LYRIK. I dag har vi nöjet att presentera en spoken word-dikt som också är en satir över vår generella högfärdighet och den ignorans vi så ofta uppvisar inför all den komplexitet vi alltid står inför.
Haris Agic är filosofie doktor i socialantropologi och är folkbildare, utvecklingsledare, strateg, skribent, kulturentreprenör och föreläsare. Haris är även aktiv som låtskrivare och artist, framförallt under sitt alias Hardy Hum, där han är mest känd för sitt prisbelönta musikprojekt And We Should Die Of That Roar. Det som präglar såväl Haris föreläsningar som Hardys kulturskapande är bakgrunden som krigsbarn och flykting från Bosnien och Hercegovina. Som socialantropolog och artist står Haris med ena foten i båda världarna och rör sig därför ofta i spänningsfältet mellan bildning och varieté och berör med sitt budskap om integration, rötter, kultur, kulturmöten, identitet, rasism, makt, strukturer, utanförskap, ritualer, det goda samtalet och meningen med livet men också om kultur och dess betydelse för hälsa, samhälle, demokrati och social hållbarhet.
Texten, som vi nu har nöjet att publicera, är en reflexiv men lekfull betraktelse av och diskussion kring den samtida människans uppenbara slitningar mellan våra individuella ambitioner, de sociala och kulturella strukturerna vi alltid är en del av och det gnissel som uppstår dessa emellan. Den är utformad som en spoken word-poem (som en stilistisk fusion av Baudelaires Mitt nakna hjärta och Gramscis The Prison Notebooks) och är en satir över vår generella högfärdighet och den ignorans vi så ofta uppvisar inför all den komplexitet vi alltid står inför.
CAROLINA THELIN
PÅ SPANING EFTER TANKAR VI GÄRNA FLYR FRÅN
(Alternativt: ÄR SPETSKOMPETENS ETT BUMERANGSPJUT?)
Vad är meningen med livet?
Sanningen är att sanningen är allas vår smärtsammaste natthemlighet. Dess bundsförvant: handgemäng med samvetet. Dess spegelbild: älskog med fördärvet. Vi föds, vältrar oss i varandras blod, förvandlar allt till skit och lämnar inget av värde efter oss. Intet är… allt är däribland – en ny horisont som alltid funnits till, precis här intill.
Hopp är dygd vi pådyvlat oss själva. Förklädd fruktan. Ulv i fårakläder. Försäkran om perpetuerad strävan. Horisontens gravitation.
Karriärmöjligheter?!
Karriärmål? Karriärråd? Karriärkoll? Karriärdåd?
Drömmen om lycka? Eller farhågan om stagnering? Eller kanske både och?
Är kunskapstörst och utvecklingsiver blott överlevnadsinstinkter? Eller kanske socialt kultiverade strategier i jakten efter det perfekta livet? Eller utgör de kanske det ultimata målet i vår konstanta flykt från alldagligheten?
Är jakt och flykt – precis som hopp och fruktan – egentligen samma sak?
Har du koll på läget?
Eller har du fått allting om bakfoten?
Är du allt du vill vara?
Med handen på hjärtat?
Sanning?
Eller lögn?
En lögn kan lära oss mer om allt som betyder nåt – mer än alla sanningar i denna värld samlade på en hög.
Sanna mina ord!
Sanning är blott korrekt avbildning av faktiska sakförhållanden; den är statisk, tvådimensionell och färglös. En lögn är mänskligare; den har en anledning, ett syfte, en kraft, en vass egg, pondus, karaktär, form och innehåll och djup som kröker verklighetsbegreppet och definierar sanningen.
Så hur ligger det till egentligen?
Som om egentligen egentligen spelade någon roll?
Och hur många ibland oss skulle våga se egentligen i vitögat? Med handen… på hjärtat!
Livets nyck och omständigheter är en viktig dock alltför ofta förbisedd faktor – i synnerhet när det går bra. När pengar rullar in! För då vill vi så gärna ge cred till oss själva för framgångarna – en narcissistisk självklapp på axeln. Här får du, varsågod. Oh, tack så mycket!
Och se på oss! Hur vi går omkring och bröstar upp oss som påfåglar, som om vi skapade våra egna fjädrar. Hur vi tror oss veta allt. Även sådant vi aldrig kan begripa.
Men den kontextuella inramningen av det rusande nuet avgör både tempo och karaktär för de faktiska effekterna av våra ständiga strävan. Så, ena stunden kvävs vi av trånga handlingsutrymmen och vår på tok för korta räckvidd. Och nästa stund står vi där bländade av de vidder som öppna fält av möjligheter erbjuder, ivriga att inkassera frukterna av vår nyvunna frihet, föga anandes att vi en dag kan komma att räkna förluster på våra egna segermarker.
Karriärmöjligheter?!
Våta drömmar om exponentiell individuell progression. Bygger vi framtiden utifrån en föreställning om vilka vi är? Eller skräddarsyr vi oss själva utifrån en föreställning om vilken framtid som väntar oss?
Före. Ställning.
Räknar förluster på segermarker.
Är spetskompetens ett bumerangspjut?
Karriärmöjligheter?
När allt som krävs av oss kräver oss, vad blir kvar av oss då?
Känner du som jag hur du slits mellan konceptuella kategorier… inre slitningar…. kan du känna lugnet i denna värld?
Livet är ett språng genom ett minfält av kontext. Ett barn är en symbol för renhet. För allt vi skulle kunna vara. Ett krigsbarn är ett kvitto på våra vidrigaste sidor. På allt vi aldrig borde vara. Samma barn. Olika kontexter. Olika betydelser. Det står oss fritt att välja vilken framtid vi vill ha för våra barn.
Framtid springer ur samtid som springer ur dåtid. Det fanns en tid då jag också var ett barn. Mitt barndomens tid. Efter flykten från ett brutalt krig hamnade jag – 15 år gammal – i en ny kontext. Hungrig på livet som en lössläppt hund, ivrig att inkassera frukterna av min nyvunna frihet och de vidöppna fälten av möjligheter. Föga kunde jag ana att jag en dag skulle komma att räkna förluster på mina egna segermarker. Förluster på mina egna segermarker. Förluster. Mina egna segermarker. Segermarker. Seger. Marker.
Att sanningen är en skymf.
Ett hån mot en ung mans aspirationer och drömmar.
Att fäder dör.
Att mödrar förblir sorgsna och ensamma.
Att krigen fortgår.
Att människans förmåga till att hata sig själv i den andre är så obegripligt enorm och nyckfull och ohanterbar.
Att folk ler mitt under pågående rävspel.
Att drömmen, sagan, hägringen, dimman, mörkret… alltför ofta förefaller vara mycket trevligare och finare än vardagsverkligheten.
Jag möter människor dagligen som inte riktigt står ut med mig. Jantes snäva snara hänger runt allas halsar och så går vi igenom dagen kippandes efter andan i förhoppning om att klara av sociala sammanhang med livet i behåll.
Jag möter människor dagligen som uppskattar mig och ger mig kärlek.
Å ändå så lägger jag alltför ofta alltför stor vikt vid de förstnämnda. Helt obegripligt!
Äsch, jag är bara bitter! Inget extraordinärt tillstånd. Snarare mitt alldeles vanliga modus operandi! Men jag är också en livsnjutare som tror på människan och på en värld där vi angår varandra. Det borde vi alla göra. Vi har inte tid med annat!
Tid!
För vi kanske övertänker allting. Eller så tänker vi inte tillräckligt alls.
Alltings förgänglighet.
Dåtid, nutid, framtid…
Igår har varit imorgon. Imorgon kommer att bli igår. Bara idag är idag idag.
Men det ser vi inte. Horisontens förföriska hägring förtrollar. Den obotliga strävan efter det som ännu inte har hänt är som en färggrann tvångströja. Eskapismens fängslande frihet. Target locked! Härvaro impossible.
Jag är enkel. Och komplex. Vardaglig och menlös. Mystisk och bohem. Jag skiter i princip i allt samtidigt som jag är en obotlig romantiker och gärna dör för allt.
En vandrande motsägelse!
I någon sång någon gång ska jag berätta allt!
#livet #döden #qvasifilosofiskstoryslam #prosamedgroove #sanningellerlögn
info@opulens.se
