Nu har vi nöjet att introducera poeten Cyril Tönisberg, från Malmö. I tre kompromisslösa dikter skriver han om sin uppväxt och om relationen till föräldrarna. Rent formellt är stilen hårdkokt, lakonisk, men i dikterna finns såväl kärv humor som starka känslor som bubblar under ytan.
Mina texter har beskrivits som “in your face-poetry”, “streetpoetry”, ”Tarantino i diktform”, ”Sveriges Bukowski” samt ytterligare liknande anarkoklingande epitet av läsare på Facebook (inklusive — om jag tillåts skryta — stora delar av Sveriges kulturelit). Och inte mig emot — såklart! Det är dags att ta dikten från de olästa kultursidorna till pocketboken på tunnelbanan!
DEN OBEHAGLIGA (FÖR)SMAKEN AV ALZHEIMERS (I)
Vi har aldrig
stått varandra
nära
min far
och jag
den baltiska
livremmens
ständiga
ilska
speglade
hans
förtvivlade
frustration
över
affärslivet
sexlivet
den uppskattning
han aldrig ansåg sig få
utmynnade i
hundratals
övergrepp
i form av
piskrapp
mot min
mot en fem-sex-sju-årig
barnstjärt
väl använt läder
som gått
i arv
i alla tider
senast
från
mannens
egen fader
omöjliggjorde
för all framtid
KÄRLEK
oss emellan
liksom relationerna
med
alla som såg på
de som
aldrig ingrep
ändå
blev jag
idag
trots att
tecknen
i skyn
befunnit sig
där
längre än länge
hyfsat tagen
på
den så kallade sängen
då han
plötsligt
inte längre
kände igen
mig
trots mer än
fem minuters
samvaro
exempelvis
i sjukhushissen
efter att taxin
tagit
honom
från Lund
till
Ortopediska Kliniken
på MAS
i
Malmö
där
han
för
ett-hundra-femtionde gången
skulle bli
kontrollerad
på grund av
fallskador
beroende på
alkoholism
Sensommaren stod
för ovanlighetens skull
denna septemberdag
situerad
på den femtiofemte
breddgraden
nådens år 2016
i full blom
Det var
med andra ord
utifrån sett
en ovanligt
bra dag
Men
plötsligt
vände han sig mot mig
och sa
“Jag skulle träffa min son här!”
“Men hallå!
Jag är din son!”
Han såg
förvånad ut
“Ser du mig inte?”
frågade jag
“Jo, suddigt,”
svarade han
och rörde
sin rullator
osedvanligt snabbt
mot receptionen
Vem som kände mest
ångest
i denna stund
vet jag inte
Men
hans ångest
skulle
strax
endast
vara
ett vagt
minne
blott
om ens dess
Och jag förstår
honom
Om han nu
haft ett val
Ingen vill väl
se
början
på slutet
glasklart
LIVSAVGÖRANDE KONSEKVENSER AV OFÖRMÅGAN ATT TANKA EN BIL
Mina föräldrar
skulle
om de varit
något så när
normala
skiljt sig för minst
39 år sedan
Ibland tror jag
att
de inte gjorde så
beroende på
att
min mor
inte kunde
tanka bilen
Tillvand
eftersom det
under 60-talet
möjligtvis
en bit
ända in
på
70-talet
fanns
så kallad
service
att tillgå
även för
den allmänna populationen
Det innebar
exempelvis
att
bensinmacksföreståndare
eller anställda
på macken
kom ut och hjälpte
kunderna
med såväl
det ena
som det andra
Torkade
vindrutorna
kollade trycket
i däcken
doppade oljestickan
torkade
av den
med en finurlig
kommentar
Oj oj oj
här var det torrt
Fyllde på bensin
drog något väl inrepeterat
skämt
flirtade lite
med
hemmafruarna
som
i min mammas fall
inte fattade något
alls
beträffande
en bils
konstitution
och
inbillar jag mig
ej heller
kåta
mackanställdas
inviter
Hur många gånger
var jag
i tidig körkortsålder
inte tvungen
att bege mig
från det lilla brukssamhällets
ena ända
till den andra
efter att ha blivit uppringd
av min mor
för att tanka
den där
jävla
orangea Audin
då min far
var bortrest
på någon
ständigt
återkommande
veckolång
affärsresa?
Hon var livrädd
för allt
det praktiska
i tillvaron
hon inte lärt sig
behärska
Problemet var
att hon
inte heller
hade
den minsta
ambition
att
lära sig
speciellt inte
“karlgöra”
Hon ville bli serverad
Hellre än
genomlida
eventuella
svårigheter
Som att skilja sig
SOLSKUGGA
Minns mest
sommardagarna
och
sommarkvällarna
vi satt där
i villan
i en välmående
villaförort
i köket
runt
det runda
köksbordet
lunch klockan tolv
middag halv sex
mor, far, dotter och son
helger, framför allt helger
det var då
pappa oftast
var hemma
men
såklart
vissa
vardagar
också
med persiennerna neddragna
ett halvskumt rum
medan ljuset flödade
utanför
mamma
var en fantastisk kock
alla uppskattade maten
men det sas
inte mycket
runt köksbordet
trots
min fars regelbundna intag
av snapsar
inget
jag tänkte så mycket på
då
däremot
ständigt
dessa
jävla
nerdragna persienner
jag protesterade
några gånger
men fick aldrig
den övriga
familjens gehör
fars beslut
ingen vågade
ta
debatten
hans förklaring var
att han
inte tyckte om
grannarnas
ögon i nacken
medan han
åt sin mat
hur de nu skulle
ha kunnat?
varför
de ens skulle
ha velat?
femton-tjugo meter
till deras
närmaste fönster
med en häck
emellan
Vill man
se positivt
på det hela
var det kanske
denna återkommande upplevelse
som senare
i livet
fick mig
att uppskatta
ljuset
(och även värmen)
En dag
planterades
plötsligt
en björk
framför köksfönstret
som snabbt
växte sig stor
men persiennerna fortsatte
ändå
att dras ner
info@opulens.se
