Littestraden: Dikter av Elise Vats Jonsson

Prosa & poesi.
Foto: Pixabay.com

LYRIK. I dag har vi nöjet att presentera dikter av Elise Vats Jonsson som är 20 år och studerar i Schweiz.

Elise Vats Jonsson är 20 år gammal, kommer från Stockholm men studerar för närvarande violin på musikhögskolan i Zürich.

Skrivandet har för Vats Jonsson, tillsammans med musik, varit ett sätt att ventilera och skapa. Hon började skriva dagbok när hon var sex år och har med åren utvecklat en kärlek för ordkonst. Som hon själv uttrycker det: “poesi är en direkt spegling av allt jag någonsin sett, känt och upplevt i alla olika tillstånd. Jag leker mycket med tankar hämtade från gamla minnen, natur, drömmar, människor etcetera och försöker att sätta form på det man oftast bara tillåter sig att känna. Poesin har gett mig möjligheten att ge orden ny mening, då jag länge känt en stor begränsning från dess konkreta och ordinära användning”.

Texterna blir för henne aldrig ”fullständiga” då varje dikt är en tankeprocess. Den har varken svar eller frågor och tar sig ny form och betydelse i varje läsares ögon.

CAROLINA THELIN

2005

Jag har rest
och bosatt mig i fantasin

En kyrklig sal
där barnskriket eka
genom gallertäckta väggar

Dit dånande minnen
anförtro sig
Och missfärgade ord
förbli

Släpp ej blicken!
från den vaggande björnen

Åk!
Dit luften ej tjocknat

Du är ju trots allt
blott ett barn

 

Moln av liv

I mig
Jag sakna den smärta
som bekräfta mina andetag
när äggulan fästa
och kylan bli läte

När vi tappat förmågan att se
Molnen av liv

I mig
Ekar det tomrum
fött ur spillrorna från en krossad spegel

Skamfyllda suktan för avbildens konturer under sammetslena fötter
Behåll förtroendet för massan

Anförtro mig
Ta mig hel!

 

Smittan

Det lyser sådär märkligt
över den övergivna gräsplätten
Likt en äggula som väller ut ur sitt skal

Lurar ögat

Får oss att tro
att de täta grässtråna glittrar
att de är underbara

Men de är lika avtrubbade
bemantlade bakom en fasad av frost
Dit värmen inte når

Förstår ni?

Det smittar!
kylan

Sakta men säkert kryper den upp längst stammen
och griper tag om sinnet

Släpper inte förrän du fogat dig i den eviga tillvaron
Att vara dess slav

Men så är det
med det mest underbara
Man tvingas det lyda

 

Längtan

Försummad är du
sköna minne

Ekar under locket av förnuft
andas den luft du en gång fruktat
yttrar de tankar du en gång smädat

Fastän träden gråter
och marken kväva den som rör

Har det vaga minnet av dig
lov att passera

Sköna minne

Se hur ogräset bugar
för sin konung

Vilseledda tillit
bli grund till vår bortgång

 

Eviga fruktan

Vindens ömma beröring längst mina konturer
Det vill omfamna mitt ihåliga inre
där det ekar
ekar

Ni, med era fuktiga kinder,
och gälla röster som skriker i förtvivlan
Ni ser inte hur vackert det är

Endast hos den ungas oskyldiga medvetande
vars kinder rodnar som äppelträden på hösten
finns himlakropparnas vakande

Äntligen!
Klockan har gett mig sans
det har slutat slå
det vill ej slå

Ni, med era fuktiga kinder
och gälla röster som skriker i förtvivlan
Oroa er inte

Det är bara mitt gamla yttre
Låt solen få lysa på det
Låt det få bli ett med dem!

Ni, med era fuktiga kinder
och gälla röster som skriker i förtvivlan

Se, hur de brinner ovanför oss!
Inte längre är vi mörkrädda
Glöm dem inte

ELISE VATS JONSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

öga i rymden, DNA, eye in the sky,

En fasansfull film

NOVELL. Idag har vi glädjen att publicera en nyskriven novell av författaren
0 0kr