PROSALYRIK. Eva Ullerud är en av författarna som medverkar i Poeter mot krig. Hennes bidrag där handlar om ett möte med barn. Den här texten handlar om det som inte får hända.
När nornorna slutat spinna
En ekfras inspirerad av Salvador Dalis Three sphinxes of Bikini (1947), Paul Celans ”Dödsfuga”, Völvans spådom och mycket annat.
Himlen över mig är grön, märkligt grön, vackert grön, smaragdgrön, giftgrön. Den smälter över i gult, som den heta sanden under oss. Där framme skymtar blå bergstoppar men de är långt borta och vi är här, stelnade på rad efter varandra.
Våra huvuden med halsarna vilande i sanden. Över Sulamits smäckra nacke svävar håret som en askgrå hjärna. De spröda, röda korallerna vilar som ett halsband. Eller är det huden som brinner, smälter och rinner bort från hennes kropp, under sanden? Vi ska stiga som rök i luften, i molnet ligger man inte trångt. Lugnt ser vi framåt. Allt har redan hänt. Solen är på väg ner och kastar långa skuggor av våra huvuden. Halsen framför henne har kluven stam men trädkronan är ännu grön. De är sköra, växterna. Godtrogna.
Mellan dem ser jag det ledande huvudet som en grå svamp uppburet av en stark nacke. Det är långt borta, jag skymtar det bara. Ser att det är på väg. Det vill ta sig vidare, vill sprida sig överallt, vill täcka hela jorden i vit, ren aska. Det nynnar beslutsamt för sig själv. Kriget är slut. Oron är över.
Som sfinxer, med kropparna begravda i sand, ställer vi frågan till Gudarna: “Vilken varelse går på alla fyra på morgon, på två ben mitt på dagen, på tre ben på kvällen och ju fler ben den har desto svagare är den?”. De svarar: ”Den enda varelse som tror att hon är Gud.”
Jag tittar upp och ser ett mörkgrönt moln sakta sänka sig och kväva allt liv. Silencio.
info@opulens.se
