Novell: Träaskens hemlighet

Prosa & poesi.
Montage: C Altgård / Opulens.

HUMORESK. Så slog den gamla bordstudsaren kaffe. Ja, den slog lunch och värktablett och cigarill också. Det var inte många fler hållpunkter som behövdes i en gammal ungmös liv i en äldreboendekorridor. Sen skulle den slå blöjbyte, läggdags… och om man betraktade boetten som en uppmätare av livets gång så skulle visaren också sen gå in i det lilla darrande luftfält som var dödens tid.

Hon var inte hon som hon var då. För sisådär tio år sedan hade hon med milt tvång och juridiska gråzoner hämtats in från kommunens eländigaste lilla torp, eller ska man säga skjul, knappt beboeligt. Bara någon dag efter hade en bulldozer jämnat det med marken, denna sorgliga hög av ruttna brädor, sura nerkissade dagstidningar över golvet och allt trasigt och framtida renoveringsprojekt hjälpligt fixade med sopsäckar och silvertejp.

Det enda som hade räddat fastigheten att gå betraktaren helt på depressionsnerven hade varit en viss skräpig, brokig sommarsensualism under juni och juli; stockrosor, brännässlor, några tafatta försök till tomatplantor.

Som sagt var hon inte som då – smuts, svarta naglar, stripigt hår och mörkglödande ögon av hat och trötthet. Som den stålblå hinna av trötthet som jorden ibland kan rulla ut över plöjda fält i mars, hade över hennes drivvedshy lagt sig ett permanent lager av bitter misstänksamhet.

Och tystnad födde tystnad intill sinnessjukdoms nivå.

Sen bar det utför. Med sår och bölder som flugorna inte ville lämna ifred. Med kastruller och pannor fulla av grönt, hårigt, ruttnat som man inte ens visste vad det en gång varit för mat.

Det var en sommarpraktikant med ett typiskt konstruerat jobb som slagit larm. Hans subventionerade syssla hade bestått i att cykla runt och kontrollera att brevlådor och husnummer var i gott skick för kungliga postverkets distribution. Detta utspelade sig nämligen på den mytologiska tid då Sverige var tråkigt men gediget pålitligt.

Vad som fick honom att reagera var väl inte så mycket fastighetens förfall utan den maniska religiösa litania som tanten mumlade ur sig: Gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i himlen gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i evigheten.

Alla sa att Bengt söp, men ingen frågade varför Bengt söp.

Och allt detta i en krass folkhemstid med social ingenjörskonst när den sortens besatthet oftast dämpades med litium och kalla bad.

Vår cyklande kontrollant förstod att detta var en fråga som bäst ventilerades med Bengt-Arne. Denne man var en sån där mystisk typ som alla småstäder har, eller som snarare sagt märktes så mycket mer här bland alla färglösa förskollärare och försäkringskassehandläggare som nöjt sig med att gå på högskola och inte universitet och lockats av nån av alla dessa avfolkningskommuners slogans. I detta fall “Närhet till människor och skog”. Nå, så lagom nära mellan människor för alla sa att Bengt söp, men ingen frågade varför Bengt söp.

Bengt-Arne hade varit servicetekniker på manufakturfabriken och lagt sina kärlekskranka snaror bland sömmerskor i epoken mellan blommiga städrocksklänningar och psykedeliska Mah-Jong dräkter. Sen grovstyckare på granngården och slutligen bygdens officiella alkis och heliga dåre. Men det var ingen som kände honom under hans vanliga namn utan som “Humlan” vilket han fått från sitt både stora damtycke och damframgång då han under hippieeran flög från blomma till blomma.

Bengt-Arne hade en dag i sin skrangliga eka ute på en tjärn mött Jesus, mitt i sitt meditativa abborrmete, och sedan dess inte rört en droppe starkt. Det var första biljardbollsstöten i en lång konstruktiv kedja där han påföljande vardag kontaktat sin arbetsförmedlare, socialsekreterare och via ett trepartssamtal med hans missbrukspsykolog lyckats få en undersköterskeutbildning betald, som han klämt sig igenom utan mankemang.

Men ryktet satt i, så han fick mest inringningsvik när man visste det var extra besvärliga brukare. Nå, han hade för första gången på decennier pengar den tjugosjätte. Trots tisslet och tasslet på bygden visste man också att när det gällde sturiga gubbar och kärringar i vårdbehov var det han man frågade och tog hjälp av. Denna mytiska status hade väl byggts upp av att han var stor, stark och rödbrusigt koppärrig men med ett drag av tyst mjuk vishet. Han var för att tala göingemål ett “rajdigt bryne”.

Så skranglade då cyklisten in på humlans tomt där han satt med en hög dagstidningar och en kanna saft vid ett skrangligt trädgårdsbord och andfådd hasplade ur sig att “Jo, se Humlan det är så att…”

Cyklisten hejdade sig vid öknamnet men fick till svar att “det är ok, pöjk jag vet nog vilket namn jag går under på bygden. Sätt sig nu och ta en klunk saft och andas ut lite innan han kommer till saken, en kan inte hoppa ordentligt om inte trampolinen är bultad och säkrad i friden och faderns jord”.

Så rullade då cyklistyngligen upp hela scenariet med vad vi nyktra läsare kanske skulle kalla psykos hos kvinnan. Om man nu kan säga att en vindpust kan gå genom kärnvirke så var det detta som var Humlans ansiktsuttryck. Han lyssnade, nickade, brummade och rullade så en cigarett med händer märkta av den nyktre alkoholistens typiska abstinensdarr.

– Det var bra att ni kom hit och berättade allt detta, nu skall jag bara gå och ringa några samtal så får vi reda på allt detta.

Han trotsade sin artros och började en lång kedja av telefonsamtal runt i kommunen. Det fanns nu en fördel att halva livet varit bohem och rättshaverist… När det väl gällde visste man vilka nummer att slå.

Hur alla turer och principer och regler och satans byråkrati härefter rullade förtäljer icke denna historia, men tre timmar senare stod de där framför tant Gerdas fallfärdiga ruckel; ambulanssköterskor, polisen och nån myndighetsperson som för syns skull skulle se till att det gick rätt till, denna kidnappning i humanitetens tjänst. Här tillkommer nu att Humlans brännvinstörst gjort att han sedan länge förlorat körkortet så han hade tagit häst och vagn dit, en ståtlig Belgisk Brand spänd för en gammal dansk ölutkörningsvagn.

Samma maniska religiösa litania nådde deras öron. gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i himlen gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i evigheten.

Trots att Humlan var där i kraft av tryggt urberg brast det även för honom till slut. Stanken. Flugorna. Smutsen. Att allt var skavt och skavankigt och oskött och halvtrasigt. Som om hela hennes värld hölls ihop av tuggummi och bomullstråd.

Ej en enda linje med ”fransk spänst och elegans” utan bara ett enda stort imploderat äckel och bråte. Om det så bara funnits ett enda rent dricksglas med grace och fräschör.

Dinter utan filter

Lyssna på vår podd där Richard Dinter besöker olika författare runt om i landet.
Lyssna på podden

 ”Gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i himlen gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i evigheten….”

Så dundrade då Humlan: “Jag förstår nog att mor i torpet har kalas i skallen just nu, men kan ni nu för Jehovas alla satans blomster och aspens darriga helighet hålla er trut för lite stilla respekt och andakt!”.

Han tittade sig sen lite ängsligt om med en blick som verkade säga att “nu gick jag väl ändå för långt.” Men de runt omkring honom bara fortsatte utstråla vårdanställdas typiskt paradoxala nimbus av äppelkindad professionalitet.

En slags framtida nödlögn började nu grönska och spira i Bengt-Arnes hjärnkontor. Av den teori han mindes bäst från vårdlinjen var det om hur hjärnan i äldre ålder kommer ihåg det gamla och varma men kan glömma vad som skedde för fem minuter sen.

Så kom planen och lögnen. “Jo, se Mor vi tänkte om ni ville ta en liten tur i häst och vagn, vi kunde köra till manufakturen och se på festblåsor och sen lite kaffe med dopp borta på paviljongcaféet.”

Det var svårt att döma hur det togs emot, men mantramumlandet slutade och ett lite steg mot dörren togs, där kappan hängde på en rostig spik. Skulle deras bluff gå igenom? I egentlig hemlighet skulle turen gå till ett kvinnohärbärge där kommandoran – för att nu tala Astrid Lindgrenska – hade kunnat ge ett undantag för att föra damen till livets basala; den saltsöta friska doften av nya lakan, sås och potatis, rinnande varmvatten.

Att vinna tid. Att försöka leva gott i alla fall en dag till. Så hade de då lett ut henne på bänken bakom kuskbocken och de smackade iväg. Nu gick färden långsamt, först genom vägar med grönt i mitten, sen oljegrus och gemensam postlådesställning och så asfalt och lågpriskedjor. Här låg dock även en gammal brädgård som Humlan jobbat på anno dazumal och det var fortfarande samma ägare. För att nu fullfölja teatern saknades kaffe i termos. Om det sagts att det skulle fikas på Sjöpaviljongen så skulle det. Att serveringen stängde 1967 och nu mossa och träbock gjorde att dess snickarglädje skattade åt förgängelsen var en annan sak.

Så han stannade till och det var nog bara Humlan som helt trovärdigt och övertygande kunde gå in och “jo, alltså nu är det ju mor i torpet som ska in på vård och annat boende och vi har skarvat lite å sagt det bara är en utflykt så… en termos kaffe och kopp för hålla henne lugn kanske”.

Så de fick en gammal benvit termos och en kantstött kopp. I hennes ögon var det inte lätt att avläsa om hon gick på det hela. Det var som Döderhultarens konst; så mycket dolde sig i ådringen och materians nerver av slit och äldre tider.

De satt där sen vid den halvruttna brädhögen som varit stadens juvel i form av dansbana och café och lät henne ta en kopp kaffe. Sen var det inte långt till en framtid av sakliga lysrörskorridorer och näringsriktig mat, klinisk fri från både onyttigheter och livsglädje.

Plötsligt kom en mystisk mening över hennes läppar.

”Han kom genom en springa och lämnade i en träask.” Det var bara Humlan som inte kunde komma att släppa detta helt och hållet.

Tre dagar senare ringde det hos den numera pensionerade diakonen och hemsamariten Ingegerd. Hon hade precis som Bengt-Arne varit en rätt bastant aktör och profil i samhället och när såna går i pension uppstår ju ett tyst vakuum i deras liv, så hon var kvar på några vikarielistor.

”Jo, asså det är jag… nu är det så att mor i torpet, ja va fan Gerda alltså, har varit hos oss tre dagar och det har slagit slint. Hon fattar nog att vi tagit in henne mot hennes vilja nu och hon klöser och spottar och skriker här… hon bet en av praktikanterna från socialhögskolan så han nästan ville avbryta sin utbildning.”

Så knattrade de iväg till institutionen i hennes burkärtsgröna Saab 96.

”Ja då, men nu har jag mitt barnbarn här och vi ska just hugga in på en tårta och han har lovat visa mig den där nya krångliga internätgrejen, ja det är väl det senaste från Amerika”.

Nå, hon föll till föga. Lintotten Calle fick väl följa med och ta med sin märkliga docka i form av en gorilla med grågrön vietnamuniform. Så knattrade de iväg till institutionen i hennes burkärtsgröna Saab 96.

Väl där hände allt snabbt i en slags förtätad sekund. Calle som inte visste eller förstod nått av situationen sprang fram till Gerda viftande med sin docka och ville kramas och Gerda sjöng ut ”men käre pojk så söt leksak, får jag se på den” Alla trodde hon skulle klösa halv ihjäl honom.

Det blev inte mer sagt, men ansiktet ljusnade. Så gick Ingegerd fram och drog av en teaterviskning ”prata på du bara, du vet som du ibland gör med mig, mormor din. Om allt hit och dit, för du vet att ensamma människor bryr sig inte om vad som sägs, de nöjer sig med ATT det sägs.”

Så gick dagen med Calles monolog om allt från skolan och datorer och bilar och en enda röra medan Gerdas ögon ryckte med i nån slags inre monolog. Mjuk och avväpnad påbörjades sen arbetet med förflyttning, att få in henne på en fin servicelägenhet.

Den minnesgoda läsaren undrar nu vad som hände med meningen som inte Humlan kunde släppa. Att komma genom en springa och försvinna i en träask. Nått kvartal senare kom Humlan till henne, just när inledningsvis nämnda bordstudsare skulle slå tre.

”Nämen är det du…det var oväntat”. Så mycket begriplighet och mjukt tillmötesgående hade få hört, speciellt inte de stressade oengagerade sommarvikarierna.

”Jo, se Gerda vad menade ni med att han kom genom springa och försvann i träask?”

Så slog klockan sina tre dova slag. En vattenspridare gick igång utanför i den friska våreftermiddagen och en syster kom in med medicinvagn men Bengt-Arne gav en liten menande skarp blick som sa …”kan det vänta, det här handlar om …verkliga saker.”

Så berättade då Gerda om hur en man tvingat sig på henne på en blöt kväll nere vid campingen. Hur det hade putat om magen och förlösts i hemlighet och hur hon med sina starka manshänder kvävt bebisen i både raseri och förtvivlan. Sen fanns det en snickare nästgårds som gjorde en liten diskret kista och lönnbegravningen skedde neråt en tjärn. Ett barn som kom genom springa och försvann genom träask.

Humlan undrade tyst för sig själv om det var samma tjärn där han hade blitt nykter i ett huj.

JESPER NORDSTRÖM
jesper.nordstrom@opulens.se

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Prosa & poesi

0 0kr