Vi är inte skit!

Krönikor/Samhälle
Bild: Opulens. Bildkälla: Pixabay.com.

SÄGA IFRÅN. Fattigdom är ingen skam. Det är fråga om ett politiskt misslyckande. I diskussionen om, och protesterna mot, liksom de absurda hyllningarna av de inskränkta och bigotta lokalpolitiker som den senaste tiden förbjudit tiggeri glömdes denna självklara sanning alltid bort, skriver Crister Enander.

 

 

Tysta köer ringlar sig framåt. Sakta rör de sig fram mot bordet där matkärlen står framställda. Nedslagna blickar. Försagda miner. Och skammens böjda nackar.

Ingen vill vara där. Ingen talar frivilligt. Sneglande ögonkast i smyg.

Det sitter djupt i oss alla. Att ta emot allmosor ses — perverst nog — som en form av förnedring. Som ett moraliskt misslyckande. Det är en fördom som tycks svår, ja, rentav omöjlig att utrota.

Fattigdom är ingen skam. Det är fråga om ett politiskt misslyckande, ett tecken på ett samhälleligt fiasko. Inget annat. I diskussionen om ,och protesterna mot, liksom de absurda hyllningarna av de inskränkta och bigotta lokalpolitiker som den senaste tiden förbjudit tiggeri glömdes denna självklara sanning alltid bort.

Enskilda människor har inte kommit till korta. Samhället har inte klarat av sitt uppdrag. Det rör sig om ett politiskt och administrativt systemfel.

Ingen — och jag menar verkligen ingen — vill frivilligt sträcka ut näven för att kanske, eller oftast inte, få ta del av andras givmildhet och godhet. Allmosan bränner som saltsyra i handen, skär sår i själen.

Nyligen skrev jag en krönika där jag tog upp den nya tidens oroväckande ängslighet och den politiska paralysi den ofta för med sig.

En ny sorts rädsla slår allt oftare följe med allt fler in i det mörka skymningsland som ersatt välfärdssamhället. Tigandet inför missförhållanden och orättvisor blir hos många till en andra natur, och detta medför även en närmast krampaktig ovilja — eller oförmåga — att se vad som verkligen händer och sker i dagens Sverige.

Håller vi sakta på att trubbas av? Skalas själva vår mänsklighet av oss som kunde vi plötsligt ömsa skinn, bli av med empati och inlevelseförmåga och få en noshörnings hårda hud i stället?

Bryr vi oss inte längre? Blundar vi numera helst för orättvisor och uppenbara missförhållanden? Vill vi verkligen inte veta? Orkar vi inte längre ens att hålla liv i vår vrede? Hur mycket elände — och förnedrande dynga från övermakten — tål vi?

Nedskärningar. Hysteriska och vettlösa besparingar där utan tvekan mer insatser och pengar inte bara behövs utan krävs omedelbart för att människor inte ska lida och lida svårt och även riskerar att avlida.

En vård där vinst går före allt i alla lägen och sammanhang. Patienter och personal, unga och gamla, som varje dag far illa, hemma, på arbetet, på sjukhus och vårdinrättningar. Sjuka som systematiskt vägras den ekonomiska hjälp de har rätt till — det är våra pengar, ingen annans. Våra!

Den huvudlösa — för att inte säga hysteriska och ideologiskt förblindade — privatiseringen har bland annat lett till att landets löjligt många privatägda apotek inte längre har viktiga och livsnödvändiga mediciner. Svårt sjuka människor, ja till och med döende kan inte längre få köpa de medikamenter som bokstavligen håller dem vid liv. Lagren är tomma. Ingen har överblick. Ingen tar ansvar. Larmrapporterna rasar in i allt högre tempo. Ingen bryr sig. Ty det ökar inte vinsten i deras aktiebolag.

Vill vi verkligen ha det så här? Eller uttryckt från en annan synvinkel: Finns det fortfarande någon som är beredd att försvara detta vansinne och denna misshushållning med gemensamma skattemedel? Hur många måste drabbas?

Det är numera långa köer till de få soppköken som frivilliga krafter organiserar  — inte minst  enskilda människor inom Diakonin och Frälsningsarmén. ”Vi möter människor som har jobbat hela sitt liv, men inte kan leva på sin pension. Det finns äldre hemlösa som sover på bussar, på stationen och i värmestugor när de är öppna. Det är helt förfärligt”, säger Mathilda Järgerdén i en intervju i tidningen Samhällsnytt. Hon arbetar som platschef på Stadsmissionen i Malmö.

Ja. Så är det. Soppkök i Sverige.

Året är 2019 och vårt land har en socialdemokratisk statsminister. Låt herr Stefan Löfven och fru Annika Strandhäll dela vardag med våra fattigpensionärer och hemlösa bara en enda ynka vecka. Sedan, efter dessa ynka sju dygn, skulle jag vilja höra vad de tycker om det välfärdssamhälle de nu hjälpsamt och nog så flinkt och falskt och tjänstvilligt krossar och river, sten för sten med en nit och ett engagemang som skrämmer mig och samtidigt fyller mig med en osedvanligt stor och mäktig vämjelse. Sveket är gigantiskt.

Att högerpartierna agerar som högerpartier alltid har gjort, ja inte förvånar det mig. De vill öka klyftorna, de strävar och har alltid strävat efter att ge till de redan riktigt rika och ta från de som trälar längst ner i samhällspyramiden.

Jag vägrar låta vredens lågor slockna. Jag vägrar förslöas.

Förtryck är förtryck. Armod är armod. Fattigdom är och förblir fattigdom. En människa är en människa och hennes värdighet får inte kränkas. Hennes mage får inte vara tom. Hon ska ha tak över huvudet och ett skäligt liv.

”Vi är inte skit!” – för att citera poeten Göran Sonnevi. Ja, jag vänjer mig inte! Jag kommer aldrig att vänja mig. Vi måste säga ifrån. Så ännu en gång, Göran Sonnevi skriver:

Men det finns bara dom här

människorna som

finns här,

slitna, förbrukade

Och det måste gå

För det går ju

inte utan människor

Även om de flesta inte fungerar så bra

är dom inte skit

Vi är inte skit!

CRISTER ENANDER

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen