VINNARNA. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen “En annan sorts hund” av Mia Bäck Ljungqvist, som vann fjärde pris. 

En annan sorts hund

Det är helgtyst utanför huset när hon vaknar. Inga bilar, inget väsen från barn på väg till skolan, inget slammer från cyklar eller skateboards. Hon ligger kvar, det tar en stund innan hon kommer ihåg varför klockan har ringt så tidigt. Bredvid ligger Kristoffer, hon ser bara hans rygg och lockarna i nacken, men andetagen skvallrar om att han fortfarande sover tungt. Motvilligt lämnar hon sängvärmen, det drar kallt över golvet när hon går barfota mot badrummet.

I duschen kommer gråten. Det är märkligt, det har nästan blivit en vana. Suset från badrumsfläkten, det varma vattnets färd ner över ryggen och så gråten, ljudlös men ostoppbar. Hon har tänkt att hon förmodligen ser grotesk ut. Att ansiktet måste vara helt upplöst och förvridet. Men ingen ser ju. Det tar bara någon minut, som en slags attack. Sedan är det över.

Med handduken hårt virad runt kroppen går hon genom huset. Alla sover fortfarande, trots att klockan närmar sig halv nio. Det var inte länge sedan barnen alltid vaknade tidigt, de brydde sig inte ett dugg om att det var helg, de snabba stegen hördes i trappan långt innan det ljusnade. Duns, duns, duns och dörren öppnades.

”Mamma. Mamma är du vaken?”

Och det var hon alltid. Kristoffer brukade bara vända sig bort och mumla något, men hon gick alltid upp. Ibland så trött att det värkte i kroppen. Men hon var vaken. Och sedan kunde hon slumra till igen i soffan under filten till det sövande tjattret från barnprogrammen. Hon minns det nu, hur det kändes med barnen tätt intill i mjukslitna pyjamaströjor medan dagsljuset långsamt letade sig över grannhusets tak och in genom fönstren. Nu sover de så länge de får, hon måste gå in och väcka dem flera gånger på vardagsmorgnarna, nästan skaka sömnen ur dem, gäspande och suckande försvinner de in i badrummet.

Men idag är det lördag och huset är tyst. Bara ljudet av Trixters svans som taktfast dunkar mot korgens kant när hon kommer in i köket. Han har inte rest sig upp, han är också morgontrött. Men han tittar uppmärksamt på henne, de bruna ögonen är förväntansfulla. Han har fina ögon, de är ljusa som mjölkchoklad. Men hon gillar inte att de hänger lite, att man tydligt ser det röda under själva ögat, på något vis ger det honom ett svårmodigt och lite dystert uttryck. Det var det hon invände mest mot när Kristoffer föreslog en spaniel.

En gång, det var en höstdag för flera år sedan, såg hon en irländsk setter i Stadsparken. Hon kommer inte längre ihåg varför hon hade promenerat där alldeles själv mitt på dagen, kanske hade hon haft några ärenden och fått en sällsynt stund över. Men hon minns hunden, den mörkt gyllenröda pälsen mot det gulnande lövverket runtomkring. Den rörde sig så smidigt, lätt i kroppen, buken var uppdragen under den vågiga pälsen. Den lyfte den smala nosen mot vinden och vädrade. I andra änden på kopplet fanns en man, också han smal och atletisk, klädd i jeans och grön oljerock. Han hade askblont hår, och ett ansikte som påminde om en brittisk aristokrat hon hade sett i nån serie på tv. Han lade inte alls märke till henne, strosade bara avspänt genom den klara luften, det prasslade när han oberört klev genom högarna av löv på gångvägen. Hon blev stående vid sin bil på parkeringen och tittade efter den, den iögonfallande röda hunden och mannen som gick med den.

Men när hon nämnde den, hunden, för Kristoffer fick hon inget gehör.

”Inte en setter. De är nervösa och konstiga. En spaniel är en mycket bättre familjehund.”

”Jo, kanske. Men det ser ju ut som om de blöder under ögonen”, sa hon.

Men Kristoffer hade bestämt sig; någon i släkten hade visst haft en spaniel för länge sedan. Det spelade ingen roll vad hon föreslog, lämpligare hund fanns inte. Och barnen ville ha hund, vilken hund som helst, de visste bättre än att krångla till det.

Så det blev Trixter. Och han var fin, det måste hon erkänna. När de hämtade honom hade hon honom i knäet hela vägen hem, en liten boll av vit och brun päls. Öronen var lockiga och när han somnade efter att ha gnytt oavbrutet den första halvan av vägen gick det som en darrning genom honom, hon kände det tydligt. En darrning och en liten suck. Att han sedan kissade på sig i sömnen förlät hon honom genast.

Han blev hennes, precis som hon hade förutspått.

”Jag har tillräckligt att göra ändå. Måste vi verkligen ha en hund också? Det kommer att bli jag som får ta hand om den.” Hon hade avskytt sin röst när hon sa det, den gnälliga självömkande tonen. Hon lät som sin mamma, hörde det själv. Kristoffer hade också hört det, det drog ett uttryck av förvåning och förakt över hans ansikte.

”Det är ju för barnen. För att de ska lära sig ta ansvar. Inget är så fostrande som att ta hand om ett eget djur”, sa han som till skillnad från henne hade haft massor av husdjur när han växte upp.

Men hon var den som tog hand om. Som torkade kisspölar, gick ut i regn och motvind och som bar hem säckarna med hundmat. Och nu lydnadskurs. Det var inte hennes idé, det var Pias. Egentligen tyckte hon inte att det behövdes. Trixter var en okomplicerad varelse, snäll och angelägen om att vara till lags. Han följde henne utan koppel, inte nödvändigtvis för att han var så fäst vid henne utan mer för att han inte verkade komma på något annat att göra. När deras vägar korsades av rådjur eller räv kunde han visserligen ge sig iväg en bit, men halvhjärtat, som om han inte själv förstod vad det gick ut på.

Morgonluften är oväntat kylig mot ansiktet. Jag borde ta med mig handskarna, tänker hon, men samtidigt bromsar den stora jeepen in framför huset och Pia vinkar glatt åt henne. Hon får väl frysa lite om händerna då, de ska inte vara borta länge.

”På kurs med Trixter hela förmiddagen på lördag? Det har du inte sagt.” Kristoffer hade tittat anklagande på henne, i hans ansikte kunde hon utläsa ett svagt missnöje, som hos barnen när de inte fick vad de hade tänkt sig.

”Det har jag visst sagt. Flera gånger. Och om man ska ha hund får man ju göra det ordentligt.”

Det var hans eget argument, det var omöjligt för honom att invända mot det. Han visste det. Hon också.

”Okej. Det var bara att jag hade tänkt att vi skulle kunna göra något tillsammans, allihop. Det var länge sedan. Gå till skogen, grilla korv kanske. Men det får väl bli en annan gång.”

”Det låter mysigt. Vi gör det på söndag.”

Men han hade redan vänt sig om, börjat rota efter något i köksskåpen. Hon betraktade hans rygg, dess välbekanta kontur. Det är så mycket sånt, tänkte hon. Alla dessa små missräkningar, besvikelser, missförstånd. Man får bara låta dem passera.

”Har du tagit med godis? Man skulle ha med massor, sa de.”

Pia är upprymd, hennes kinder blossar. Bak i bilen hälsar Tess översvallande på Trixter som verkar närmast besvärad. Han trycker sig mot nätet som skiljer lastutrymmet från baksätet, medan Tess försöker komma åt att slicka honom i mungiporna. Tess är lite yngre. Pia skaffade henne ett par månader efter att de köpt Trixter. Pia gör ofta samma saker som de gör. Hon blir inspirerad, brukar hon säga. Kristoffer brukar skämta om det, säga att Pia vill vara som hon. Då brukar hon bli irriterad och ta Pia i försvar. Men nog har hon tänkt så själv, fast hon inte vill. Pia är en bra vän, påminner hon sig om nu medan de åker genom staden. En god vän, en sådan som alltid ställer upp, alltid vill hitta på saker och träffas. Hon borde verkligen vara tacksam. Hon ska bli bättre på att visa det, bestämmer hon sig för. Inte direkt säga något, det skulle bara bli genant för dem båda. Någon gång har hon försökt anförtro sig åt Pia, men det blev stelt och konstigt länge efteråt mellan dem. Hon kände tydligt att hon hade gått över en gräns, sagt för mycket. Pia är inte en sådan man pratar med på det sättet. Men hon är en god vän, det är hon. Man kan inte få allt, tänker hon medan Pia med säker hand parkerar sin stora bil utanför brukshundsklubben.

Det är en brokig samling av hundar och människor där på gräsplanen. Några småhundar, friserade och gläfsande, några respektingivande brukshundar med ägare i proffsiga kläder; det syns att de har varit med förr. Mest är där helt vanliga hundar, med helt vanliga människor. Någon har hela familjen med, barnen studsar upp och ner. Av spänningen kanske, eller för att hålla värmen, det är isande kallt i vinden. Precis intill henne står en medelålders kvinna med en gul labrador. Det är en hane, och den gör upprepade utfall mot Trixter som välartat sätter sig bakom hennes ben och demonstrativt tittar åt andra hållet. Labradoren låter sig inte avledas, den fortsätter att kasta sig i deras riktning. Den är stor, påtagligt övergödd och hon blir orolig för att kvinnan inte ska kunna hålla den.

”Han vill bara leka, han menar inget illa”, säger kvinnan. Hon är också rundnätt, på kinderna har stora tydligt avgränsade röda fläckar slagit ut. Av vinden, eller av ansträngningen att hålla den starka hunden som nu har övergått till att hoppa upp på sin matte med samma energi som han tidigare ägnade Trixter. Han är förvånansvärt spänstig för att vara så tjock; han når ända upp till kvinnans ansikte. Hennes glasögon är solkiga av hundsaliv, men hon ler.

”Det är inget ont i honom”, fortsätter kvinnan, sänker rösten, gör den låg och förtrolig. ”Men jag måste säga, det är min första hund, och det har varit mycket svårare än jag trodde. Ingen hade sagt att det skulle vara så krävande.”

Trixter har lagt sig ner på marken, medan hon lyssnar snällt. Nickar lite. Men tänker:

Hålla på och bära på andras. Jag orkar inte.

Hon vänder sig bort, letar med blicken efter Pia som står en liten bit bort, inbegripen i ett samtal som verkar mycket trevligare, med människor vars hundar uppför sig. Hon går dit, försöker se ut som om hon har ett ärende.

Kursledaren har ett säreget utseende. Höga vassa kindben i ansiktet och långt rakt hår. Det är mörkt med breda silverfärgade strimmor i. Det är något indianskt över henne; de mörka ögonen betraktar samlingen av människor och hundar utan att visa någon sinnesrörelse alls när de paraderar framför henne, alla angelägna om att göra rätt. De berömmer och korrigerar, några självsäkert, andra mer tveksamt. Någon gång griper kursledaren in och visar. Som magi är det, bara hon tar tag i kopplet så gör vilken hund som helst rätt. Ett par assistenter är med också. De är unga och entusiastiska, mer pratsamma. Men hon behöver inte mycket hjälp med Trixter.

Kontaktövningar, lydnadsövningar, efter en stund surrar det i hennes huvud. Händerna är röda och nariga, hon känner dem knappt längre. Trixter är duktig. Han gör precis det han ska, bättre än de flesta, konstaterar hon. Men det fungerar ganska bra för alla, utom för kvinnan med labradoren. Den gula hunden hoppar på sin matte, biter i kopplet och skäller. Det spelar ingen roll vilken övning de utför, han har fullt upp med annat, men hans matte fortsätter att le stort och entusiastiskt. Begriper hon inte att de är sämst i klassen, tänker hon och skäms genast och tittar ner på Trixter som har satt sig intill henne. På ett sätt tycker hon om att han är så stillsam. På kvällarna kan han ibland lägga sig i hennes knä när hon ser på tv. Det påminner henne om när barnen var små, hur hon satt i timtal med en varm liten bebiskropp i famnen, mjuk och tung som sand. Och ändå, i andra sammanhang, kan hon tänka att det är något lite tråkigt över honom. Att hon egentligen är någon som skulle ha en helt annan sorts hund.

Äntligen är det kaffe och teori, nu slipper de den bitande vinden. En slags uppsluppenhet sprider sig i gruppen när de går mot klubbstugan, det värsta är gjort. Hundarna ska vara med, det är en del av den sociala träningen. Hon slår sig ner vid ett bord längs invid väggen, ganska långt bak. En gammal vana från skoltiden, ett sätt att slippa uppmärksamhet, att inte behöva bli överrumplad av en plötslig fråga från läraren. Det verkar vara fler som tänker så, bordet längst fram förblir tomt och kursledaren ställer sig framför dem, väntar på att sorlet ska tystna. Då, sist av alla, kommer kvinnan med labradoren in. Hon får trycka sig förbi alla för att ta plats där framme, en ryggsäck har hon med sig också och så den där tjocka hunden, som kastar sig åt alla håll och gör att kvinnans kaffe skvimpar ut över handen. Det måste göra ont. Kursledaren som precis hade börjat prata får vänta medan det skrapar om stolsbenen och slamrar från den halvtomma kaffekoppen när kvinnan slår sig ner och ber om ursäkt, rosig och andfådd, men med samma stora leende. Kanske har hon inget annat ansiktsuttryck.

Kursledaren är skicklig. Karismatisk, rutinerad och publiken är tacksam. Koncentrerat lyssnar de på hur hon redogör för ledarskapsstrukturer i vargflockar. Utanför verkar det redan ha börjat mörkna trots att det bara är lunchtid, kanske kommer regnet snart. Det är varmt i rummet, Trixter har rullat ihop sig intill hennes fötter och hon känner hur sömnigheten breder ut sig i kroppen, tyngden av armarna mot bordskivan. Hon skulle vilja lägga ner huvudet också. Få sövas av den självsäkra rösten som pratar om hur rangordningen bestäms och upprätthålls.

Då hörs plötsligt ett högt skall. Det är labradoren längst fram. Han har tröttnat. Nu vill han leka. Han stirrar på sin matte, den kraftiga svansen svänger långsamt från sida till sida. Han skäller igen. Uppfordrande, inte glättigt eller upphetsat. Kursledaren som kommit av sig börjar om, men blir avbruten av ett nytt skall.

”Men tyst med dig!” säger kvinnan och tittar mot kursledaren, som för att få hjälp. Men hon tittar bara tillbaka, hennes ansikte visar inget. Möjligen ett svagt ogillande. Hunden, uppmuntrad av uppmärksamheten, skäller om igen, flera skall nu, svansen rör sig med ökad hastighet. Ingen annan säger något. Kanske är det därför som kvinnan får nog, kanske har det till slut gått upp för henne att de inte håller måttet, hon och hunden. Hon reser sig upp, lite för snabbt, stolen välter med ett brak och hunden kastar sig lyckligt fram, hoppar upp på sin matte och biter tag i ryggsäcken hon har i handen. Det är en barnslig ryggsäck, solblekt och alltför liten för en vuxen person. Han har fått ett rejält tag och drar åt sitt håll, tar spjärn med de kraftiga låren och försöker ruska ryggsäcken som om den vore ett byte. Kvinnan drar åt andra hållet, hon är illröd i ansiktet nu. Och så brister det. Det runda ansiktet skrynklas ihop och gråten kommer. Som ett barn gråter hon, högljutt och snorigt med munnen öppen, alldeles hjälplös. Det är andäktigt tyst i rummet. Inget hörs, mer än kvinnans hulkande och raspandet av labradorens klor mot golvet.

”Det där var helt förfärligt”, säger Pia i bilen efteråt. ”De måste ju ha sett med en gång att det inte skulle funka. Någon borde ha tagit hand om henne.”

I bagageutrymmet har Trixter och Tess redan rullat ihop sig och somnat. Regnet har börjat falla, vindrutetorkarna rör sig rytmiskt fram och tillbaka framför henne. Hon fryser igen, men inte om händerna nu. Mer inifrån, en förlamande trötthet. Hon ser det framför sig fortfarande, kvinnans förtvivlade ansikte, hundens starka kropp, ryggsäcken som dinglade mellan dem. Kursledarens blick, som betraktade scenariot utan medkänsla. Blasé, som om ett visst svinn var att räkna med. Den generade tystnaden i rummet, innan en av assistenterna förbarmade sig och lotsade kvinnan och labradoren ut genom dörren.

Hon lutar sig tillbaka i sätet, det värker i axlarna. Utanför tar regnet med sig trädens sista löv till marken.

”Ja”, säger hon. ”Ja, det borde någon ha gjort.”

MIA BÄCK LJUNGKVIST
info@opulens.se