Novell: ”Människobluesen” av Carl Nikula

Prosa & poesi.
Basebollträ, sommaräng
Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Människobluesen”, av Carl Nikula, som vann ett delat fjärdepris.

Människobluesen – Carl Nikula

Jo.

Jag snarkar för mycket, du får ett psykologiskt sammanbrott varje natt. Då nyper du mig i ryggen. Det gör ont. En gång kastade du en liten väckarklocka i huvudet på mig. Det gjorde också ont. Så, allt verkar gå jämt ut i slutändan ändå. Båda får ont i huvudet. Jag försöker dagligen göra klart för mig själv om vad den här existensen egentligen innebär. På Dansbanevägen mår folk lite sisådär. En gång landade en helikopter på ett tak inte så långt härifrån. Några virade ner sig genom ett takfönster och snodde en jävla massa pengar. Intressant grej. Det är nog därför vi har tunna plånböcker i Västberga.

Vi dricker morgonkaffe, och jag ifrågasätter mina livsval och hjärnans kopplingar, som inte alltid är till min fördel. Men, det kan vara något existentiellt också, jag vet aldrig. Solen skiner. Vilken jävla sommar. Jag spelar gitarr vid tunnelbanestationen i Gamla Stan. Några 20-lappar och bra tyngd i fickan av mynt, en succé. En tjej ger mig ett äpple, Men jag är inte hungrig, så jag tackar artigt nej. Nu när min musikaliska karriär har tagit fart, så vill jag inte längre ha nån frukt. Jag vill dricka öl och käka indisk mat. Men, jag har mått lite konstigt i kroppen hela eftermiddagen, så jag slinker ner i tunnelbanan istället.

Någon säger: ”Ser du?”

Jag svarar: ”Nej.”

Någon fortsätter: ”Titta närmare.”

Jag trycker näsan mot tunnelbanetågets fönster. Så jävla koncentrerad. Jag ska lösa det här jävla människopusslet. Jag ska aldrig mer blinka, jag ska glo noggrannare, som en tung buddistmunk, en munk som har suttit ner i tystnad halva sitt liv och undersökt. Tillslut tänt eld på sig själv, i protest mot något. En kropp blir till aska. Det var det. En inkarnation glöms bort. Knappt märkbart. En barbecueaktivist borde kunna starta revolution. Som min vän, som har ”bacon” tatuerat på sin skinka, jag visste fan inte att han var munk. Jag borde söka fler jobb. Jag borde bli glad. Glida runt i grön energi, göra det man ska. Inte tänka så jävla mycket, det hjälper ingen. Det har aldrig hjälpt någon. Ändå sysslar jag med det hela dagarna och halva nätterna, sen pratar jag om att jag har tänkt.

Någon frågar:

”Ser du mellanrummet?”

Vi åker förbi Telefonplan.

Jag svarar:

”Kanske, vi står ju en bit ifrån varandra, i Sverige, när vi väntar på saker.”

I sätet bakom mig sitter Iggy Pop, han sjunger om en passagerare.

Jag gör slut med dig på Dansbanevägen. Du får flytta till ett kollektiv i Norsborg. Jag ser när ditt hjärta går sönder. Du rycker till i nån sekund. Som att din bröstkorg knäcker sig själv. Så obehagligt. Då mår jag illa. Men, jag hade gått i en inbillning alldeles för länge. En fantasi om frihet. Som om frihet hade något med vår relation att göra. Sinnet är som det är. Grottmeditation i Indien känns nog likadant som i en lägenhet på första våningen i Hägersten. Jag var inte redo för det steget. Inte redo för att göra mig själv till grottmunk i en lägenhet. Du försvann ut ur dörren. Hämtade dina grejer någon dag senare. Först drack jag ångestfolköl hemma. Sen drack jag ångeststarköl på Svanen. Jag är inte gjord för att sitta i nån grottlägenhet och hålla på att krångla. Jag är redan krånglig som jag är. Så som folk som dricker folköl är. Lite halvdan disciplin, lite halvdant omedveten om sig själv och tillvaron. Fast, man lär sig halvdana saker om sig själv hela tiden ändå. Jag hade inte behövt bryta upp. Synd att det gick ut över dig. Jag småpratar med mig själv. Jag vill skrika. Tillslut gråter jag.

Någon slår mig i bakhuvudet med sin handflata och säger irriterat:
”Sitt inte där och sov! Var närvarande nu, det finns anledningar till att du är här just nu.”

Jag vaknar till med ett ryck, det tar några minuter innan jag förstår vem jag är och var jag befinner mig. Alla i tunnelbanevagnen tittar på mig. Jag har nog snarkat. Vissa ser nypsugna ut. Jag vill stirra ner i min telefon. Jag hittar den inte. Jag behöver inte låtsas som att det regnar, för det låter som att regn slår mot rutan. Vi kanske är ovan jord. Det är mörkt utanför, jag ser inget.

Någon frågar:

”Kan du omfamna hela den mänskliga upplevelsen?”

I sätet bakom mig sitter Catherine Feeny. Hon sjunger mjukt om någon som får feber. Någon som är blå.

I Midsommarkransen, vid Svandammsparken, ligger en biograf. Tellus kulturbiograf. Du berättar om någon som heter Chimo. Han anordnar en vänkväll där, första lördagen varje månad. Man måste anmäla sig på en gästlista. Det är ett slutet sällskap, för alla. Där finns mat och folköl. I salongen får man sitta, lyssna och titta på bra eller dåliga framträdanden. Poesi, musik och film. Men alla jublar alltid, alla dansar. Alla är vänner, på Chimos Vänkväll. Jag känner knappt dig, vi har bara pratat litegrann. Sen bjuder du in mig. Jag kommer. Sen bjuder du in mig till den officiella efterfesten på svartklubb. Du säger att man måste ha med sig kontanter. Jag svarar att jag kanske kommer. Jag går till en bankomat, jag tar ut några hundralappar. Jag tvekar. Sen går jag till Melodybox. En gång en konsum-butik i ett villaområde. Nu ett café och ibland en svartklubb. Jag är på Mejselvägen, i Hökmossen, och folk stökar. Jag stökar inombords, sen öppnar jag dörren. Du ser mig. Du blir förvånad över att jag dök upp, men du ler i två sekund. Vi köper ölbiljetter. Vi byter biljetterna mot öl. Jag tänker att allt är jävligt bra. Vi lyssnar på nåt band. Jag är full och varm, en poet välter ner mig utanför när jag tar luft. Vi ligger i en hög. Jag träffar en tjej från Laholm. Vi skrattar varmt om att Laholm finns. Hon frågar vad jag gör här. Jag vet inte. Hon vet inte heller. Du kommer ut och hämtar mig. Vi spelar rundpingis. Vi förlorar. Jag frågar om vi ska gå. Vi går. Så jävla ljummen sommarnatt i förort. Sånt jävla morgonfågelkvitter, i våra hjärnor. Jag gillar det, du gillar det inte, du säger att fåglarna väcker dig på morgonen. Plötsligt stannar du. Vi står utanför dig. Jag har aldrig varit här förut. Vi hånglar. Sen går vi in till dig. Inatt får jag bo hos dig. Jag får bo hos dig flera nätter. Vi åker till Warszawa, vi åker till Småland. Vi åker till Nynäshamn, vi åker båt i skärgården. Vi bor vid Telefonplan. Du vill skaffa barn. Sen bor vi inte längre ihop. Du gråter. Jag är velig. Synd att det gick ut över dig. Sen vill jag skrika. Tillslut gråter jag.

Tunnelbanan gnisslar. Den saktar in. Den stannar till vid en perrong. Dovt ljus. Jag vet inte vilken station det här är. Dörrarna öppnas, ansikten stiger på, men jag ser inte vilka. Dörrarna stängs. Ingen ropar något om att dörrarna stängs. Det verkar finnas ett säte för varje ny människa som stiger på. Den här vagnen känns jävligt lång. Det känns som att jag känner alla som sitter i den.

Någon säger:

”Så, du, som är så jävla blå, tillslut. Blå på Huddinge sjukhus, blå på S:t Görans sjukhus. Sen glad igen. Sen blir du utskriven. Sen får du gå hem. Vad gör du med din möjlighet? Möjligheten du har fått, att få manövrera i en människokropp. Att få känna precis allt som finns att känna. Vet du hur många reinkarnationer det tar att få göra det?”

I sätet bakom mig sitter Lou Reed. Han sjunger om en perfekt dag.

Jag sitter på den psykiatriska akutmottagningen för jag vet inte om jag vill existera i min nuvarande fysiska form, och jag vet inte hur jag ska bli kvitt mina psykiska föreställningar. Man sitter i väntrummet länge. Med tanke på hur länge man får vänta, så borde det finnas vettiga stolar att vänta i. Eller fler läkare, för oss som är otåliga. Nu ska jag vandra upp och ner längs korridorerna på avdelningen. Sen ska jag beställa vegetarisk mat till lunch och middag, den är inte jättegod men heller inte äcklig. Man kan titta på TV4. Så jävla lättsamt. Jag är övertygad om att alla inlagda får TV4-utlöst psykos. Smetiga tv-program. Jag ska aldrig se på TV-4 igen. En man berättar för mig att han är Jesus. Jag tror att det brinner i hans huvud, för ögonen ser ut att koka. Han lägger sin hand på mitt huvud. Han ska frälsa mig. Han säger att jag är en god människa. Jag känner mig sällan som det. Jag tror att människor som är rejält ur funktion, står med ett ben utanför vårt Matrix och med ett ben i. Därför brukar jag lyssna extra noga, efter ledtrådar.

Jag får äta några mediciner. Min mage blir dålig. Det kryper i mina ben när jag ska sova. Efter några dagar ljuger jag om att jag mår bra. För jag är trött på att gå, och trött på att vänta. Jag blir utskriven och tar bussen hem. Det är vinter och isigt. Jag öppnar dörren till min lägenhet. Alla flaskor och burkar står kvar på mitt vardagsrumsbord. 2 000 bananflugor bor i min diskho. Mögel gror bland mina matrester på tallrikarna. En gång var det pasta. Nu vet jag inte längre. Det luktar illa. Gamla räkningar ligger i min hall. Jag vill inte inte öppna dem, men jag öppnar fönstret. Jag måste vädra. Man ångrar sig. Man borde stannat hemma. Man borde sovit. Man borde städat. Man borde gått till jobbet. Några veckor senare får man en dyr räkning. Några veckor senare blir man stressad över ekonomin. Sen kan man kan le litegrann, åt hur meningslöst det kan bli.

En liten bit av personen jag tror att jag är, trillar ner i mitt knä. Jag tittar på den. En ny bit trillar ner på sätet bredvid, jag blir jävligt rädd. Jag lägger huvudet i mina händer, gråter, jag förstår inte vad som händer, eller vem jag är. Eller så börjar jag att se någonting, som jag inte sett förut. Tunnelbanan gnisslar vidare. Händerna börjar gå isär.

Någon säger:
”Det är okej, du är här, nu.”

 Jag frågar:
”Vem är det som är här?”

 Någon ler och säger:

”Andas nu, allt är precis som det ska, har alltid varit, bara åk med.”

I sätet bakom mig sitter Nina Simone, hon knäpper med sina fingrar. Hon önskar att hon visste hur det skulle kännas att få vara fri.

Jag är inneboende hos någon med katt. Katten är hennes allt, den får vara i skafferiet om den vill. Jag får tvångstankar om att katten ska dö, när jag är själv med den. Min hyresvärd skulle nog misshandla mig, om hon trodde att kattjäveln dog på grund av mig. Den skulle kunna hoppa ut genom fönstret när ingen ser. Kattens humör är svajigt, hyresvärdens humör också. Jag går hem till dig, du har en studentlägenhet i Kviberg. Göteborg är nytt för oss. Vi har nyligen hittat en vänskap. Jag är så himla ung, du också, fast inte. Jag berättar att jag var punkare när jag var yngre. Du frågar hur det var. Du visar ett klipp på youtube med Bill Hicks. En komiker. Från ett behagligt 90-tal. Bill Hicks pratar om att allt är en långsam vibration, att vi alla är ett och samma medvetande som upplever sig själv subjektivt. Att döden inte finns på riktigt och att livet är en dröm.

En gammal granne till mig, med långt vitt skägg, som har flummat oavbrutet sen 70-talet, sätter sig ner bredvid mig. Vi tittar på varandra. Han öppnar sin käft. I den finns en tv-skärm. Jag ser någon på skärmen. Han ser ut som den jag trodde att jag var. Jag ser alla dåliga beslut han har tagit, jag ser alla hans bra val. Jag ser sorgen han har orsakat, jag ser hans lidande, jag ser hans frihet. Jag vill titta bort, men vart jag än tittar, så sitter min granne framför mig med tv-skärmen i käften. Jag kommer inte undan. Jag tittar vidare. Jag ser kärleken han har gett, jag ser kärleken han har fått. Jag ser hans skuld, jag ser hans skam. Jag ser hur han släpper taget, jag ser hur han fäster sig. Allt känns som en dans.

Det här är första gången jag har träffat min granne när han är nykter. Senast stod han med byxorna nere och pinkade fritt på löpbanan vid Telefonplan. Nu är hans blick klar, det lyser om honom. Han sväljer tv-skärmen. Han sträcker sig efter något i innerfickan på sin rock. Han tar fram en röd spritpenna och ett formulär. Han ler brett och säger: ”Jag ser att du har druckit många öl i ditt liv, för att försöka hantera din rädsla för att bli sårad, för att bli lämnad, ett försök att komma undan den obehagliga känslan som det väcker. Det tycker jag är värt ett poäng, för ett ärligt försök. Jag ser också att du har skrivit alla möjliga saker till människor när du har varit full. Så det blir ett minus. Han börjar fylla i sitt formulär. Du har varit dålig på att källsortera, minus. Du har spelat gitarr för människor, det blir plus. Konst är till för att delas. Jag ser att du ofta har varit deprimerad, du har ätit skräpmat, du har undvikit inbokade möten, du har generellt sovit för lite, och misskött din munhygien. Inbillat dig att du ska meditera i någon grotta, fast att du egentligen bara ville fly från dina åtaganden. Det blir några minus. Du har pissat på allmänna platser, sparkat av sidobackspeglar på bilar när du var arg. Du har kollat på porr. Jag vet inte om det är plus eller minus. Du har krossat några hjärtan, och fått ditt hjärta krossat några gånger. Du har varit desperat, och du har varit distanserad. Jag ser att du har yogat och mediterat, försökt att läsa Bhagavad Gita, men du fattade ingenting. Plus för försök till spirituellt inre arbete. Du har varit dålig med din egen gränssättning, ibland dålig med andras. Du har pratat sönder någon. Ibland har du inte sagt sånt som du borde. Ibland har du nästan börjat gråta, utan att du har förstått varför. Det finns fortfarande grejer kvar i din skugga, som du inte har upptäckt.

Han slutar skriva och tittar mig i ögonen, hans blick är mjuk, varm och kärleksfull. Han ler brett. Han säger:

”Var inte orolig, vi går alla igenom en slags översikt. Nästa gång är det kanske du, som sitter här och berättar för mig, om mig. Allt som jag pratar om är sånt som ingår i upplevelsen, för alla. Egentligen är inget så allvarligt.”

Vi sitter där, i vad som känns som en hel livstid. Tillslut knycklar han ihop pappret och äter upp det. Med sin stora röda spritpenna skriver han ”4,5 av 10 poäng”, över hela min panna. Jag ser i hans blick, att han tänker att jag nog får börja om. Jag frågar honom om vad resultatet blev, han svarar att det inte är viktigt för mig att veta.

Någon ropar:

”Vi närmar oss slutstation.”

Hot 8 Brass Band, från New Orleans, ställer sig upp i vagnen. Tar ton med sina, vad som låter som, 300 blåsinstrument. Jag kan låten, alla kan den.

Alla sjunger:

”Love, Love Will Tear Us Apart Again”.

Så jävla hård, stökig och funkig version. Trummorna gör oss vilda. Alla blir glada, alla ler. Nu är vi en dansande second line, i mittgången. Någon tänder eld på tunnelbanesäten, någon krossar rutor. Vi skålar med allt som finns i världen. Vi kramas. Tåget ökar sin hastighet. Tåget vibrerar kraftigare, muttrar och bultar lossnar och flyger. Tåget börjar gå isär, ingen är rädd.

Nina Simone kommer gåendes emot mig, hon säger:
”Soon, you don’t need to believe that you are the center of the world anymore, and, remember, it was all just a dream anyway.”

Hon klappar mig ömt på kinden, gråter och ler.

Sen sjunger hon:

”Any day now, we shall be released”, och slår mig stenhårt i huvudet med ett baseballträ.

 

CARL NIKULA
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

0 0kr