Martin Söderlind: ”Ögonblickar”

PROSA. Martin Söderlind har vid fyra tillfällen medverkat i Opulens. Nu har vi nöjet att presentera det inledande kapitlet i hans nu aktuella romandebut ”Ögonblickar” (Lava förlag).

Martin Söderlind är född 1961, bosatt i Södra Sandby utanför Lund. Med en bakgrund som antikforskare vid Lunds universitet har han alltid varit intresserad av människans villkor i det förflutna. Forskarutbildningen har varit till stor nytta i arbetet med researchen till hans historiska roman. Ögonblickar är hans romandebut. Nu håller han på att redigera en historisk spänningsroman med titeln Ekot av en kvinna som utspelar sig dels på 1600-talet, dels i nutiden.

Ögonblickar handlar om Herman Schultz som inte kan se folk i ögonen. Redan i skolan blir han retad och hans mor är orolig. Konstnärsambitionerna grusas av att han inte kan återge människors blickar. Hans porträtt sänker blicken eller vänder sig bort från betraktaren. När han blir ratad av Konsthögskolan försöker han med sin vän Carls hjälp öppna en vernissage. Han träffar en blind kvinna och inleder ett förhållande. Romanen utspelar sig kring förra sekelskiftet, en tid som var lik vår egen men samtidigt så annorlunda.

I dag har vi nöjet att presentera ett utdrag ur romanen, i form av dess första kapitel.

Ur Ögonblickar: DEL  I   Mor

Herman stod på en stol i barnkammaren och tittade ut genom fönstret. Systrarna hade hunnit halvvägs över Clemenstorget mot Petri Kyrkogata. Barnflickan höll Ebba i handen som i sin tur höll Elisabeth i handen. Tripp, trapp trull.

Han hade skyllt på magont och därför fått stanna hemma. I själva verket åstadkom lättnaden över att slippa promenaden en angenäm värme som spred sig från magtrakten ut i kroppen. Skönt att slippa obehaget att hälsa på bekanta. Fri från andras blickar kunde han i sin ensamhet låta sin egen vandra dit den ville. Vred han lite på huvudet fick han en skymt av tåget som just bromsade in på väg söderut, med den blomkålslika röken stigande mot en klarblå himmel. Och rakt nedanför vid deras port frustade en häst framför sin kalesch. 

Fingrarna var kladdiga av de nya pastellkritorna han nyss fått av mor. När han satte handen mot rutan lämnade den märken av hans favoritfärger, gult och blått. Av de gamla vaxkritorna återstod bara korta stumpar. De nya var mycket finare, även om de kladdade. Nu kunde han ostört fortsätta ägna sig åt det bästa han visste, att rita. Han vände sig om och tittade på teckningarna som mor satt upp ovanför sängen. Porträtt av far, mor och systrarna. Alla såg de ganska märkliga ut eftersom de saknade ögon. Han tyckte det var bäst så.

Jämfota hoppade han ner från stolen, trots att man inte fick eftersom det störde tant Lundén i våningen inunder. Så gick han fram till ritblocket som låg på en bricka mitt i rummet. Solens strålar nådde ända dit och fick pappret att lysa. Belåten studerade han teckningen han just höll på med. Den föreställde hela familjen tillsammans. Alla höll varandra i handen. Far med sitt runda plommonstop och mor med sin stora hatt som sköt ut över hennes axlar som ett parasoll. Han själv och systrarna bar ännu somriga halmhattar, trots att nätterna blivit frostnupna. Alla log, särskilt mor som hade röda läppar. Men precis som på teckningarna ovanför sängen gapade pappret tomt där ögonen skulle ha suttit.

Ritandet tog all hans uppmärksamhet i anspråk. Han glömde bort både tid och rum. Om han var hungrig eller törstig glömde han bort det också. Aldrig blev han trött. Ibland när det blivit läggdags fick man tjata på honom att sluta. Medan han la sista handen på teckningen vandrade solskenet vidare och började klättra över väggen så att han slapp kisa. Tungan stack ut ur ena mungipan när han satte dit några röda och gula löv på träden som inramade familjen. Ett par stycken lät han singla genom luften.   

Far, järnvägsingenjören, var på kontoret och hembiträdet hade gått ut för att handla. Bara mor och han själv var hemma. Han njöt av att få ha henne alldeles för sig själv. Hon låg på divanen i salongen och läste. Ibland skrattade hon för sig själv så att det hördes in i barnkammaren. Försiktigt rev han loss arket och gick in till henne. Nu var teckningen klar.

                      ”Titta, mor, vad jag ritat!”

                      Hon såg upp från boken och log sitt leende. Herman sänkte genast blicken för att undvika hennes. Han andades in doften av parfym. Det var den hon använde hemmavid och som för honom betydde trygghet och närhet. Varje gång hon var bortbjuden hade hon en annan sort som signalerade oro och saknad. När hon fått teckningen i sin hand la han huvudet mot hennes mage och kände hur hon drog med handen genom hans hår. Magen steg och sjönk när hon suckade djupt under tystnad. Till slut sa hon:

                      ”Men titta så fint. Min gåborthatt. Vad du kan!”

                      Han lyfte på huvudet en smula och nickade.

                      ”Är det meningen att vi inte ska kunna se något idag heller?” sa hon glatt utan att förebrå och fortsatte att le.

                      Han nickade igen. Mor fattade honom försiktigt under hakan. Han förstod att hon försökte styra hans blick i riktning mot sin egen. När han vred huvudet åt sidan och lösgjorde sig från hennes fingrar envisades hon inte utan lät honom vara. Men han märkte ett stråk av oro i hennes tonfall, trots att det var glatt.

                      ”Vi är fina i alla fall!” sa hon med eftertryck, för att visa att hon verkligen menade det. Sedan frågade hon:

                      ”Vill du inte rita när du ligger i barnvagnen?”

                       Ett par gånger hade han tecknat sig själv i barnvagn tillsammans med mor och far. Motivet byggde på ett tidigt minne som gick i blått och gult. Han mindes tydligt att barnvagnen var blå och att mors och fars ansikten svävade ovanför hans huvud som ett par solar. Far var klädd i en blå överrock. Ovanför dem hängde som en fond ett nyutslaget gullregn som lyste skarpt i solskenet. Bakom skymtade en molnfri himmel. De sa något till honom eller till varandra. Han förstod inte orden men rösternas melodi fick honom att le. I minnet vandrade hans blick obehindrat från mors ljusblå ögon till fars något mörkare blå.

                      Han blev alltid glad när han tänkte på den där stunden under gullregnet och gick tillbaka till barnkammaren. På mors begäran tänkte han rita av den ännu en gång. 

Ett par veckor senare, några månader innan han skulle fylla sex, gick han en eftermiddag med mor till domkyrkan för att titta på julkrubban. Än en gång fick han ha henne för sig själv. Ebba och Elisabeth låg hemma i snuva.

Hustakens skorstenar släppte ifrån sig kaskader av vedrök. Från det låga hörnhuset vid korsningen Klostergatan-Stora Gråbrödersgatan drev en plötslig vindpust röken ner på trottoaren och trängde in i Hermans näsa. Medan mor höll näsduken framför ansiktet kisade han med fuktig blick mot solen, som fick de skottade snödrivorna mellan portarna och skyltfönstren att gnistra. De påminde om mineralerna i fars stensamling. Klappret av hästhovar dämpades mot körbanornas upptrampade snö. Som om de sprang i strumplästen. Slädarnas bjällror klämtade stumt i kylan och varslade om julen om ett par veckor. Till stadens ljud fogade sig lätena från två hundar på andra sidan gatan som skällde på varandra när de möttes. Han och systrarna hade länge tjatat om att de skulle skaffa hund, men far ville inte höra talas om det. 

                      Klostergatan myllrade av folk. Ett par officerare gick förbi i skärmmössor, med vita axelklaffar och täta rader av skinande mässingsknappar på sina överrockar. Herman vände sig om och såg efter dem ända tills de försvann runt hörnet. Sådana tennsoldater skulle man ha. Men de måste frysa om öronen, tänkte han. De flesta de mötte bar sina huvudbonader långt nerdragna, antingen yllemössor eller pälshattar och pälsmössor som på mor och honom själv. En och annan tiggare hade det värre. Trots kylan gick de med sin mössa eller hatt under armen och sträckte fram sin hand mot de mötande. Herman var inte rädd för dem. Tvärtom blev han tillfreds när han märkte hur liten notis de tog om honom. Mor stannade ett par gånger och gav en slant. Därav kom det sig att de fler än en gång blev välsignade på vägen till kyrkan.

                      Han la noga märke till tiggarnas skor eftersom det var bland dem han mest höll blicken. De var trasiga med sulor som glappade och såg inte särskilt varma ut. På en tiggare syntes stortån sticka fram ur ovanlädret genom den trasiga strumpfoten. Herman rös när han tänkte på hur kylan bet i hans egna fötter trots att skorna var fodrade. På en annan tiggare spretade skägget som taggarna på en igelkott. Fjärran från fars morrhår med sina vaxade ändar som pekade åt var sitt väderstreck. 

                      ”Varför har de inga egna pengar?” frågade han.     

                      ”Det är inte så gott att veta”, svarade mor. ”De har väl inget arbete så de kan försörja sig, kantänka.”

                      De stannade framför en affär för damhattar. Herman såg sig själv i fönstret sväva bland kreationerna. Men det var varken hattarna eller han själv som intresserade honom utan mor. I fönstret blev hennes ögon tillräckligt vaga för att han inte skulle besväras av dem. Därför tog han tillfället i akt att noga se på hennes ansikte. En gång i somras när han haft en mardröm hade han smugit in i fars och mors sängkammare för att bli tröstad. Istället för att väcka mor hade han blivit stående vid hennes anletsdrag och glömt sin rädsla. Han hade tyckt om att se på näsan och munnen som så ofta log och skrattade men som nu vilade i sig själv. Han saknade mycket att kunna göra så när hon var vaken. Därför grep han nu tillfället i flykten. Obekymrat kunde han betrakta hennes minspel. Hon gnuggade sig om näsan med de fodrade skinnvantarna och la huvudet lite på sned.

Han tog ett steg tillbaka och såg på henne från sidan, hur kylan gett henne rosor på kinderna som avtecknade sig tydligt mot den bleka hyn. I nästa stund tittade hon ner på honom, varvid han omedelbart for iväg med blicken, tills den landade på ena kyrktornet som skymtade runt hörnet. Den var som en liten fågel som tog till flykten så fort någon närmade sig.

”Nu går vi”, sa mor. ”Annars förfryser vi.”

Snart var de framme vid kyrkan. Mor knöt upp snörena mellan öronlapparna på hans pälsmössa. Strök av honom den och kammade med fingrarna genom håret, som hon brukade. Det var med lättnad han kände hur öronen blev fria igen så att han kunde höra ordentligt. Men i resten av kroppen märkte Herman hur svetten började tränga fram under de varma kläderna, trots att rökpuffar fortfarande stod ur deras andedräkter.

De gick utmed mittgången mot ett av sidokapellen där krubban brukade vara utställd. Halvvägs mot koret mötte de fru Englesson. Hon höll sina händer instoppade i en muff som liknade en svart katt. Hon var rektor på Rönnströmska flickskolan där storasyster Ebba gick.

Det högg till i magen. Han andades varken ut eller in. På så sätt skulle han märkas mindre eller kanske rentav bli osynlig. Han hade mött fru Englesson förut. Den gången hade ingen fäst sig vid honom eftersom samtalet handlat om Ebba. Men han mindes att rektorn hade verkat sträng och fått storasystern att svara lågmält och räddhågat på tilltal.

Mor hälsade och sa till Herman att bocka. Han gjorde som han blivit tillsagd.

”Vill Herman inte bevärdiga mig med sin blick?” undrade rektorn allvarligt, som om han ertappats med något ofog.

En våg av svettig kroppsvärme for på nytt innanför lagren av kläder. Hjärtats slag pulserade i öronen. Blicken var som fastnaglad någonstans mellan deras skor. 

”Är han sjuk?” skrockade fru Englesson.

”Nej, det är han inte”, sa mor. Hennes grepp om hans hand hårdnade och hon drog lätt i armen. Hon ville fortsätta så fort som möjligt. Men rektorn stod i vägen.

”Han har kanske vaknat på fel sida”, föreslog den äldre damen. När han inte tittade upp trots att hon böjde sig ner en smula tillade hon:

”Ja, riktigt frisk är han inte.”

Då hade mor fått nog.

”Det är inget fel på Herman!” sa hon, trängde sig förbi rektorn och fortsatte bort mot krubban utan att säga adjö.

Figurerna var större och finare än de där hemma. Heliga tre konungar bar mantlar som glänste av guld och djuren såg på något sätt äkta ut. Men han kunde inte riktigt glädjas åt dem eftersom han tydligt märkte att mor var sårad. Det gjorde honom olycklig när han förstod att det var för hans skull.

”Titta så fint de har gjort”, sa hon och försökte låta full av beundran. Men rösten var matt och tonlös av tanken på mötet med rektor Englesson. Kanske märkte hon det själv för hon satte sig på huk och la sina händer på hans kinder.

”Det gjorde ingenting att du inte hälsade på fru Englesson ordentligt. Hör du det?”

Han nickade utan att säga något.

”Jag borde inte ha låtit henne hålla på så där”, sa mor.

Den stora högtiden kröp allt närmare. Julgranspyntet och de hemlighetsfulla klapparna skulle ha gjort Herman fylld av förväntan om inte ett orosmoln svävat över honom vart han gick. I Biskopshuset hölls varje år en stor bjudning strax före jul. Biskop Flensburg hade som brukligt bjudit domprost Eklund, borgmästare Möller, brandchef Idström, stadsläkare Andersson, universitetsrektor Möller, stationschef Renander, en rad kyrkoherdar, professorer, rektorer och andra av stadens prominenser på luciakaffe. Även Hermans far var bjuden.

I anslutning till kaffet anordnades ett luciatåg med barn och barnbarn till gästerna. Det året var både han och lillasyster Elisabeth tillräckligt stora för att delta. Ebba hade varit med några år förut och försökte övertyga Herman om att det inte var något farligt. Men när han tänkte på alla de okända människorna som antagligen fanns där blev hans andhämtning kort. Blotta tanken på att bli lämnad vind för våg av mor bland främlingar fick honom att gråta. Mor förklarade att han bara behövde följa med och ta på sig stjärngossekläderna. Om han fortfarande inte ville när det blivit dags skulle han slippa.

Biskopshuset låg i änden av Allhelgona Kyrkogata, en stunds promenad från Clemenstorget. Den stora nedre hallen på den slottslika trevåningsbyggnaden myllrade av liv och rörelse. Mödrar och barnflickor hjälpte barnen klä om till tärnor och stjärngossar. Systrarna var redan klara. De stod med sina bekransade huvuden och väntade på att också Herman skulle bli färdig.

Motvilligt lät han mor hjälpa sig. När den stjärnklädda struten satt där den skulle ville mor att alla tre syskon skulle gå bort till luciatåget som snart var redo för avgång. Med skräcken i halsen tittade Herman på raden av vitklädda barn. Han kände igen stationschef Renanders tvillingar som varit på middag hos dem ett par gånger med sina föräldrar. Men det gjorde honom inte ett dugg gladare för de var inte snälla. Sist de sågs hade de gjort sönder borgen som hans tennsoldater brukade slåss om. Och gången dessförinnan, när de varit på middag hos Renanders, hade han inte fått leka med deras tågbanor. 

”Ni ska bara gå upp till mellanvåningen och sedan tillbaka ner igen. Jag väntar här nere”, sa mor och satte struthatten mitt på hans hjässa. ”Vi kan vinka till varandra. Och där uppe sitter far. Ebba är med dig hela tiden.”

Herman skakade energiskt på huvudet. Stjärngossarna skulle gå för sig, så han skulle inte alls ha storasystern vid sin sida. Mor försökte väl inte luras direkt, men hon hade inte sett efter ordentligt innan hon lovade vitt och brett. Han vände sig bort medan tårarna vällde fram från ingenstans. En stund blev han stående bortvänd eftersom han var arg på mor som trugade, trots att hon lovat att han skulle slippa. När han vände sig om igen var hon borta. Blicken började irra fram över golvet bland mödrarnas skor och barnens strumpfötter. Han försökte minnas hur hennes kängor såg ut. De var höga och snörda en god bit upp på vaden där de inte syntes ovan den låga klänningsfållen. Till sin förfäran insåg han att de flesta vuxna hade liknande kängor. 

                      Han började storgråta. En pojke i hans egen ålder tittade länge på honom.

                      ”Lipsill!”

                      Pojkens mor böjde sig ner så att hon kom i höjd med Herman.

                      ”Var inte ledsen, lille vän. Varför gråter du?”

                      Livrädd för att se på den okända kvinnan vände han vresigt ryggen mot henne. Följden blev att han drog till sig allas uppmärksamhet. De som stod runtomkring tittade på den besvärlige pojken.

                      ”Det är Schultz, järnvägsingenjörens son”, hörde han en annan mor säga medan kvinnan som böjt sig ner reste sig upp igen. Irriterad mumlade hon över Hermans avoghet:

                      ”Maken till besvärlig unge.”

                      Han stod mitt i korselden av blickar. Medan halsen kändes tjock av all gråt stirrade han på sina skor och märkte hur tårarna föll på dem. Precis så här hemskt hade han föreställt sig det. 

                      I nästa stund kände han en hand på sin axel. Det var storasyster Ebba. Var hade hon varit?

                      ”Så, Herman. Det är inget farligt! Mor kommer strax tillbaka. Hon skulle bara gå med Elisabeth på avträdet.” Systern slöt sina armar om honom. Hennes långa utsläppta hår kittlade honom i näsan. Hon försökte torka de ymniga tårarna med ärmen på sin särk.

                      Han började hulka så häftigt att han knappt fick luft. När mor efter en stund kom tillbaka berättade Ebba vad som hänt.

                      ”Du skulle ju stanna med honom medan vi var borta!”, sa mor upprört till storasystern.

                      På något sätt hade de missförstått varandra. Ebba hade gått bort och ställt sig i luciatåget. Mor tog fram sin näsduk som alltid doftade gott och torkade hans kinder.

                      ”Såja, Manne. Nu står du och jag här och håller varandra i handen och tittar på luciatåget. Blir det bra så?”

                      Han nickade och kramade hennes hand. Den var jättestor. Så stor att han kunde krypa in i den och gömma sig i den täta skogen av fingrar, dit inga blickar kunde nå honom.