Vi är fortfarande inga maskiner​

Krönikor/Samhälle.
Bild: Pixabay.com Bearbetning: Opulens.

JUBILEUM. ”När jag växte upp i Kiruna var gruvstrejken höljd i ett mytologiskt dunkel. Jag sög åt mig all information jag kunde från de muntliga berättelserna som en svamp.” Idag måndag är det 50 år sedan den stora gruvstrejken inleddes i Norrbotten. Mats Kejonen har läst Sara Lidmans Gruva och känner att strejken är mer levande än någonsin.​

 

”En dag fick jag för mig att jag ville göra en paus, stanna av… eller hur ska jag säga. Så jag gick till kontoret och sa att jag ville ha permission.” Så berättar en icke namngiven gruvarbetare i Sara Lidmans intervjubok Gruva . ”Jag hade sparat pengar för det här experimentet… Jag ville bara tänka efter.” Så han reste ner till Stockholm för att få tid att tänka och komma fram till de där stora insikterna. Han berättar att han levde mycket sparsamt i flera månader i väntan på att de där stora tankarna äntligen skulle komma. Men så en dag tog pengarna slut och han blev tvungen att åka hem och börja jobba i gruvan igen. Men han grämer sig fortfarande över vilka insikter han kan ha missat, om han bara hade fått en vecka till, några dagar till att tänka. ​

När jag växte upp i Kiruna var gruvstrejken 1969 höljd i ett mytologiskt dunkel. Jag läste aldrig någonting om strejken men jag sög åt mig all information jag kunde från de muntliga berättelserna som en svamp. Till exempel som när vår lärare i samhällskunskap berättade att den ”alternativa” kanalen TV 2 rapporterade om strejken nästan varje dag. Men här i Kiruna fick vi fortfarande bara in ettan. Eller att innan strejken var arbetarna tvungna att gömma sina kaffepannor bakom några bräder i taket, så att förmännen inte kom på dem med att dricka kaffe. Eller att varje soptunna före strejken var försedd med spikar som stack ut så att ingen skulle få för sig att ”stå och maska” lutad mot soptunnan. ​

Gruva kände jag igen från otaliga loppmarknader i Kiruna. Men jag läste aldrig den gamla boken med det tråkiga svartvita omslaget. Så det var faktiskt först nu, i vuxen ålder, som jag kom i kontakt med Sara Lidmans bok igen. Och den är fylld med fascinerande, roliga och sorgliga livsöden, berättade i korta fängslande kapitel som levandegör de arbetare som satte sig ner i gruvan 1969. Lidmans bok gör att strejken känns mer nära än någonsin tidigare. ​

Sara Lidman skrev faktiskt denna intervjubok innan strejken bröt ut. Hon var på ett agitationsmöte med FNL-grupperna i Svappavaara 1967 och kom där i kontakt med några gruvarbetare. Lidman återvände senare samma år och startade arbetet med intervjuerna. Gruva gavs ut i flera nya upplagor under den långdragna konflikten. ​

Opulens webapp

Installera Opulens webbapp för mobil HÄR!

”Kampen för våra rättigheter blir en kamp om femöringar”, berättar en anonym gruvarbetare om LO:s roll i gruvan. Och strejken handlade mycket riktigt om mer än löneförhöjningar – den handlade minst lika mycket om människovärdet. Efter strejken bändes spikarna bort från locken till soptunnorna och kaffepannorna lyftes fram från sina gömställen. ​

I år är det hela 50 år sedan den stora gruvstrejken i Kiruna. Trots att det är så länge sedan känns strejken närmare än någonsin för mig när jag håller Sara Lidmans bok i mina händer. Och parollen från strejken känns minst lika viktig idag som den gjorde för 50 år sedan; vi är inga maskiner! För vi är fortfarande människor av kött och blod med tankar, känslor och idéer. Vi är fortfarande inga maskiner.

MATS KEJONEN
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Den blåbruna mattan. (Illustration: Igor Wombolowski)

Den blåbruna mattan

HÖGERHOTET. ”Denna verktygslåda och civilsamhällets ignorans med tro på att ett högerextremt,
0 0kr