VINNARNA. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora glädjen att presentera Sofia Tanos novell “Kepsen”, vilken vann fjärde pris.
Kepsen
Spaden stötte emot stenen och åstadkom ett klingade, metalliskt ljud. Sten igen. Svetten började bryta fram i pannan på henne trots att kvicksilvret stod en liten bit under nollan. Det var mörkt och tyst, endast några nakna grenar tog vind med jämna mellanrum.
”Jävlafan, jävla kattfan”, svor hon för sig själv.
Testade ett nytt ställe. Tjälen hade inte gjort marken djupfryst än, men stenar verkade det finnas gott om. Sista chansen nu, annars får djuret ligga i frysboxen till våren, tänkte hon. Hon flyttade spaden, ögonmätte, flyttade igen. Här gick det bättre och snart hade hon lyckats gräva en grop som var tillräckligt djup för att hennes döda husdjur inte skulle bli uppgrävt och sluta som rävmat. Lukten från gropen fick henne att hulka till av obehag.
Hon tänkte efter. Varför hade det blivit så att katten fick följa med henne hem den där sommardagen för åratal sedan?
De hade varit ute på biltur, hon och hennes make. Maken hade haft sin rutiga skjorta i linneblandning, sina slitna gamla jodpurs och, som krona på verket, eller ja, på huvudet, hade han sin högt älskade keps. Den hade han alltid, till och med inomhus. Den var av brunt läder, garvat enligt konstens alla regler för bästa hållbarhet. Hans mor hade sytt den när sonen flyttade till stan för sin militärtjänstgöring, och det var länge sedan. Kepsen hade missprytt hans hjässa sedan dess. Egentligen var det väl inget större fel på den, mer än att den var sydd av hennes svärmor. Hans mor som fortfarande trott att sonen var ett barn, trots att han hade fyllt femtio. Som skulle krama sin son på ett sätt som äcklade henne så till den milda grad. Hon hade inte träffat sin svärmor många gånger, men blotta tanken på kärringen fick henne att rysa till. Svärmor var en miserabel gammal dam som bott för sig själv i ett torp i urskogen. Hon hade haft ett stort blonderat hårsvall, fullt av gula toner. I solen kunde det se ut som att kalufsen brann. Hon ringde ibland och ibland kom hon på besök. Det sistnämnda hade dock inte hänt ofta och efter en tid upphörde även telefonsamtalen att komma. Maken verkade dock inte fundera särskilt över det och det var ingenting som de två överhuvudtaget talade om.
Det var synd att kalla det kärlek, det hon hade känt för sin man. Han hade inte varit elak, nej då, men inte heller särskilt kärleksfull. Han hade bara … varit. Strukit omkring längs väggarna som ett spöke i det lilla huset som de delade livet i. Gjort vad som förväntas av en herre i lägre medelklassen. Skött sitt jobb till punkt och pricka innan han gett upp och tagit pension, tvättat bilen varje söndag, tagit sig en sup några gånger i månaden. Hemkokt brännvin och en halv salami. Han hälsade alltid vänligt på människor han mötte, lyfte på läderkepsen. När han gick till sängs på nattkröken placerade han kepsen varsamt i den gamla hattasken, den han hade hittat i garaget när de flyttat in i huset.
De hade gift sig på äldre dar, mest för enkelhetens skull, för snart skulle någon av dem ändå dö. Men några barn blev det aldrig och det ska de barnen vara glada för. Det är livets gång. Man föds och man dör, tänkte hon. Hon hade varit ensam i flera år nu, hennes man hade för länge sedan kastat in handduken och var sedan en lång tid borta. Av jord var han kommen och till jord hade han förmodligen åter blivit vid det här laget.
Hur som helst, de hade varit ute på biltur. Han körde en välvårdad Volvo 245. Det var ljummet i luften. De sa aldrig mer än nödvändigt till varandra, de behövde inte ens muntligen avtala en biltur. Det räckte med att hon nickade mot nyckelskåpet på väggen så förstod han att det var dags. Hon hade suttit och tomt stirrat ut genom passagerarfönstret när de passerade en skylt i vägrenen. Kattungar!
”Stanna bilen, en kattunge vill jag ha”, hade hon sagt. Utan ett ord hade han svängt i pilens riktning.
De stegade tillsammans in genom dörren på katthemmet. Stanken av kattlåda och billig, blöt burkmat låg som ett lock över hela rummet. Här vimlade det av katter i alla storlekar och färger, den ena skyggare än den andra. I hörnet satt en långhårig katt med tovig päls och stirrade vettskrämt på dem. Ögonen var uppspärrade och den fräste när hon tog ett steg emot den.
”Den ska vi ha”, sa hon till sin man. Hon gick fram och lyfte upp den och styrde med bestämda steg tillbaka till bilen.
Sedan den dagen hade hon delat livet med sin man och deras katt.
Den första tiden med deras nya familjemedlem hade varit nästintill outhärdlig. För katten åtminstone. Det skräckslagna djuret hade legat och tryckt under sängen det första dygnet. Efter ganska precis tjugofyra timmar hade den lämnat sitt gömställe för att smaka på räkorna och grädden hon ställt fram. Han hade somnat gott efter det, det gör man av benzodiazepiner, och den här katten hade inte varit ett undantag. När hon kikat under sängen och sett missen ligga där alldeles utslagen hade hon krupit under och dragit fram den i svanstippen. Tungan hängde utanför, som en liten slips. Hon hade ryckt ett bestämt ryck i tungan och fnissat för sig själv när hon tillsammans med katten ställde sig i duschen för att tvaga den riktigt ren. Nästa morgon hade katten varit groggy. Groggy och väldigt ren. De följande kvällarna såg likadana ut. Hon serverade spetsad grädde och katten somnade. Hon duschade och tvättade den. Snart skulle alla katthemsloppor vara ett minne blott.
Den lilla familjen hade inga vänner, utan de tre levde i sin egen bubbla i huset. Någon sjukvård hade de sällan behövt och några fritidsintressen gjorde de sig ingen tid för. De största sociala utsvävningar som gjordes var den där bilturen ibland. Inte för ofta; diesel är både kostsamt och miljöfarligt.
Den närmaste kontakt de hade med andra människor var väl kanske grannarna, ett par i deras egen ålder. En gång talade de om väder och vind. Men det var flera år sedan. Så när maken försvann den där dagen i augusti för lika många år sedan så var det nog inte så många som saknade honom. Det tog ett bra tag innan grannfrun frågat om hennes make flyttat.
”Ja”, hade hon svarat. ”Han lämnade mig för en annan.”
Sedan hade grannfrun aldrig frågat igen.
Katten och maken hade påmint om varandra. Som varandras motsvarigheter på något sätt. Tysta och rädda, höll sig för sig själva. Hon irriterade sig alltid på deras sätt att rygga för henne så fort hon visade sig.
”Fåntrattar!” utbrast hon i sin ensamhet där i mörkret.
Hela dagen hade varit fruktansvärt långtråkig. Hon och katten hade stirrat på varandra från varsin del av soffan. Radion hade skrålat i bakgrunden. Jazztimmen. Hon hatade jazz.
”Så här kan vi inte ha det”, sa hon till katten.
Därefter hade hon hällt upp ett bad i vasken i köket, fyllt på med skållhett vatten och en hel flaska klorin. Katten stretade emot, klöste, fräste. Hon pressade ner kroppen under vattnet med handen, tog flaskborsten som hon vanligtvis diskade ur gamla vinflaskor med och skrubbade och skrubbade. Hon har nog världens renaste katt, det måste hon ge sig en klapp på axeln för! Det bubblade ur nosen när hon tryckte det lilla kattansiktet under vattnet. Hon höll fast den och räknade bubblorna som steg mot ytan. Klorinet i kombination med ångorna från det heta vattnet sved i ögonen på henne. Hon släppte greppet. Nu stretade katten inte längre emot och det hade slutat bubbla.
Hon stod en stund och studerade sitt verk. Hon hade grävt på precis rätt ställe och en fin grop hade det blivit. Hur en grop nu skulle kunna vara fin. En jämn och bra grav, passande en sista vila. Hon körde ner näven i en papperspåse som stått bredvid henne medan hon grävt. Snart höll hon katten i bakbenen, dinglande över graven, innan hon bryskt släppte ner den. En doft av klorin blev hängande kvar i den krispiga senhöstluften. Katten rullade ihop till en lurvig boll men blev liggande med ena bakbenet i en onaturlig vinkel. Döden kunde se ut på så många olika sätt. Hon började skotta igen hålet med den halvt frusna jorden. Nu skulle den bli smutsig.
”Sov i ro, era fåntrattar”, sa hon ner i gropen.
Hon funderade för en sekund. Tänk att hemsydda kepsar i garvat läder höll sig intakta så många år under jord, det hade hon aldrig ens kunnat föreställa sig. Inte heller kunde hon för sitt liv förstå hur blonderat hårsvall fortfarande kunde sitta kvar på en skalle som också legat under mark. Mycket märkligt.
Hon spratt till i ett litet glädjeskutt. Imorgon skulle hon åka till katthemmet och hälsa på en ny potentiell huskatt.
SOFIA TANO
info@opulens.se
