Stränga fröken Björklunds försökskaniner

Krönikor/Samhälle
Bild: Innviertlerin / Pixabay.com

PEDAGOGIK. Makten vill, med disciplin och straff som redskap, infoga viss sorts kunskap och utesluta annan, skriver Anna Jörgensdotter apropå Jan Björklunds förslag om ordningsbetyg. 

 

 

Ordningsbetyg i skolan, som Jan Björklund föreslagit, är något de flesta i riksdagen vill ha, men flertalet som har med skolor att göra på riktigt inte ser som önskvärt.

När jag gick på lågstadiet hade vi en gammaldags sträng fröken. Vi samlade på luktsudd och hon slängde dem. Hon slog högljudda pojkar över fingrarna, men mig tyckte hon om eftersom jag var blyg och skrev med prydlig skrivstil. Hon klistrade guldstjärnor i mitt friskrivningshäfte, men övningarna var torra som fnöske, vardagsrealism med döda undulater och käcka sportlovsveckor. Varje morgon inleddes med orgel och Morgon över fjällen och när jag uppträdde på Roliga timmen i trean med Carolas Främling blev fröken så till sig att hon kommenderade mig att ställa mig upp vid bänken och sjunga den i tid och otid. Jag hatade det, men vågade inte säga nej.

På gymnasiet började jag protestera mot orättvisor, vilket ledde till sänkta betyg. Likaså blev det sänkt betyg när jag skrek åt läraren som tog mig på brösten.

Om det införs betyg i ordning kommer lärare att få ett definitionshelvete. På lågstadiet hade jag fått ett A, eftersom dåligt självförtroende hos tjejer ofta leder till total och livsfarlig anpassning. Men det är den sortens invånare ett borgerligt samhälle vill ha. Ingen risk för revolution. Bocka med kepsen i hand, tacksamt ta emot smulor.

I Sandviken sågs den första patronen för järnverket som en schysst snubbe eftersom han fixade boenden med rara täppor till sina arbetare. Men kvinnor som förlorade sina män i arbetsplatsolyckor fick flytta och hamnade inte sällan i fattigvårdens och barnavårdsnämndens protokoll. När socialismen som ideologi spred sig blev anhängare portade från verket. Patroner igår och idag utgår inte från de mest utsatta i samhällsbygget. Det är istället de privilegierade som får utgöra normen.

I USA sågs medborgarrättsrörelsen som bråkig. Kvinnorättsrörelser har jämt setts som dryga och skräniga. Varje rörelse som kämpar för förändring är en black om foten på patronen som försöker kväsa meningsmotståndare och främmande element. Mänskor som vägrar skickas tillbaka till farliga länder, låses in på förvar så att de varken kan försvara eller gömma sig. Eller organisera sig med andra. Organiseringen är förstås fruktad. Ordningsbetyg kommer att motverka den på tidig basis. Varje orolig, vilsen själ och rastlös, frustrerad kropp kommer att ses snett på. Det ska alltid bara vara att skärpa sig och ta sig i kragjäveln.

Vi ska tydligen in i ett slags imitation av en 50-talsvärld, världsfrånvänd, konservativ, rasistisk, klassförnekande och faktiskt inte det minsta liberal. Är det inte Björklunds skolreformer som skapar den största oordningen? Betyg i fyran eller sexan alstrar stor stress, både för prestationsbarn och de som saknar stöd och motivation. Det dras in på extraresurser, resurssvaga föräldrar görs till syndabockar och lärarna tvingas bli administratörer i Björklunds skolexperiment.

Häromveckan höll jag en skrivarkurs för skoltjejer och mycket var underbart med det: de la en hel helg på att skapa, de levde sig in i andra kroppar och världar. Många texter handlade om miljön; arga och anklagande. Ett livsviktigt utrymme! Frizon! Att vi höll till på ett bibliotek är symtomatiskt.

Är oordning att uttrycka sin rättmätiga vrede mot vuxna som sviker? Är det oordning att reagera på omänskliga regler med diagnoser, psykisk ohälsa, maktlöshet? En riktig klimatpolitik, utjämnade klyftor och ett generösare flyktingmottagande — skulle inte det kunna mildra ungas oro och göra skolmiljön bättre?

Ordning är synonymt med disciplin. Disciplin med tukt. För att prata med Foucault så skapar disciplin fogliga kroppar. För att kropparna ska hållas fogliga måste de observeras (via exempelvis ordningsbetyg). I en text om polishistoria skriver David Whitehouse om sambandet mellan den moderna polismaktens uppkomst och uppkomsten av allmänna skolor. Målet: att få människor att frivilligt underlägga sig auktoriteter. Makten vill, med disciplin och straff som redskap, infoga viss sorts kunskap och utesluta annan.

Nu minns jag plötsligt vikarien som kom in när den stränga läraren blev sjuk. Vi var lågstadiebarn, vi blev tillsagda att släppa våra rättskrivningshäften.

Vi skulle titta ut genom fönstret för det landade ett rymdskepp bakom hyreshusen. Jag såg det på riktigt, och hjärtat slog hårt och levande. En tid handlade lärande om nyfikenhet, inlevelse, diskussion. Rummet blev stort, ljust och öppet.

ANNA JÖRGENSDOTTER

Anna Sanvaresa (fd. Jörgensdotter) är verksam som författare och frilansskribent men också engagerad i Asylkommittén och Joe Hillsällskapet i Gävle där hon bor. Debuterade 2002 med romanen Pappa Pralin och kom senast ut med romanen Solidärer som utspelar sig i Spanien och Gävle 1936-1939. Historienörd och skriver gärna om kvinnor och kamp genom historien.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen