Visst finns särbegåvade barn

Krönikor/Samhälle.
Montage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

OLIKHET. Människor är olika. Och några är särbegåvade. Mycket vore vunnet om man erkände deras existens och att de tidigt får grepp om sina förmågor, skriver Sofia Nerbrand.

 

 

”Ett ufo i mellanmjölkens land.” Orden är Jonas Gardells, och citerade av en särbegåvad person som försöker beskriva hur det är.

Ofta blir människor som är lite annorlunda behandlade därefter. Att vara bäst i skolan är inte sällan ett sänke socialt. Det kan vara svårt att hitta kompisar. Både för att man avviker från normen, men också för att ett särbegåvat barn inte alltid får ut så mycket av att umgås med jämnåriga.

Särbegåvade är ofta brådmogna och kan det mesta redan. De är vetgiriga och blir ofta uppslukade av det de finner intressant för tillfället. Ofta söker de sig till vuxna, eftersom de är mer på samma nivå. Detta kan vara förvirrande. Att inte känna att man är som andra och att man inte passar in i gruppen kan också vara mycket smärtsamt. Särskilt om man inte begriper varför – och fylls av självförakt.

Särbegåvade människor har inte bara en hög intelligens, utan även en förmåga att tänka utanför boxen och att vara receptiva för omgivningen. De har ofta stort rättspatos och känner lätt empati. Vi talar alltså inte om savanter, det vill säga personer med stor förmåga att lära stora mängder data utantill eller att räkna ut svåra matematiska problem utan kalkylator. Särbegåvade är tvärtom kreativa och kan använda sin intellektuella talang till att skapa nytt efter eget huvud.

Men särbegåvning. Finns det ens? DN:s ledarskribent Lisa Magnusson menar att det mest handlar om föräldrar som läser in en sällsam begåvning i sina älskade telningar, men att särbegåvning egentligen inte finns. Därför borde inte den förskola för särbegåvade som nu startas i Stockholm finnas (DN 29/8 2019). Lisa Magnusson och jag har varit kollegor på ledarredaktionen och vi är för det mesta överens, dock inte i denna fråga.

Det finns en hel del övertygande forskning kring särbegåvning. Och så är jag en sådan där förälder som menar att mitt barn är osedvanligt talangfullt, intellektuellt sett. Barnets egenskaper stämmer in till punkt och pricka på den gängse definitionen av särbegåvning. Att mitt barn inte är som de flesta andra var uppenbart från att det lärde sig att gå. Med en oerhört lätthet har färdigheter och kunskaper flugit in i huvudet, och frågorna och skapelserna har trillat ut i en strid ström.

Vi talar om ett barn med särskilda behov – fast inte för att det har inlärningssvårigheter eller en psykiatrisk diagnos. Men förskolan och skolan har inte varit beredd på detta eller haft kunskaper eller resurser att sätta in. Jag vet inte hur många samtal jag – hittills förgäves – har haft med lärare och rektor om möjligheterna att ge uppgifter och sammanhang som stimulerar mitt barn. I slutet av mellanstadiet har jag ett barn som vetgirigt lär sig saker om psykologi, rymden, kemi, kroppen och språk – på Youtube. Skolan är däremot en plåga: Varför sitta och traggla saker man redan kan sju timmar om dagen?

Jag har ett mycket uppgivet och uttråkat barn. Och då har jag ändå sett till att det går på en flerspråkig friskola med höga akademiska krav. Mitt barn må vara ovanligt, men det är inte unikt. Jag talar alltså inte bara i egen sak.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

I detta sammanhang kan inte låta bli att dela med mig av en annan erfarenhet. För många år sedan studerade jag medicin och vi var ett gäng som pluggade intensivt tillsammans inför tentan på hela första terminens cellbiologi. En natt kom vi att börja tala om annat: livet före universitetet. En av de mest utåtriktade och populära killarna på kursen erkände att vi var hans första vänner och att han äntligen hittat andra som var som han själv och ett sammanhang där det var okej att vara högpresterande. Dittills hade han varit en olycklig hackkyckling i den lilla orten där han växte upp i Bohuslän.

Efter hans känslomässiga erkännande kom en flod av samstämmiga berättelser. Framför allt handlade det om utanförskapet och självföraktet. Smärtan. Den sena insikten i livet om varför man var annorlunda än de andra i klassen. Men på den här tiden var inte särbegåvning ett begrepp som vi kände till. Människor är olika. Och några är särbegåvade. Mycket vore vunnet om man erkände deras existens och att de tidigt får grepp om sina förmågor och inte skäms för dem utan tvärtom får blomma upp. Här har vuxenvärlden, och särskilt skolan, ett stort ansvar.

SOFIA NERBRAND
sofia.nerbrand@opulens.se

Sofia Nerbrand är ordförande i tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och skriver regelbundet för en rad tidningar genom Liberala Nyhetsbyrån. Hon har tidigare varit chefredaktör för samhällsmagasinet Neo, som hon också grundade, redaktör på Axess samt ledarskribent i Sydsvenskan och DN.

Det senaste från Krönikor

0 0kr