Novell: Sammanträffanden

Prosa & poesi/Kultur
Illustration: ”Spökpurjolök”. C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

MYSTIK. I Christian Wåhlanders novell sker en rad sammanträffanden. Det handlar bland annat om purjolök, men också om ett tangentbord och olika identiteter. Är purjolöken en port till en annan värld? Mystiken tätnar… 

 

 

Christian Wåhlander är en dataprogrammerare, make, pappa och stolt morfar som alltid haft skrivandet och läsandet som en central del av sitt väsen. Han har bland annat skrivit artiklar om liv, politik och kultur i Second Opinion och City, placerat sig i novell- och manustävlingar, och drivit ett stort internetprojekt om skrivande. Ett projekt som genom åren drog till sig en miljon besökare. En av hans pjäser, Dödsbädden, har spelats på Värmlandsteatern.

Saken är den att jag för exakt ett år sedan satt och skrev en novell, eller något som jag tänkte mig skulle bli en novell, när min fru plötsligt ropade på mig; det var bekymmer med en purjolöks- och potatissoppa har jag för mig.

Det som var lite speciellt i sammanhanget var att novellen jag skrev handlade om en man i min egen ålder som satt och skrev en novell, eller något som han tänkte sig skulle bli en novell, när hans fru plötsligt ropade på honom; det var något bekymmer med en purjolök- och potatissoppa. Och novellen han skrev handlade om en man i hans egen ålder som satt och skrev en novell, eller något som han tänkte sig skulle bli en novell, när hans fru plötsligt ropade på honom; det var något bekymmer med en purjolöks- och potatissoppa.

Jag undrar om man inte borde kalla det för ett underligt sammanträffande?

Själv lever jag på tjugohundratalet, eller nåntingannathundratalet, beroende på vilken profet ens samhälle bestämt sig för att tro på, och mannen jag berättade om levde på sjuttiotalet, och den man den mannen skrev om levde på sextiotalet. Den mannen som levde på sextiotalet skrev om en man som levde i slutet av artonhundratalet. Vem mannen från artonhundratalet skrev om har jag inte brytt mig om att ta reda på.

Märk väl, ingen av dessa män har funnits i verkligheten, inte heller jag, eftersom jag är skapad av en helt annan person.

Jag undrar om man inte borde kalla det för ett underligt sammanträffande?

Nåväl: mannen från sextiotalet reste sig från sin stol och gick ut till sin fru som stod i köket och han frågade henne vad som stod på.

Jag undrar om purjolöken är av tillräckligt god kvalitet sa hans fru, titta här!
Hon höll en purjolök i sina händer, hon hade skurit ett snitt i den, och med tummarna tryckte hon på purjolöken så att den visade sitt inre. Mannen tyckte att den såg färsk och fin ut, och den doftade precis som purjolök brukar dofta, men han sa: Ja, nånting verkar vara konstigt med den, jag håller med dig. Är det verkligen en purjolök förresten? Är du säker?

Självklart är det en purjolök, svarade hans fru, det är ju självklart. Men är den bra? Jag tycker att kvaliteten verkar tvivelaktig på något sätt.

Precis vad jag också funderar över nu när jag ser den, sa hennes man. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men…

Hon var lite less på sin man. Lite utless, om sanningen skulle fram, vilket den nu inte nödvändigtvis skulle, men icke desto mindre: utless.

Den är väldigt vit, eller hur? Alldeles för vit, sa hennes man. Och lukten… han drog med fingret i dess exponerade inre och sniffade sen på samma finger —  just det, det luktar… luktar… Det luktar purjolök, sa hans fru. Det är inte det det handlar om. Det handlar inte om lukten, det luktar precis som det ska, det är inte det.Men den är väldigt vit, sa hennes man. Så väldigt väldigt märgvit.

Den ska vara vit, sa hans fru. Det är inget märkligt med att den är vit, det är inte det det handlar om. Alla purjolökar är vita längst ned, det vet varenda barnunge, men du… du…

Då ber jag om ursäkt, sa hennes man, jag ber verkligen om ursäkt. Jag förväxlar förmodligen purjolöken med nån annan sorts frukt, kanske papaya eller kiwi eller så.

Purjolök är ingen frukt, sa hans fru. Vilken planet befinner du dig på egentligen?  Tellus? sa hennes intet ont anande man.

Mannen från sjuttiotalet, och som alltså jag skrev om, det vill säga mannen som skrev om mannen på sextiotalet som blev djupare och djupare indragen i ett samtal utan utvägar med sin fru, hörde nu sin fru ropa på honom från köket:
Jag tycker purjolöken verkar så underlig på något sätt. Kom hit får du se!
Han lämnade sin gamla skrivmaskin och gick med en känsla av att befinna sig i en dröm till sin fru som stod i köket och höll i en purjolök.

Den ser väl helt okay ut tycker jag, sa han till sin fru. Hon höjde ögonbrynen och gapade. Men ser du inte?

Han tittade lite mer noggrant. Sannerligen såg den ganska underlig ut. På något sätt genomskinlig, som en spökpurjolök, till hälften existerande i verkligheten, till hälften i en för honom hittills okänd dimension.

Det är kanske en port, sa han. Det kanske inte är en vanlig purjolök, utan en öppning till en annan värld?

Tror du verkligen det? frågade hans fru, och hennes händer började bli genomskinliga de också.

Vad jag framförallt tror är att du ska släppa den där grönsaken genast, sa hennes man.

Det är en annan sak som bekymrar mig, sa hon. Jag kan inte släppa den, inte ens röra mig.

Just när jag skrev detta hörde jag min fru ropa något från köket, och jag tror att det handlade om purjolök eller potatis — jag minns inte så noga. Hon sa något till mig, vad vet jag inte, och jag svarade något — tror jag.

Vad jag faktiskt minns är att jag snavade till på en mattkant och föll framåt mot diskbänken. Min fru reagerade blixtsnabbt och satte in en tackling som fick mig att ändra riktning, vilket ledde till att jag for in i kylskåpet istället.

Ja, så mycket kommer jag ihåg av den händelsen. Och förmodligen stod jag och min fru och kramades en stund innan jag gick tillbaka till min skrivmaskin

Så jag satte mig och skrev vidare. Och detta är vad jag skrev om mannen från sjuttiotalet som såg sin fru bli genomskinlig:

Han närmade sig henne försiktigt.

Ta det lugnt, sa han.

Det känns som om jag försvinner, sa hon.

Är du min fru? undrade hennes man.

Såvitt jag vet, svarade hans fru.

Känner du purjolöken i dina händer? frågade hennes man.

Det vet jag inte, svarade hans fru. Det vet jag verkligen inte, och jag vet ingenting längre.

Hon bleknade bort framför hans ögon, och han såg hur en genomskinlig tår rann utefter hennes genomskinliga kind.

Han famlade med händerna framför sig. Purjolöken, tänkte han. Den är en port till en annan värld.

Men han kunde inte känna den — inte nog med att purjolöken var osynlig, den gick heller inte att ta på.

Han omfamnade det som fanns kvar av hans fru, vilket inte var mycket, och det gick en stöt genom honom. Han skälvde och vibrerade, och i takt med att köket blev mer och mer genomskinligt såg han sin fru mer och mer tydligt. Efter en stund var hon som vanligt, och till och med purjolöken hade återfått sin forna tydliga existens.

Var är vi? undrade han.

Titta dig omkring, sa hon.

På vad? Här finns ju ingenting att se?

Titta på allt som inte finns, sa hon. Detta är min värld, här är jag född, här ska jag dö.

Jag skulle hemskt gärna vilja att vi tog oss tillbaka till vårt kök igen. Kan du ordna det? sa han.

Faktum är att vi står i köket just nu, sa hon. Vi har ju inte flyttat på oss eller hur?

Hon gav honom en kyss, och han blundade. När han öppnade ögonen var allt som vanligt, och han sa: Jag tycker att purjolöken ser helt okay ut. Jag sätter mig och skriver en stund igen om det går bra. Säg till om du behöver hjälp med något.

Hon ryckte på axlarna och la purjolöken på skärbrädet.

Han började skriva: Bara idioter kallar jorden för Tellus, sa hans fru.

Jaha, svarade hennes man, men isåfall är jag väl en idiot då. I vilket fall som helst tycker jag att den där purjolöken verkar mycket underlig, alldeles för konstig på något sätt, och jag skulle nog ha önskat att du slängde bort den.

Ja, men det är den enda vi har, svarade hans fru. Så om vi ska äta purjolöks- och potatissoppa ikväll måste vi använda den. Men det kryper i den på något sätt, och det är det jag inte gillar med den.

Hennes man sa: Menar du skalbaggar?

Ser du nån skalbagge här? frågade hon, och han var tvungen att erkänna att det gjorde han inte. Men vad menade hon då?

Inte skalbaggar i alla fall. Inga djur eller så. Det är purjolöken i sig själv. Något i den kryper.

Du menar att den är ett djur? undrade han.

Nej. Hon var tålmodig. Purjolöken är vare sig en frukt eller ett djur, utan en grönsak som jag redan tidigare påpekat.

Men om den kryper…

Den kryper inte, det är något i den som kryper.

Jaha, nu förstår jag precis, det är något i den som kryper, sa hennes man på ett vad man skulle kunna kalla lätt fåraktigt sätt, eftersom han egentligen inte alls förstod. Han fortsatte: Det kanske försvinner under stekningen?

Hans fru skakade på huvudet. Stekningen? Den ska skäras och kokas, inte stekas.

Men då kanske det försvinner under skärningen och kokningen då? försökte han.
Tror du att jag vill skära och koka en purjolök som det kryper i? undrade hans fru.

Jag kan göra det! utropade hennes man glatt. Jag kan göra det, och jag gör det gärna.

Inte i mitt kök, aldrig, sa hans fru.

Ditt kök? undrade hennes man. Det är väl vårt kök?

Hans fru sa att han var på väg bort från sakfrågan, och han undrade vilken den var, det vill säga sakfrågan.

Att det kryper i purjolöken blev svaret.
Jaså det.

Vid det här laget kände jag lukten av god mat från köket, vilket tillfälligt avbröt mannen från sjuttiotalets skrivande om mannen på sextiotalet, och dessutom mitt eget skrivande om mannen på sjuttiotalet. Vad det var som luktade så gott har jag glömt bort, men om jag inte minns alldeles fel var det purjolöks- och potatissoppa. Jag tror att jag reste mig upp och gick till min fru som stod i köket och skivade bröd, men jag kan ha fel. Det kan också vara så att jag satt kvar en stund, kanske tände en cigarett, lutade mig bakåt och tittade upp i taket och lät tankarna vandra.

Eller så tände jag en cigarett och gick ut i köket, eller så tände jag ingen cigarett och gick ut i köket, men min fru skivade inte bröd, utan hällde just upp vin till oss i två glas som vi ärvt av min farfar, eller hennes morfar, eller om vi hade köpt dem för flera år sedan, jag kan inte säga säkert, eller så stod hon verkligen där och skivade bröd, och det var verkligen purjolöks- och potatissoppa som puttrade i kastrullen och inget annat.

Ja, jag minns inte längre, det var trots ett helt år sedan detta hände, och dessutom finns jag ju inte ens som jag kanske redan berättat, vilket betyder att allt det där förmodligen inte spelar någon roll.

Men hur som helst fortsatte jag strax på min novell, eller på något som jag tänkte mig skulle bli en novell.

Och nu, ett år senare, håller jag fortfarande på med den, och tangenterna säger liksom tidigare flapp-klopp-flapp-flapp.

CHRISTIAN WÅHLANDER

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Christian Wåhlander, dataprogrammerare till yrket, har bland annat skrivit artiklar om liv, politik och kultur i Second Opinion och City, placerat sig i novell- och teatermanustävlingar, och drivit ett stort internetprojekt om skrivande som genom åren drog till sig en miljon besökare. En av hans pjäser, Dödsbädden, har spelats på Värmlandsteatern.

Det senaste från Kultur

Tidlös filmpoesi

FILMPOET. Det är inte konstigt att Anna Eborn jämförts med namn som
Gå till Toppen