Novell: ”Pomelo” av Martin Bergén

Prosa & poesi.
Collage: Opulens

VINNARNA. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera fjärdeprisnovellen ”Pomelo”, skriven av Martin Bergén.

Pomelo

Lennart rör i kaffet, fastän sockerbitarna lösts upp för länge sedan. En kvarlämnad kvällstidning ligger uppslagen på bordet och Lennart läser ointresserat rubrikerna, som enbart verkar handla om covid-vaccin. Vid det andra bordet sitter Aleks och Kader och löser korsord.

”Citrusfrukt på sex bokstäver, börjar på P”, säger Aleks. Kader lägger sina stora händer bakom nacken och tittar upp i taket. Till slut ger han upp.

”Vafan, papelsin mannen?”

”Eller, pitron i så fall”, säger Aleks.

”Papaya!”

”Hmm, vi provar det.”

Aleks skriver och Kader böjer sig över korsordet med skepsis.

”Är det citrus ens, papaya?”

Lennart säger inget, men utan att veta ifall det passar in eller inte, så är han säker på att frukten de söker heter pomelo. En av deltagarna i Masterchef använde pomelo i en sallad utan vidare framgång för några kvällar sedan. Lennart vet att pomelo egentligen heter pompelmus på svenska, men att det kanske var svårare att marknadsföra än pomelo. Han har aldrig smakat, men har förstått att de är ganska söta, lite torra med tjockt skal och att pomelon tillhör de ursprungliga citrusfrukterna, som, likt så mycket annat ursprungligt och genuint, hamnat i skuggan av sina mer förfinade efterkommande; fullt duglig, men ändå förpassad till en tillvaro i skymundan.

Kafferasten är slut och på avdelningen börjar förberedelserna för lunchinlåsning. De flesta intagna har redan ätit klart och står och fyller sina termosar med varmt vatten till te och pulverkaffe under den tid de ska sitta på rummet. Några av veteranerna har redan dragit sig tillbaka till sina celler för att få lugn och ro efter maten. Aleks kommer ut på avdelningen och Lennart ser hur särskilt de yngre intagna skiner upp. Som om Aleks utstrålning kunde belysa även dem, men bara för en stund.

“Har du låda med dig, Sjöholm?” frågar Lucy medan hon går runt med papper och penna och tar upp lunchbeställningar bland kollegorna.

Lennart nickar och svarar att han inte ska ha något idag. Men Lucy har redan gått vidare för att ta upp nästa beställning. Aleks vill ha en mellansushi utan räka. Lennart har väl egentligen inget emot Aleks, men det är något störande med hur självklart allt förefaller honom. Inte bara att han är en sån som spontant bestämmer sig för att köpa lunch ute fastän han och Lennart stoppade in sina matlådor i kylen samtidigt imorse. Aleks är en sån som hörs och syns, som verkar ha en högre energinivå än alla andra och Lennart tycker inte om hög energinivå och människor som hörs mycket. Lennart vill ha det lugnt och sakligt.

Egentligen skulle han väl också kunnat beställa sushi och låta matlådan vänta en dag. Men nu är Lennart en sån som alltid har matlåda med sig. Och är man en sån som alltid har matlåda med sig så kan man väl inte plötsligt bli en sån som inte har det, eller en sån som har matlåda med sig men sen inte äter den. Och är man över femtio och aldrig kommit sig för att smaka sushi blir ett sådant beslut alltigenom omöjligt. Man kan väl inte bara bli nån annan så där hux flux. I varje fall inte med vilje. Efter en stroke eller hjärnskada har det väl hänt att folk blivit personlighetsförändrade. Men en stroke tycker Lennart är ett väl högt pris för några fiskbitar och lite ris.

Även om Lennart är en sån som aldrig ätit sushi, vet han att det är riset och inte fisken som är själva sushin, att det ska vara rundkornigt och lagom sötat med mirin och att den inlagda ingefäran heter gari. Och att det inte är riktig wasabi man får till sushi utan någon typ av grönfärgad pepparrot- och senapsblandning som är mycket billigare än äkta wasabi. Äkta wasabi är dyrt och exklusivt och rivs på skrovligt torkat hajskinn och serveras bara på finkrogar. Han vet att man förhållandevis nyligen börjat äta lax på sushi i japan och att lax-sushi är ett norskt påfund som kommit till för att gynna den norska laxindustrin. Lennart kan faktiskt en hel del om sushi och om det japanska köket. Men att äta sushi för första gången inför kollegorna på häktet är något han inte kan. Inte heller kan han berätta allt han vet om sushi och det japanska köket. Det skulle skapa en veritabel storm av frågor och Lennart är verkligen inte den som vill stå i centrum och hålla låda.

Om han nu, mot förmodan, blivit personlighetsförändrad och beställt sushi skulle han säkert råka tappa bitarna för att han inte kan äta med pinnar. Eller om han inte tycker om det? Vad skulle han skylla på då? Ingen skulle ju tro honom om han sa att han inte var hungrig längre. Alla skulle ju förstå. Om man haft med sig matlåda de senaste sju åren så skulle nog kollegorna reagera om han helt plötsligt ville köpa mat ute. Då skulle det bli frågor. Nej, det är tryggast med matlåda i alla fall, en rejäl också så man blir riktigt mätt. Lennart gillar att bli mätt.

Förutom sushi har han varit sugen på att prova de där kebabrullarna som kollegorna köper ibland, de som är så stora att de brukar kallas för taxvalpar. En sån skulle han ju kunna äta. Kebab har han ätit tidigare. Men inte på jobbet, förstås, inte inför allas blickar.

”Aleks! Hur gammal är du nu?” Frågar Bengtsson rakt över bordet.

”Tjugosex”, svarar Aleks och stoppar en bit tonfisk i munnen.

”Åh, farsan då? Har han hämtat sig från coronan?”

”Jo, han är lite trött fortfarande och tycker att maten smakar röv, men annars är det bara gött me gubben.”

”Ja, du får hälsa han från oss.”

”Det ska jag göra. Han är inte helt nöjd med pensioneringen.”

”Jaså?”

”Vore det inte för att han blev sjuk skulle han nog lista ut ett sätt att komma tillbaks.”

”Haha, inget stoppar Jojje.”

Aleks pappa, Giorgio, hade varit nästan lika omtyckt som Aleks nu blivit. Men Lennart och Giorgio hade aldrig dragit jämnt. Kanske berodde det på den gången då den intagne i rum nio blivit hotfull och Lennart varit för långsam med att larma. Giorgios kritik hade egentligen varit befogad, men Lennart hade knappt kunnat röra sig. Han hade försökt larma, men det var som att musklerna svikit honom. Han hade sett och hört vad som hände, men det hade varit som en ogenomtränglig hinna mellan honom och verkligheten. Det hade kunnat gå riktigt illa den gången. Häktets säkerhet hade förvisso förbättrats sedan dess, men vissa risker är ändå svåra att komma åt.

Lucy reser sig och kastar sista maki-rullen tillsammans med det andra avfallet. Bengtsson fortsätter fråga ut Aleks och Lennart sitter tyst med sin matlåda framför sig. Lite av spagettin har fastnat på kanterna, men resten har han ätit upp. Mekaniskt har han skyfflat in tugga efter tugga och nu känner han den varma mättnadskänslan som en mjuk kudde innanför tröjan.

”Nä, indiskt, det grejar jag inte, va”, säger Bengtsson efter en stunds tystnad.

”Jag älskar stark mat”, säger Aleks och tömmer det sista ur Fanta-burken. Det kan bara ha varit några droppar kvar och han ställer ner den igen med en smäll.

”Nä du. Det är för starkt för mig. I Indien har dom ju ätit chilipeppar sedan stenåldern. Dom har det i blodet, va.”

”Jaha”, säger Lucy vid kaffemaskinen. ”Jag trodde chilipeppar kom från Amerika.”

”Nejdå”, säger Bengtsson och lutar sig mot ryggstödet som knakar under hans vikt. Han skjuter tallriken med den orörda wasabin ifrån sig och borstar undan några klibbiga riskorn från bordet. ”Så här är det va. All stark mat kommer från Asien, till och med senap kommer från Indien”, säger han och vänder sig till Aleks igen.

Lennart vet att senapen kom till Sverige redan på medeltiden, även om den ursprungligen kanske kom från Indien. Lennart vet också att chili kommer från Mexiko och, likt potatis, tobak och tomater, togs till Indien av europeiska handelsmän under 1400-talet. Han vet ganska mycket om olika kryddor. Uppenbarligen mer än Bengtsson iallafall. Han tittar på Lucy, som tittar på Bengtsson. Lennart harklar sig.

”Jag tror …”, börjar han, men blir genast avbruten.

”Nej, men då är det slut på detta lilla roliga då”, säger Bengtsson och reser sig. ”Tillbaks till arbetet nu gubbar.”

Lunchen är slut och Lennart återvänder till avdelningen. De intagna behöver inte lägga någon energi på att fundera över vad de äter. De slipper göra massa knepiga val. Som anställd inom kriminalvården har Lennart fått en unik inblick i en värld effektivt befriad från alla valmöjligheter och osäkerheter. Det är inte så att han avundas de intagna, men han kan ändå lockas av tanken på att slippa fatta så många beslut hela tiden.

Resten av dagen går enligt invanda rutiner och det enda som stör Lennart är tanken på den där sushin som han aldrig smakat, och den förflugna tanken att han skulle kunna bli lite mer som Aleks. Lite oräddare och självsäkrare. Men det är klart, sånt hör kanske bara ungdomen till, tänker han och konstaterar samtidigt att han knappast varit särskilt äventyrlig som ung heller. Eller hade han det? Har han blivit en försiktig och tråkig farbror? Jävla sushi, jävla Aleks.

Lennart går av spårvagnen som luktar blöta kläder, gummi och gammal fimp. Han flåsar när han går upp för trappan och håller en stödjande hand på ledstången. I vanliga fall skulle han skyndat sig för att hinna med bussen men han har bestämt sig för att ta en annan väg hem. Beslutet, om det nu ens kan kallas för beslut, har legat och grott, ungefär som en maskros under asfalten. Ena dagen syns ingenting, men så plötsligt, en till synes obefogad bula som till slut spricker, och så tränger den fram, maskrosen som är Lennarts beslut.

Han går förbi tobaksaffären och det där opersonliga franchise-kaféet och tar gången ner mot torget. Han svänger av från torget och går i regnblasket med steg som blir allt mindre bestämda ju längre han kommer. Tänk om någon granne ser honom? Den risken har han inte ens övervägt. Han hade bara tänkt att Marianne var på årsmöte, så att han skulle få ett par timmar för sig själv. Tänk om Janne ser när han går in på restaurangen och kommer ut med en påse? Han skulle förmodligen fråga Marianne nästa gång de ses, hur det smakade. För så gör Janne. Och Marianne skulle naturligtvis inte fatta någonting. Jävla Janne, han ska alltid babbla så jävla mycket.

Lennart kommer fram till den indiska kvarterskrogen och kikar in. Där inne sitter två indiska killar och viker indiska servetter. Inredningen är i mörkt trä med indiskt krimskrams och tyger i bjärta färger. Lennart tittar bort när han möter en av killarnas blick genom fönstret och går snabbt vidare.

Han är snart framme vid målet. Han går in genom glasdörren och rycker till lite vid ljudet av en liten bjällra på dörren. Bakom disken står en äldre man, men i övrigt är det tomt i lokalen. Lennart säger hej till mannen, går fram till disken och låter ögonen vandra över bitarna med fisk som ligger uppradade. Mannen tittar fokuserat på honom redo att ta emot hans beställning. Det suger till i magen på Lennart och så gör han det bara.

”En, eh, mellan-sushi, tack”, säger han, och det går precis som han planerat. Han betalar med kontanter så att Marianne inte ska se på kontoutdraget att han varit där. Vilken tur att de ens tar emot cash, tänker han och kastar kvittot i en papperskorg.

”Soppa ingår, varsågod”, säger mannen och sträcker över en liten rund plastburk med lock samtidigt som han gör en gest mot ett bord i hörnet av rummet.

Lennart tar burken och går mot bordet som mannen pekat mot. Där finns små skålar med tillbehör. Lennart har sett sina kollegors misosoppa på jobbet och vet att den innehåller lite purjolök, sjögräs och tofu förutom misobuljongen, men han var inte beredd på att han skulle ta själv. Med darrande hand tar han soppa med en tung slev ur ett stort svart varmhållningskärl och försöker sen lägga ner några bitar tofu, lite lök och alger. Han spiller het buljong när han försöker sätta på locket på den överfulla burken med sina breda fingrar. Det bränner till på fingret och han sneglar över axeln på mannen bakom disken. Han verkar inte ha märkt något.

En ung tjej kommer in och beställer en mellan-sushi hon också. Lennart får flytta på sig när hon ska ta soppa och ser att hon tar tofu, lök och alger innan hon häller på buljongen. Så skulle han också ha gjort såklart. Och när hon sätter sig ner vid ett av borden och väntar känner han sig dum där han står med den skållheta burken i handen. Han borde ju också satt sig ner för att vänta. Så gör man ju, inte står man rakt upp och ned sådär och väntar som en idiot.

”En mellan-sushi varsågod” säger mannen bakom disken och räcker fram en papperskasse. Det ser ut som en sån man brukar få när man köper krukväxter. Det var bra, tänker Lennart, för om någon av grannarna skulle råka se honom skulle de bara utgå från att han köpt något till Mariannes växter. Han överväger först att gå till fots den sista kilometern hem, men viker av mot busshållplatsen istället. Så här i rusningstrafik kommer det ju bussar åt hans håll hela tiden och det är ändå rejält med blask ute nu, nästan som om vintern gett upp alla försök att komma igång på riktigt. För Lennart kunde det gärna vara barmark året runt. Fast det är klart, det vore ju kul för alla barn om det kom lite snö till sportlovet.

Att leka i pulkabacken med Henrik är ett av de bästa minnen Lennart har från tiden som pappa. I övrigt kom han nog aldrig så nära Henrik. Pojken var ju så mammig och sen när sjukdomen kom hade Henrik inte något behov av pulkabackar och lek längre. Då ville han bara prata och Lennart hade inte så mycket att säga.

Bussen kommer och Lennart kliver på. Han muttrar till svar när bussföraren hälsar. Två stationer ska han åka och han är noga med att sätta sig nära utgången så att det inte blir så stressigt när han ska gå av. Under den korta bussresan vågar han för första gången snegla ner i påsen på de färgglada fiskbitarna. Han ser att det är fyra bitar lax och lika många rullar, en bit som ser ut som tonfisk, en bit med avokado och en bit med vad Aleks skulle kalla skämsräka. Det är tur att någon annan plingar, för annars hade nog Lennart missat att gå av, vilket aldrig hänt förut.

Det är bara hundra meter kvar och han går fort den sista biten. Skorna blir lite blöta, men det gör inget. Femtio meter kvar, en bil passerar, men Lennart tittar inte på den. Han tittar ingenstans förutom på marken framför sig. Han är nästan ända framme vid brevlådan innan han lyfter blicken och ser att bilen står på uppfarten. Han stannar abrupt och känner sig alldeles kall i bröstet. Bilen är hemma, vilket innebär att Marianne är hemma. Lennart tittar på bilen, sen upp mot huset och slutligen på påsen han håller i handen. Han grips av panik. Vad ska hon säga när hon får se vad han köpt? Hon kommer tycka att det är löjligt att han tänkt äta sushi. Det känns som om någon trycker en knytnäve i mellangärdet på honom.

Utan att hinna tänka färdigt slänger han påsen med sushi i Janne och Evas soptunna och först efteråt ser han sig om. Lyckligtvis är den välordnade villagatan tom. Det börjar skymma och vädret håller väl grannarna inomhus. Det är mörkt hos Janne och Eva, så de har inte kommit hem än. Lennart tar ett andetag och försöker lugna sina rusande tankar.

Han går in genom ytterdörren och försöker låta som vanligt på rösten när han ropar sitt vanliga ”hallå hallå”. Men han får inget svar och först tänker han att Marianne är i garaget, när han inser sitt misstag. Hon skulle ju samåka till mötet med Eivor som bor längre ner på gatan. Så var det ju. Han sätter sig ner på den lilla bänken som de ställt i hallen för att underlätta för dem att ta på och av sig skorna.

Fan va dumt. Han tänker att han skulle kunna gå ut och hämta papperspåsen med sushin i igen. Den skulle gå att rädda, men i samma stund inser han hur det skulle se ut. Att kasta något i Engbergs sopkärl är väl inte det konstigaste som hänt i grannskapet. De flesta vet att de drar jämnt och det är inte osannolikt att han skulle ha fått lov att kasta sopor i deras kärl av någon outgrundlig anledning. Men ifall någon nu skulle se Lennart rota i grannens sopor och fiska upp en kasse, det skulle nog inte alls gå lika obemärkt förbi.

”Vilken jävla idiot jag är”, mumlar han högt för sig själv där han sitter varm av både ytterkläderna och situationen.

Det är som om han inte längre vet vad han ska göra i sitt eget hem. De vanliga rutinerna känns plötsligt främmande och svåra att utföra. Det lilla avsteget från det normala har fått honom helt ur balans. Han tar av sig jackan, mössan och skorna. Handskarna ligger kvar i jackfickan. Han måste ha glömt bort att ta dem på sig när han skyndade av bussen. Typiskt, då finns ju mina fingeravtryck på Jannes sopkärl, tänker han halvt på allvar. Han kunde också ha lagt påsen bland sina egna sopor. Då hade han ju kunnat ordna så att den hamnade under någon annan påse och därmed helt undgått risken att bli avslöjad.

Lennart går vidare in till sovrummet där han tar av sig uniformen och lägger byxor och nato-tröja på stolen. Klädd i långkalsonger och t-shirt går han vidare till köket där han öppnar kylen. Falukorv eller kassler kanske? Med pasta, för han orkar inte skala potatis eller koka ris nu. Han tar ut korven och lägger den på diskbänken. Han tar fram en kastrull som han sätter på plattan på högsta temperatur och efter det fyller han vattenkokaren och sätter på den. Medan vattnet kokar upp lägger han korvbiten på skärbrädan och skär den i skivor och gör ett snitt i varje korv så att den lättare ska få jämn stekyta och inte korva till sig. Det ångar och fräser när han häller det kokande vattnet i kastrullen, ett knep han lärt sig från Masterchef när deltagarna behövt koka upp vatten under tidspress. Han häller idealmakaroner och salt i det kokande vattnet och slänger sedan en smörklick i stekpannan. Han tar fram bostongurka och en öppnad burk konserverad majs från kylen. Marianne envisas med att köpa den sorten som är saltfri. Som om det var majsen som var orsaken till hans dåliga värden. Jadå, Lennart är en sån som har dåliga värden, men också en sån som aldrig lider av dem. Han har tunna armar och tunna ben medan magen ser ut som om han väntade barn. Om han skulle börja få besvär får han väl gå till doktorn och få nåt piller. Man behöver väl inte ställa till det så om man nu inte lider av det.

När maten är klar lägger han upp den på tallriken. Han gillar rikligt med sötstark senap på sin korv, men ketchup har han aldrig varit förtjust i. Tallriken ställer han på en blommig bricka från Ikea. Lennart öppnar kylen igen och överraskar sig själv med att ta en folköl till maten. Det brukar han bara göra på fredagar annars. Men en öl till maten är väl det minsta han kan unna sig efter allt som hänt.

Han tar brickan med sig in i tv-rummet och sätter på tv:n och zappar fram till den kanal där han vet att det går repriser av Masterchef Australia vid den här tiden. Det är ett mystery box-avsnitt. Lennart gillar att se hur deltagarna tar sig an den uppgiften. Alla får en låda med ingredienser; den här gången ligger det kalvkött, tomater, kakao, chili och några ingredienser som Lennart inte känner igen. Tävlingen går ut på att skapa något oväntat och kreativt med de givna ingredienserna. Alla deltagarna tar utmaningen på största allvar och det är någonting i deras intensitet som fascinerar Lennart. Han är egentligen inte en sån som har särskilt starka känslor. Sen Henrik gick bort har han inte riktigt tillåtit sig själv att känna efter ordentligt, men även innan dess var han en man med ett ganska litet känsloregister. Så matlagning på tv har blivit hans hemliga passion, hans lilla låga i mörkret som är bara hans, där han kan vara utom räckhåll för omvärlden. För sådan är Lennart.

 

MARTIN BERGÉN
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

0 0kr