JULSERIE. ”I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.
Jag kom från trädgården till musiken ”Mors sånger, kyrkans koraler och näktergalens sång blev den treklang, som grundade min musiks art och väsen.”
Hilding Constantin Rosenberg (1892 – 1985) var tonsättare, musikpedagog och dirigent, stilistiskt tillhörde han den tidiga modernismen och var en av Sveriges mest betydande tonsättare under 1900-talet.
Han komponerade med flit under hela sitt långa liv, allt från operor och baletter till symfoniska verk, pianomusik och orgelverk. En förbluffande mångsidighet. Verklistan vill aldrig ta slut, under sitt liv var han en av det svenska musiklivets stöttepelare.
Hilding Rosenberg var inte fast i traditioner och konventioner, han ägde ett barns upptäckarglädje, fantasier och nyfikenhet, han skapade bortom instängdhet och egocentricitet, inga gränser fick dras. Han eftersträvade inte någon originalitet. Att bryta med tradi- tionen kräver både ett stort kunnande och en rik begåvning; Hilding Rosenberg tog sig an allt med nymornad friskhet, han sökte och prövade. Som en rotvälta efter ett träd fällt i oktoberstorm, obändig och levande.
Han hyllade den tuktade och formade naiviteten och ville under sitt liv ha kvar lusten att leka och hyllade det eviga LYSSNANDET, i ett sjungande och doftande liv.
Hans far var trädgårdsmästaren Carl Magnus Rosenberg och hans mor Hilda Karolina Pamp, fadern arbetade på Bosjökloster, familjen bodde där, mitt i Skåne, där Ringsjöns vattenspeglar blänker likt två ögon, eller tre.
Hilding Rosenberg talar om sin barndom med värme, familjen levde och tog del av fattigdomens välsignelser. Gudfruktighet och fattigdom var vänner. Mor var centralgestalten i familjen, hon skapade ro med sin tro och frid i hemmet. En av de svåraste stunderna i Hilding Rosenbergs liv var avskedet från sin mor, när hon dog, blev allt tystare. Alla i familjen måste efter förmåga bidra till att få familjen att överleva, det måste visas aktsamhet och hushållning med allt, det var en nödvändighet att noga täcka potatisen med halm och jord. Kölden fick på intet sätt nå den.
Trädgårdsmästarpojken minns i detalj sin skolväg, stigar och grusgångar, trappor, som han trampade och dörrar, som han öppnade och stängde. Även musiken är ett landskap att genomströva, tidigt öppnades dörren till musikens ljus – och ljudvärld. Allt handlade om att blottlägga, att tränga bortom gråvädersridåer.
Han minns även känsligheten, blygheten och ensamheten. Bortom tidens gång, som stråk av evighet. Han minns även väl andra möten, andra platser och de vänliga människorna, de långa vandringarna, till både Häggenäset och Nunnäset – ungbjörkar som trängs i dungar, Klintas sandsten och de skifferartade små-stenarna i sjökanten.
Hilding Rosenberg ville gärna se tillbaka, han talar om att det skälver om barndomsupplevelserna och att tillbakablickens intensitet är oerhörd. Det finns en plats på jorden, som förenar Hilding Rosenberg och Vilhelm Ekelund, det är en punkt på kartan, en fläck, som har infrusna och alltid levande minnen, det är Ringsjön.
Vilhelm Ekelund skrev om dånet från Ringsjöns is under klara vinternätter, han skriver om en högtidlig skälvande klockton, den klocktonen finns även i Hilding Rosenbergs musik. Han hade i ett antal år hört bånglandet från både kyrkklockor och vällingklockor.
Musiken kom tidigt in i Hilding Rosenbergs liv, far sjöng, mor sjöng och hans bröder arbe- tade på olika sätt med musik; han talar som alltid mest om mor, hon sjöng psalmer och han bar under hela livet hennes mjuka röst inom sig. Med psalmerna kring Ringsjön var det något egenartat, de krusidullade, de pyntade och prydde melodierna. Hilding Rosenberg gillade det krusidulliga och det virtuosa, liksom musiken hos folket i Dalarna, detta finns både i hans koraler, liksom i körverk, symfonier och stråkkvartetter.
När han studerade gregoriansk sång och bysantinska hymner, då kände han igen dem från barndomens sånger. Om han stannar till ett slag så slår nya minnen honom. Då minns han fågelsång, ljuden från Ringsjöns vatten, ylande vinterstormar, klyvnaden i åsknedslag, kackel från fjäderfän och andra djurläten, kyrkklockor och koralsång i kyrkan. Det som kommer tillbaka, inte det oöverskådliga och det oväntade, det som återvänder som fågelträckens geometri.
I ett avseende minst är Hilding Rosenberg en virtuos, att mana fram det förflutnas bild – mönster – ulliga moln, hasselhängen eller ekorrars sökande efter nötter. Som en slöja stiger vårens dofter ur dräktig jord – så tar Hilding hem några blommor till mor, som alltid efter ett strövtåg i hembygden, möjligen tockakammar, gullvivor.
Hilding Rosenberg var produktiv upp i hög ålder, under 60 – talet komponerade han musik till tre baletter, därtill skrev han två symfonier, hans sista komposition är från 1976. Det är en sångcykel för tenor och stråkkvartett till Gunnar Ekelöfs dikt Ensam i natten, det är ett föga tillgängligt verk, en inre monolog, om det som väntar, livets slut.
”Ensam i natten trivs jag bäst
Ensam med vägguret,
denna maskin för icke-tid
Vad vet väl en metronom om musik,
om takt om det den är konstruerad att mäta.
Dess ansikte är blankt och uttryckslöst som
en främmande gudabilds
Den gör mig medveten om relativiteternas
oförenlighet
Liv kan inte mätas med död, musik inte med
taktslag”
Från Gunnar Ekelöfs diktsvit
Vägvisare till underjorden från 1967.
Det är sällan vi hör Hilding Rosenbergs musik i dessa dagar, men hans minne är levande, 1995 den 21 juni, på tonsättarens födelsedag, invigdes ett konstverk, Hilding Rosenberg till minne, av konstnären Gösta Nydahl. Det står på Nya torg i Höör.
Det finns ett otal musikaliska referenser i konstverket från de fem notlinjerna till de åtta noterna i tonalfabetet. De åtta vattenpelarna slår lätt mot bottenplattan, i detta finns det en antydan om varierande toner. Materialet till konstverket är av cortenstål, känt för sitt rostmotstånd och sin stränga hållbarhet, som med åren får en brunblå ton.
(Texten bygger i huvudsak på Hilding Rosen-
bergs bok – Toner från min örtagård, 1978.)
bo.bjelvehammar@opulens.se
