Novell av Sherzod Artikov: ”Att följa sin dröm”

Prosa & poesi.
Sherzod Artikov porträtt
Sherzod Artikov.

ÖVERSÄTTNING. I dag har vi glädjen att presentera Freke Räihäs översättning av den uzbekiske författaren Sherzod Artikovs novell ”Att följa sin dröm”.

Freke Räihä har i samarbete med den uzbekiske författaren Sherzod Artikov översatt en av hans noveller, ”Att följa sin dröm.”

Freke Räihä har tidigare medverkat i Karavan som översättare av poesi i en text av Karolina Jeppson. Han har också fått några översättningar publicerade i Lyrikvännen, Sahitto, Asymptote och Opulens och översatte nyligen en urvalsvolym av nosukinesiske Jidi Majias poesi till Smockadoll förlag samt en kommande bok av Milutin Djurickovic till ett annat. I eget namn har Freke Räihä gett ut 18 böcker, varav 16 diktböcker, en essä och en prosalyrisk bok. ”Kanske är allt dikt”, menar Freke.

Sherzod Artikov föddes 1985 i Margilan i östra Uzbekistan. Han vann en nationell litteraturtävling 2019 och debuterade året efteråt med ”Höstsymfonin” (Freke Räihäs översättning). Han är också redaktör och översättare och har fått sina verk publicerade på de stora världsspråken: kinesiska, arabiska, spanska men också andra europeiska språk som bland andra grekiska, franska och engelska samt persiska, urdu, indonesiska och ryska.

 

Att följa sin dröm

av Sherzod Artikov, i översättning av Freke Räihä

Det var morgon. Jag vaknade. Någon ropade mitt namn från gatan utanför.

”Onkel Nurmat”, hälsade jag när jag öppnade porten och såg min granne klädd i besynnerliga kläder.

”Jag, – jag”, sa han hetsigt. ”Jag har stått här i en evighet. Kom, vi går in, det är svinkallt ute.”

Onkel Nurmat var i sjuttioårsåldern, en liten tunn man med tjockt vitt hår. Han försörjde sig som tiggare. Hans fru hade gått bort för många år sedan och han hade varit ensam med barnen sedan dess. Förutom de två döttrarna var det ingen annan som tog hand om honom.

Han var skådespelare, men hade genom åren bara spelat mindre roller. Han var egentligen en medelmåtta vars dröm om att förkroppsliga personer ur Shakespeares pjäser hade förvandlats till en omöjlig besatthet. Denna man, vars enda betydande roll genom tiderna varit Bobtjinskij från Gogols Revisorn, var allvarsam, helt befriad från den sortens omedgörlighet som andra äldre besatt, han var genuint vänlig och energisk. Efter att han nu uppnått en sådan anmärkningsvärd ålder önskade han sig inte mer av livet och beklagade sig inte heller över sin lott i livet. Men av någon anledning, trots sina fyrtio års erfarenhet av scenen, så kände han sig aldrig bekväm i strålkastarljuset och på grund av det så hade han fått höra att han aldrig skulle kunna spela den åldrade kung Lear i Shakespeares pjäs med samma namn.

”I dag har jag repat mycket, kära granne”, sa han och rusade in före mig för att värma sig vid kaminen. ”Men det gick inte. Det funkade inte. Så då tänkte jag för mig själv: att jag kan ju inte repa på kvällarna så där, jag måste repa på morgonen, jag måste stiga upp tidigt. Jag tror att det är rätt beslut. I går natt repade jag den usle kung Lears monolog i den sista scenen hela fyra gånger. Det gick inte alls. Men nu på morgonen var din ödmjuke tjänares spel betydligt bättre.”

Han gnuggade sina händer.

”Kan jag sitta ner?” fortsatte grannen.

Han blev varm i kläderna och flyttade sig från kaminen.

”Se här, jag satt så här. Inte upprätt, lite hukad, det är så kung Lear sitter. Han är gammal, han är trött. Hans händer skakar hela tiden. Det är därför han inte kan hålla sin livlösa dotters kropp ordentligt. Dessutom stirrar han med vidöppna ögon på den döda, han tror inte sina ögon.”

Han spärrade upp sina ögon, drog fram en mycket skrynklig papperslapp från jackfickan. Sedan gick han in i rollen som kung Lear och började recitera den sorgfyllda monologen, hela tiden med ögonen över pappret.

”Jag har lite kvar att jobba på”, sa han när han avslutat sin monolog. ”Mest i den sista scenen. Den är svårast.”

Han reste sig från stolen, gick bort till mig och samtidigt som han tittade runt i rummet med en självgod blygsamhet viskade han:

”Inte ens de allra största skådespelarna i världen kan framföra den här sista scenen. Jag behöver bara läsa in mig på monologen på allvar. Tills dess bär jag den i fickan. Om jag återvänder till teatern i dag eller i morgon så kommer jag absolut inte kunna läsa monologen från en bit papper.”

Han masserade sina tinningar och tog ett djupt andetag.

”Jag måste få rätt på det här. Jag måste gå hem igen.”

Han tackade snabbt för att jag bevittnat hans repetition och rusade ut med manuspappret skrynklat i sin knutna hand.

Efter att han hade gått klädde jag mig varmt och gick ut. Jag var på biblioteket i stan hela dagen. Där bläddrade jag genom böcker och samlade information inför min artikel om latinamerikansk litteratur. När jag kom tillbaka hem på kvällen så mötte jag onkel Nurmat vid porten igen. Han bankade otåligt på. Han var fortfarande iklädd samma kläder som innan.

”Aha! är du inte hemma?”, sa han när han såg mig.

”Jag har varit på biblioteket”, sa jag och höll fram böckerna.

”Jag var förbi på teatern i dag”, sa han och ignorerade böckerna. ”Jag behövde tala med teaterdirektören om att få komma tillbaka till scenen. Jag väntade utanför hans kontor hur länge som helst. Men han kom aldrig. Jag ska gå tillbaka igen i morgon. Jag ska berätta för honom att jag har bestämt mig för att gå tillbaka till teatern: jag ska spela kung Lear.”

När jag gick förbi hans hus nästa dag så var ett fönster öppet ut mot gatan och onkel Nurmat tittade ut.

”Granne!” ropade han, och vinkade. ”Jag träffade direktören, han kom till sist. Jag berättade för honom att jag tänkte återvända. Han lyssnade uppmärksamt och talade smickrande till mig om mitt återvändo. Men tyvärr, sa han, så har jobbet fått skjutas fram en tid, för att det finns inga lediga jobb på teatern just nu. Han skulle ringa mig med en gång det kom en öppning sa han.”

Följande tre dagar såg jag inte röken av onkel Nurmat. Och när jag väl träffade honom såg han mycket irriterad ut.

”Slynor, slynor”, upprepade han oavbrutet.

Han hade satt sig vid kaminen som vanligt. Gestikulerade vilt när han berättade.

”Mina döttrar är här”, den ilskna undertonen i hans röst var ovanlig. ”Jag berättade för dem att jag skulle börja vid teatern igen, men de tyckte att det var en dålig idé. De sa att jag är för gammal och inte kan hålla på och arbeta. De sa att jag gått i pension sa de. Men nej, det kommer inte att hända! Det är nu jag ska spela kung Lear. Jag är i rätt ålder. Kung Lear var också i sjuttioårsåldern!”

Så reste han sig och började vanka av och an i rummet med ena handen mot ryggslutet.

”Du såg det, visst?” sa han, och stannade rakt framför mig. ”Du har sett att jag kan spela kung Lear, att jag har gått djupt in i rollen. Du har ju hört med dina egna öron hur väl jag läste monologen. De har varken sett eller hört. Mina döttrars obarmhärtiga ord lägger sorg över min själ.”

Jag såg upp från Mario Benedettis porträtt av de bemedlade. De var en del av mitt akademiska arbete.

Jag kunde inte arbeta när onkel Nurmat rasade runt så här, och vattenkokaren kokade. Jag bryggde lite te till oss.

”Te höjer blodtrycket”, sa onkel Nurmat.

Han var inte törstig och ställde koppen på fönsterbrädet.

”Men onkel, dina döttrar kanske har rätt?” sa jag och drack ur tekoppen. Sedan såg jag lite generat ner i koppen och på resterna i botten.

Onkel Nurmat såg intensivt på mig.

”De vet ingenting.”

Jag hyrde in mig här i stan och kunde inte besöka mitt föräldrahem särskilt ofta. Arbetet vid institutionen, det vetenskapliga arbetet, upptog det mesta av min tid och jag behövde ta ledigt för att besöka mina föräldrar.

”Imorgon åker jag hem till byn”, sa jag när jag märkte att onkel Nurmat lugnat sig lite. ”Jag ska besöka mina föräldrar, ett par dagar, kanske en vecka.”

Han nickade, som om han gav sitt godkännande.

”Innan dess har nog teaterdirektören hört av sig.”

Jag stannade hemma hos mina föräldrar i byn några veckor. De kalla januaridagarna kändes ännu kallare här. Det var så kallt att jag fortsatte mitt forskningsarbete utan att överhuvudtaget lämna huset. Dagarna var långtråkiga och jag översatte Benedettis noveller till uzbekistanska.

Samma dag som jag kom tillbaka till stan igen började det snöa. Snön fullkomligt vräkte ner och vägarna blev så hala att det inte bara var farligt att promenera, utan också att köra bil. Taxin jag anlitat rörde sig så långsamt att det såg ut som att hastighetsmätaren var trasig.

När jag hoppade ut ur bilen vid huset jag hyrde såg jag en ambulans nära onkel Nurmats port. Ambulansföraren satt orörlig; lutad mot ratten. En sekund senare kom en ambulanssjukskötare ut ur Nurmats hus med en akutväska i handen, han satte sig i framsätet med den andra. De körde långsamt iväg. Jag betalade taxichauffören och gick mot onkel Nurmats hus. När jag kom in mötte jag Zarifa, hans äldsta dotter, som hämtade vatten från brunnen. Vi hälsade och jag frågade hur det var med henne och med hälsan, sedan gick jag in i huset. Onkel Nurmat låg i sängen och stirrade i taket. Han hade ett bandage om huvudet.

”I går blev han väldigt full och halkade i snön”, sa Zarifa. ”Han slog sig i bakhuvudet.”

Jag satte mig på en stol bredvid sängen, lade ner min packning.

”Teaterdirektören har inte ringt än”, sa onkel Nurmat när han såg att jag var där.

En kort tystnad. Jag tittade mig omkring i rummet. Kaminen var kall, i ett lutande skåp stod ett par dussin böcker, annars resårmadrassen och den gamla stolen jag satt i. I fönstret stod en telefon, en tom vinflaska, en hög med papper och en använd spruta. Rummet var fruktansvärt kallt.

”Kära granne”, sa onkel Nurmat oroligt. ”Ta en titt på telefonen är du snäll, är den trasig?”

Jag hämtade in ved från gården, strök en tändsticka mot plånet och tände kaminen. ”Nej, den fungerar”, sa jag med en blick på telefonen.

”Vad bra”, sa han tillfredsställd, ”om teaterdirektören ringer så ringer det också i telefonen”.

Elden tog sig i kaminen och veden sprakade. Värme spred sig i rummet. Zarifa måste ha sett röken, hon kom in och värmde sig.

”Jag har lärt mig alla kung Lears dialoger och monologer”, sa onkel Nurmat när hans dotter gick ut på gården igen.

Han kunde inte skaka på huvudet på grund av sina skador, så han irrade istället med blicken när han talade.

”Men fortfarande inte ett ord från teatern. Jag har väntat varje dag. Inga samtal, ingenting.”

Onkel Nurmat slumrade snart till, det verkade som att sjukskötaren gett honom något sövande tillsammans med det smärtstillande. Onkel Nurmats yngsta dotter Zamira kom in i rummet, gick direkt till fönsterkarmen och rev sönder papperna som låg där. När hon var färdig så satte hon sig vid sängens fotända.

”Du måste in på sjukhuset far, utan bråk”, sa hon till onkel Nurmat när han vaknade till.

Han tittade överraskat på henne och sedan på sin äldsta dotter som kom in i rummet med te till oss.

”Jag vill inte åka till sjukhuset. De kommer att ringa från teatern vilken sekund som helst.”

Döttrarna skakade på sina huvuden.

”De kommer inte att ringa”, sa Zamira med en djup suck. ”Vet du varför de inte kommer att ringa far? För att de inte behöver dig. Det finns ett dussin skådespelare vid teatern som kan spela kung Lear. Och den ena mer begåvad än den andra. Direktören kommer inte ge dig rollen, han kommer att ge den till någon av dem. Du fick inga huvudroller när du var anställd där, så varför skulle du få någon nu?”

”Min syster har rätt”, Zarifa stod lutad mot dörrkarmen nu. ”Hela livet har du drömt om att få spela kung Lear. Under hela ditt liv har du gett upp så mycket annat för den drömmen. Men det blev inte så; det var inte ditt öde. Nu är du gammal … och du kan inte längre hålla på och jaga efter dina drömmar.”

Onkel Nurmat suckade tungt och höll hårt i sängen när han med sina sista krafter lyfte huvudet.

”Ni två … ut härifrån.”

När de gått lade han sig ner tyst men stirrade på dörren. När han talade igen så förstod jag inte om han vände sig till mig eller bara talade högt för sig själv.

”Hela mitt liv har gått utan att jag fått infria min dröm, istället har mitt liv bestått av att ta hand om mina döttrar. När mina kollegor vid teatern kom till jobbet varje morgon var de propert klädda och nyrakade, medan jag bar gamla kläder och var ständigt orakad. Jag hade inte tid att ta hand om mig själv och eftersom min hustru var sjuk så var det bara jag som tog hand om våra döttrar. Det var jag som tvättade dem, gav dem mat, följde dem till förskola och skola och var med dem på sjukhuset när de blev sjuka. Därför kunde jag inte arbeta vid teatern så som jag ville. Jag hade talang. Men det tog för mycket tid att ta hand om mina döttrar. När vi satte upp en pjäs fick jag bannor för att mitt spel var dåligt och för att jag inte mindes mina repliker. Jag kunde inte arbeta med mig själv, som de andra gjorde. Jag läste inga böcker, utvecklade inte min röst. Jag tänkte bara på mina döttrar. Så teatern slutade ge mig roller. Regissören tyckte att jag var en inkompetent skådespelare, att jag inte kunde spela en enda roll, att jag var oansvarig och han avfärdade mig helt och hållet. Jag gavs inte en enda roll och spelade under en period ingenting alls. Men senare, och då och då, gavs jag ändå en mindre roll, helt oväntat, men bara verkligt små roller i korta meningslösa produktioner och endast med enstaka repliker.”

Onkel Nurmat tystnade, stirrade oavbrutet på telefonen. Tårar samlades i hans ögon, blev fler och fler, innan de till slut rann ner över hans kinder.

”Jag har inte kunnat följa min dröm”, sa han och slöt sina ögon.

Värmen från kaminen hade minskat drastiskt så jag hämtade mer ved från gården.

När jag lade in fler vedträn öppnades dörren igen och där stod ambulansmännen jag sett på morgonen.

”Vi har försökt ta med din pappa till sjukhuset Zamira” sa den ena och ursäktade sig. ”Men han ville inte.”

”När män blir gamla blir de också lite nyckfulla”, svarade dottern och slängde en förlägen blick på sängen där hennes far låg.

De två männen flyttade försiktigt över onkel Nurmat på en bår. Han gjorde inte motstånd. Han öppnade inte ens ögonen.

Jag gick bort till fönstret, stod sedan en stund mitt i rummet, överallt låg pappersremsor med kung Lears repliker. Några hade hamnat bakom vinflaskan, någon över sprutan och andra bakom telefonen.

”Jag behöver vädra och städa upp lite.”

Zarifa stod vid tröskeln igen. Jag gick ut i korridoren. Jag stod där ute en stund och funderade, lutade mig mot väggen. Så plötsligt ringde telefonen. Snart hörde jag Zarifas röst.

”Är han inne på sjukhuset nu? Ja, jag vädrar ut i rummet, det stinker.”

FREKE RÄIHÄ
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

0 0kr