fanny Brawne?

Lika skicklig som min favoritdoktor
hade du utan tvekan varit
om du fortsatt din läkarbana.
Kanske kunde du ha funnit en bot.
Nu blev du poet, patient, postum.

Jag hade nog tvingats åka länder och havsriken runt
för att hitta en medicinare
som vore hälften så kompetent som du.
Liksom jag är övertygad om
att min alldelesegen neurokirurg
uppfunnit färgsprakarvackra nebulosor,
universum och fiktionaliteter
om han valt att vandra skriftställarvägar likt dig
här i det alltförkorta, alltförbegränsade livet.

* * *

Jag är långt mycket äldre
än du
fick lov att bli, ändå känner jag mig
infantiliserat vilsevandrad
här på fallfärdig jord.

Mina nedsvärtat livslevda
anteckningsblock och papperstravar
innefattar flera diktsamlingar
liksom fyra prosaverk
som konsumtionslogiken inte vill veta av.

Likväl, om några månader
ges min debutsamling ut
så jag tror och hoppas att jag lever
att jag hinner sprida
mitt kringvirvlande poesistoft
i de oceaner jag hemlängtar till.

Min enda verkliga vän
huserar i de turkosblå haven
sedan han, alltsedan han
förlorat

arbetstillstånd, visum och trygghetssystem
sedan han fått uteblivna svar
och nej och nej och nej
på sina mejl och brev och poststämplar
till länder, ambassader och jobbsammanhang
tills han en dag bara inte

överhuvudtaget
kanhända inte

alls.

Och det är oetiskt
att skilja älskande åt, lika
obarmhärtigt
som att lämna en fisk sprattlande på torra land
kämpande för sitt liv, kippande efter vatten
medan den plågas och långsamt dör.

* * *

Dina dikter
fokuserar inte på dig
som person, John.

Dessa insjuknade rader däremot
frossar i jag du vi ni varandra
som de förgängliga kroppsköttsligheter
vi är
och var

en stund på jorden.

Käre John,
låt alla oss sjuka, och döende döda
stiga in i dikten och återuppstå.

Låt oss andas fritt
mitt i haveriet

sträcka ut oss

omgivna av blankrader

omfamnas av uttrycken
bli sjungna tillbaka

hela vägen upp ur

vårt sjunkna Atlantis.

Så att vi
kan vidarevarandra
ännu en stund
efter denna hälsnings slut.

/Din trogna läsare A,
från sin längtans skrivarlya i fjärran.

Ann-Helén Andersson
ANN-HELÉN ANDERSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

0 0kr