Novell: ”Drakjägarna” av Sebastian Lindström

Prosa & poesi.
Golfklubba, sommaräng
Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Drakjägarna”, av Sebastian Lindström, som vann ett delat fjärdepris.

Drakjägarna – Sebastian Lindström

Turres grepp om ratten fick hans händer att vitna, trots att bilen stod stilla. Vi hade parkerat utanför Gunillas hem en halvtimme tidigare. Turre hade varken släppt taget om ratten eller sagt ett ord sedan dess.

Jag hade inte heller sagt något. Bara lyssnat på tystnaden. Tystnaden och rösten som vägrade sluta viska.

Det var en kall vinternatt. För att skona oss från kylan hade Turre höjt värmen till max. Imma hade bildats på fönstren och dolt världen utanför bakom en kondensridå. Ändå kunde jag urskilja konturerna av Mårtens polisbil. Den hade stått på familjens ruta ända sedan vi kom hit.

”Tänk om han redan är hemma”, sa jag.

”Han är inte det”, sa Turre.

”Men hans bil står där.”

”Han åkte hit efter jobbet, lämnade bilen, tog bussen till centrum och mötte upp sina kollegor på en pub. När han är klar där tar han samma buss tillbaka och vinglar sista  biten hem. Han har gjort det varje dag den här veckan.”

”Hur vet du det?”

”Jag har följt honom varje dag.”

Jag ville fråga Turre om han hade sett något. Men vallgraven som vår tystnad hade grävt var fortfarande djup, svalde fortfarande alla ord. Trots att vi satt här, så här nära.

Dessutom hade han inte kunnat se någonting. Gunillas familj bodde på höghusets högsta våning, plan sex, långt från gatans blickar. Jag lutade mig över instrumentbrädan och tittade upp. Fasaden hade försvunnit i mörkret, men jag kunde se blåa och vita ljus stråla ut ur ett fönster i skyn. Gunillas fönster. Hon satt säkert uppe och kollade på någon serie.

Jag undrade om färgen runt hennes öga ännu hade gulnat.

Ett ögonblick av misshandel skulle ha varit för länge. Han hade slagit henne i månader. Vi hoppades att det bara hade varat i månader. Det var så länge vi hade misstänkt något. Så länge vi hade kunnat göra något.

Det var vårt sista gymnasieår. Året då vi blev myndiga. Året då betygen skulle höjas och framtiden bestämmas. Men också det sista året vi fick vara barn, sista året innan vi skulle rida in i vuxendomen och livets ansvar. Hemmafester och lektioner avlöste varandra. Alla var där, jag, Turre, hela vårt gäng som tillsammans hade gått igenom skolåren. Alla förutom Gunilla.

Det började med en försovning. Nästa gång var det en sjukanmälan. En till sjukanmälan. En feber som gled in på helgen och måste vilas bort. Till slut bildade frånvaroanmälningarna ett högt torn som riskerade att rasa ner över henne i form av underkända kurser. Då kom Gunilla tillbaka. Men det var en förändrad Gunilla. En Gunilla som alltid bar långärmade tröjor och aldrig var med på gympan. En Gunilla med en lång lugg som alltid föll över det ena ögat eller det andra. En Gunilla som alltid haltade och skrattade åt hur klumpig hon hade varit i trapporna där hemma.

De klichéartade filmursäkterna fick oss att ana vad som pågick. Men ingen kunde vara säker. Alla ville fråga, men ingen vågade.

En kväll fann jag modet i tolv tömda ölflaskor. Gunilla ville inte prata om det. Oviljan räckte som svar. Jag svor, spottade fram vad jag skulle göra med Mårten bara jag fick chansen.

Gunilla frågade vad det var för fel på mig. Hon skrek att det inte hade något med mig att göra. Det fanns inget som jag eller någon annan kunde göra. Något som jag eller någon annan fick göra. Hon skulle ta hand om det.

Mårten fortsatte. Och tystnadens vallgrav blev allt djupare och bredare.

Det hade pågått för länge. Det måste ta slut.

Vi skulle få det att ta slut.

”Här, Lasse.” Turre sträckte sig mot baksätet och tog fram något. ”Han borde vara här snart.”

Två golfklubbor. Han räckte mig den ena. Jag tittade mot dörren till Gunillas hus. Jag såg vad som snart skulle ske. Vad vi skulle göra.

Golfklubbans skaft brände som glödande stål.

Rösten viskade.

”Är du säker på det här?” frågade jag Turre.

Tystnaden talade, som vanligt, för honom.

”Jag bara tänkte”, fortsatte jag. ”Tänk om Mårten känner igen oss? Och dessutom, tänk om Gunilla fattar att det är vi? Det är ändå hennes pappa, tänk om vi råkar …”

”Hon vill det här.”

Turres ögon var fästa i backspegeln. I den kunde jag se busshållplatsen.

”Hur vet du det?” sa jag.

”Hon sa det.”

Ända sedan lekskolan hade det varit jag, Turre och Gunilla. Vi var de första vännerna. Alla andra hade kommit efteråt. Vår uppväxt band ihop oss med ett rep av förståelse och en syn på världen som bara vi tre delade, ingen annan. Vi kunde säga vad som helst till varandra. Jag trodde de kunde säga vad som helst till mig.

”Men för någon månad sedan sa jag till henne att jag ville … hjälpa henne. Då frågade hon vad som var fel på mig. Hon sa att ingen fick göra något.”

”Jag pratade med henne i fredags. Jag ringde henne när jag åkte hem från Henkan. Hon sa att hon vill det här.”

Hans ord fick golfklubban att svalna och mitt grepp att hårdna. Men rösten vägrade tystna. Jag sa till den att detta måste hända. Att Gunilla ville det.

Den fortsatte viska.

”Vad exakt sa hon?” frågade jag.

Turres blick högg mot mina ögon, tvingade dem att väja. ”Hon sa att hon önskade att Mårten skulle få känna det hon har känt.”

”Något mer?”

Turre suckade. ”Det var svårt att förstå henne, Lasse. Hon var rätt full.”

Hon hade varit full. Rösten viskade att detta var fel slut. Jag lutade golfklubban mot bilgolvet. Släppte taget.

”Jag är inte säker på att jag kan göra det här, Turre.”

”Vad är du osäker på? Han förtjänar det här. Gunilla sa att hon vill det.”

Turre höll fortfarande i sin golfklubba. Hans knogar höll på att tränga igenom händernas vita hud.

”Du sa ju att hon var full”, sa jag. ”Hur vet vi att hon menade det hon sa?”

”När man är full säger man saker man annars inte skulle säga.”

”Det betyder inte att det man säger är ärligt. Att man säger det man egentligen vill.”

”Så du vill inte det du sa på Henkan?”

Jag mindes inte vad jag hade sagt på Henkan.

Henkan var vår pub. Den hade varit vår pub sedan vi börjat gå ut med våra storasyskons leg i bakfickorna. Vår egen lilla hemmaborg, en plats för helkvällar, förfester och efterfester. Varje helg satt någon av vårt gäng där, oftast allihop.

Förra fredagen hade alla förutom en suttit där.

Vi hade fått det runda bordet i hörnet, den enda platsen i puben där man kunde diskutera ostört. Och jag ville diskutera ostört. För varje öl som sjönk ner i mig tog jag ett till steg ut på vallgravens vatten. Ett steg närmare andra sidan. Ett steg närmare det som bara kunde diskuteras ostört.

I början hade alla suttit kvar. De hade nickat när jag hade sagt att vi borde skämmas. Att vi hade vetat, men inte agerat. Att Gunilla var vår vän. Vårt ansvar.

Men en efter en hade de stigit upp. De hade försvunnit bort till biljardborden, upp till karaokevåningen, ut till rökrutan. Jag hatade dem. De var hederslösa ynkryggar, varenda en av dem. Alla förutom han som satt kvar. Alla förutom Turre.

Jag tog tag i Turres axlar, sa att det var han, jag och Gunilla. De första vännerna. Sedan sa jag det jag inte mindes. Jag mindes bara att Turre nickade. Log. Försvann.

Följande morgon hade jag vaknat inuti en järnjungfru av bakisångest och minnesluckor. Jag lovade mig själv att nästa helg skulle vara lugn.

Dagarna gick. Jag åkte till skolan, gick på mina lektioner. En vanlig vecka. Då och då skymtade jag något blått under Gunillas lugg. En vanlig vecka. Det enda ovanliga var att Turre inte pratade med mig. Inte förrän fredag kväll. Då ringde han från sin mammas bil. Han satt utanför mitt hus och väntade.

Nu satt han och jag utanför Gunillas hus och väntade.

”Vi måste göra det här”, sa Turre. ”Du sa det själv. Vi måste. Gunilla vill det. Han måste stoppas.”

Rösten inom mig hade börjat viska när jag steg in i Turres bil. När jag insåg vart vi var på väg. Vad vi skulle göra.

”Du har rätt”, sa jag. ”Han måste stoppas. Men …”

”Men vad?”

”Är det här verkligen rätt sätt? Tänk om något går fel? Och Gunilla sa ju till mig …”

”Du hörde vad hon sa till mig.”

Turres ord blev allt vassare. De gled in genom min bröstkorg, försökte hugga den viskande till tystnad. Men gång på gång avvärjde rösten huggen.

”Hon var full, Turre. Det är så mycket som kan gå fel, tänk om någon av oss träffar honom i tinningen? Eller om han faller och slår i huvudet i marken? Borde vi inte ringa någon? Anmäla honom till polisen?”

”Tror du inte Gunillas mamma eller systrar redan hade ringt polisen om det hade hjälpt? De är hans kollegor, Lasse. De kommer inte att lyssna. De kommer bara att hålla honom om ryggen.”

Trots värmen i bilen kände jag något kallt krypa ner för min rygg. Den kalla insikten att den här kvällen bara kunde sluta på ett sätt. Att den måste sluta på ett enda sätt. Att det var jag som hade satt igång allt.

”Vi har inget val”, sa Turre. ”Mårten förtjänar det här. Han är ett monster.”

Han var ett monster.

När hade han blivit det?

Gunilla, Turre och jag. De första vännerna. Jag mindes när jag träffade Gunilla.

Första dagen i lekskolan. Jag satt i mammas knä, blyg, vågade inte prata med någon. En flicka och hennes pappa satt i ett hörn. Pappan pekade på mig, viskade något i sin dotters öra. Hon log och kom fram. Plötsligt hade jag en vän.

Tiden trollade fram Turre, och vår trio blev oskiljaktig. Vi lekte i skogen, plockade upp pinnar, förvandlade dem till svärd. Slogs mot stenbumlingar, de enda monstren i vår barndom.

Mårten var nästan alltid där. Vaktade oss. Skyddade oss från världen. Plåstrade om våra knän när vi föll. Svarade på våra frågor som om vi var riktiga människor och inte de oskyldiga och hjälplösa barnungarna som vi var i andra vuxnas ögon.

Jag mindes en dag på ängen utanför Gunillas hus, ängen som nu hade blivit parkeringen som jag och Turre satt och väntade på. Vi byggde en drake. Jag höll den i min hand, men plötsligt kom en stark vind och stal den ur mitt grepp. Mårten fick tag i snöret innan draken flög sin kos. Han tittade på oss. Log. Sa att vi måste fånga honom om vi ville ha tillbaka den. Och han sprang över ängen, med snöret i sin hand, draken högt uppe i skyn. Vi jagade honom. Gunilla skrattade framför mig. Turre skrek kom!

Ett vitt ljus blänkte i backspegeln. En buss.

En stor silhuett ramlade ur bussen. Den stapplade mot Gunillas dörr. Dess fötter stampade ner i marken, sparkade snö åt alla håll. Andetag kom ut i tjocka ångmoln. Silhuetten stannade. Tände en cigarett. Genom bilfönstrets imma såg det ut som att tändarens låga sprutade ut ur hans mun.

”Nu, Lasse. Här.”

Turre sträckte sig igen mot baksätet. Hans stadiga hand återvände med två masker. Han gav mig den ena, tog på sig den andra. Han fick ansiktet av en orm. Han öppnade bildörren. Ormen tittade på mig. ”Kom.”

Han steg ut. Höjde golfklubban. Började gå mot Mårten. Mot den onda draken. Rösten inom mig skrek.

SEBASTIAN LINDSTRÖM
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

0 0kr