Dela:

Bläddra per

När skaparkraft går utanför det etablerade

Verk av Kello på utställningen Mystrium, Strandverkets konsthall

GRÄNSÖVERSKRIDNING. I april öppnas utställningen Mystrium på Strandverkets konsthall i Marstrand. Outsiderkonst är ett begrepp laddat med en radikal potential menar Clemens Altgård.

För cirka tio år sedan kom jag i kontakt med det Postfuturistiska sällskapet, som definierar sig som en ideell kulturförening med ambitionen att främja gränsöverskridande kultur. Mer precist uttryckt vill föreningen skapa en plattform för ”annan konst” i Sverige genom att producera nationella och internationella vandringsutställningar. Men vad är då ”annan konst”?

Enligt sällskapet kan ”annan konst” vara bland annat självlärd eller autodidakt konst, särlingskonst, naiv konst, art brut, folklig konst, barns konst, brukskonst. Curatorerna Staffan Backlund och Borghild Håkansson, från Postfuturistiska Sällskapet, har med det temat gjort utställningar bland annat på Göteborgs konstmuseum, Dalslands konstmuseum, Värmlands museum men också i Norge och Finland.

Det är förstås inte helt okomplicerat att tala om dels konst och dels något avskilt som kallas ”annan konst”. Men något måste den kallas, den konst som skapas utanför det institutionella konstbegrepp som innebär att vad som är konst definieras av etablerade institutioner, gallerier, museer, kuratorer, konstteoretiker, kritiker och konstnärer.

Verk av Bengt Falk på utställningen Mystrium, Strandverkets konsthall

I april är postfuturisterna på gång igen. Den här gången i Marstrand på Strandverket konsthall där utställningen Mystrium ska öppna i april. Återigen handlar det om att visa verk av självlärda och/eller anonyma bildkonstnärer, en fortsättning på Annan konst-utställningarna och uppföljarna Eljest på Liljevalchs i Stockholm samt EgenArt på Hallands kulturhistoriska museum.
Inför den här nya utställningen fick jag en fråga om återpublicering av en tidigare text jag skrivit om det som kan kallas konst utanför konsten eller outsider art. Jag gick igenom texten och konstaterade att i stort sett allt jag ansåg då, för cirka tio år sedan, är vad jag anser idag också. Inte mycket har förändrats även om den etablerade konstvärlden någon gång ibland öppnar sig på glänt för en eller flera outsiderkonstnärer.

Det finns vissa som starkt ogillar begreppet ”outsider art” och det finns en rad argument för varför det inte skulle vara någon bra beteckning. Men jag ska inte gå in på det här. I stället vänder jag mig till Chicagoförfattaren William Swislow, som är en av samtidens mest välformulerade anhängare av outsider art. Swislow ställer upp en tydlig definition: Människan bakom verket måste ha skapat detta utan hänsyn till etablerade uppfattningar om vad som är konst. Inte heller kan det finnas en strävan efter kommersiella framgångar eller en vilja att bli erkänd av konstetablissemanget. Swislow talar om individer som drivs av skaparkraft, men saknar formell utbildning på konstens område, och därför inte heller ser sig själva som konstnärer. I alla fall inte förrän någon expert berättar för dem att vad de gör faktiskt kan ses som konst.

Det är ett i mitt tycke väldigt bra svar på frågan om vad som är outsiderkonst. Det handlar alltså inte om någon romantisk föreställning om galenskap, vilket ibland hävdas. Konst skapad av individer som klassats som ”sinnessjuka” har ofta definierats som varande utanför den rådande kulturen och det är egentligen den som utgör det ursprungliga paradigmet för outsiderkonsten. Genom att tänja och vidga begreppet, vilket alltså Swislow gör, kan det få en annan innebörd. Den som är ointresserad av kommersiell framgång och etablissemangets erkännande är inte nödvändigtvis galen.

Verk av Ella Leino på utställningen Mystrium, Strandverkets konsthall

Outsiderbegreppet laddas med en radikal potential när det får representera en avsaknad av beräkning, avsaknad av formella eller formalistiska hänsynstaganden. I en sådan hållning och i sådana konstnärliga uttryck finns ofta visionära kvaliteter. Vilket i sin tur knyter an till ett slagord, hämtat från Lautréamont, som användes av situationisterna i Paris under majrevolten 1968: ”Poesin måste göras av alla!” Jag kommer också att tänka på Ola Åstrands debattinlägg här på Opulens i avdelningen konst med rubriken Lyft ned konsten från elitens domäner.

Åstrand ställer där bland annat frågan om vem konsten är till för. Sedan konstaterar han att det traditionellt har varit så att kulturen tillhör dem som har pengar och utbildning men han uttrycker en önskan om demokratisering i form av en kulturscen där många får delta. Det där sistnämnda kan kännas som en närmast utopisk tanke. Men det är också en vacker tanke, som jag ser det.

CLEMENS ALTGÅRD

Alla artiklar av Clemens Altgård