Littestraden: ”Om Varat”

Prosa & poesi.
"Om Varat". (Foto: Sofia Johnsson) landskapsbild
”Om Varat”. (Foto: Sofia Johnsson)

LYRIK. I dag har vi nöjet att presentera lyrik av Sofia Johnsson som också illustrerat sin diktsvit med ett foto.

Sofia Johnsson är född 1981 i Helsingfors, Finland, men bor sedan många år i Sverige. Hon är utbildad violinist vid Musikkonservatoriet i Bryssel och jobbar numera dels som frilansande musiker, dels med kommunikation och hur vi människor kan mötas och förstå varandra.

Så här beskriver hon själv sitt skrivande: “Poesins uttryck kom till mig ganska sent, men när jag väl började skriva kändes det som om jag hittat hem. Dikter håller en vibration precis som musik gör, och genom poesin kan vi både förklara världen och forma en bild av något bortom vår vardagliga verklighet. Sådant som egentligen inte är möjligt att uttrycka i ord. Genom mina dikter om Varat vill jag måla en bild av tillstånden bortanför existensen, så som de visar sig för mig”.

Vi är nu mycket glada över att presentera Johnssons lyrik och medföljande foto som hon tycker beskriver stämningen i dikterna.

CAROLINA THELIN

Om Varat

En våg av dig och mig och våra strömmar

Tillvaron återspeglar våra inre rum, både individuellt och kollektivt. En annan form av verklighet, som vi bär fram genom vårt varande oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Genom mitt fönster, mitt eget medvetande, betraktar jag skeendena och verkligheten kommer att skifta form och veckla ut sig utifrån min förmåga att förhålla mig till den.

I ett hav av ändlöshet flyter vi runt. En rymd vi inte vet mycket om, som ändå tar form mitt framför våra ögon.

Är vi formerna eller sinnet som betraktar?
Är vi rummet? Eller är vi
tomrummet?

…..

Vem vet min verklighet?
Jag vandrar baklänges ur bilden,
in
i ett eget universum

Underligt lugnt rör sig fötterna
Än tystare, i bråddjupet
av dova strömmar

Varje steg en bana över tiden
och
vågen genom lungorna
min ebb och flod

Mitt universum är
ett hav
och jag
är kornet i en musselpärlas
dolda skimmer

Inbäddad i tusen år av tid andas jag
och lyssnar,
genom lungorna
till vågen av
min verklighet

…..

Reflektioner

Svalkande nattdoft över gatorna
Skymning, och världen backar,
vilar samtalet ifrån sig själv

En märklig samhörighet lägger sig
där konturerna somnat
Mottagandet av det vi inte ser

Öppnade ögon urskiljer
igenkänning
Andas
mot vår egen spegelbild

förvåning, Förundran!
suddar bildens kanter
och för mig
Ut
ihop med staden

~~~

Ett enda sinne
Här stannar jag
och går ensam vidare till
mina vandringar

Med lätt bagage
längs bågen som välver sig ovanför hjässan
och väljer mig riktningen
Ensliga sagor

Igen en årstid fyller
och tömmer min väska

Ännu finns det frukter kvar
för mig att skörda

~~~

Det ligger en mild stolthet över trädens toppar där de ställer sig mot himlen.
Rödbruna kottar färgade av morgonljuset, självklarheten i att bära fram liv.

Varken mer eller mindre. Visdomen av att känna sin form.
Ett vänligt varande i existensen.

<b>SOFIA JOHNSSON</b><br/>info@opulens.se
SOFIA JOHNSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

0 0kr