ONDA TIDER. Själen behöver näring. Särskilt i onda tider måste själen vårdas väl och med omtanke och omsorg, skriver Crister Enander i en samtidsbetraktelse som trotsar de mörka tiderna och lyfter fram hoppet om en bättre morgondag.
Det är mörkt. Det är svart som i botten av en sliten kolsäck. Gryningen dröjer. Allt står och väger. Ont mot gott. Ljus mot svärta.
November månad bär sina egna plågor och det gäller att huka bäst vi förmår under den låga himlens tak. I Lund, här i den lilla staden på slätten, har varje dag varit genomgrå, vecka efter vecka genomsyrad av blyertsspetsens brist på färger. Det kräver sin tribut. Risken att själen liksom surnar, och börjar avge en skum och obehaglig lukt, är stor.
Jag försöker efter bästa förmåga att möta mörkret med goda böcker och skrivarbete. Det är utan tvekan en form av kamp, mestadels i mitt inre. Och för varje ny solvända, för varje nytt levnadsår, blir den hårdare och mer oförsonlig; motståndet blir starkare och mäktigare.
De senaste veckorna har jag mer eller mindre varit hänvisad till sängläge. Värk i foten, och en överhängande risk för ännu en operation, har inte gett mig några val att tala om. Så jag ligger här och lyssnar till ljuden ute i den kompakta svärtan och försöker vårda min ömkliga lilla själs alla skavsår och skavanker. En rejält patetisk anblick, antar jag. En strandad val, måhända; en övergiven och bortglömd ruin till patetisk människorest.
Men min belägenhet tycks även säga något om den tid som obönhörligen är vår svåra samtid. Det ser, just nu, mörkt ut. Fascismen är på kraftig frammarsch såväl här i Europa som i stora delar av både Sydamerika och Nordamerika. Kina sitter sedan decennier fast i dess hårda grymma järnnäve. Det mänskliga lidandet är enormt.
Alla löften har svikits.
Den nya formen av kapitalism krossar det mesta i sin väg. Utsugning, svält, ett jordklot så nersmutsat att det tycks kippa efter andan för ren överlevnad. Här hemma hamnar folk på gatan, vräkta, utförsäkrade och utmönstrade som en sämre sorts medborgare. Den som inte intagit sin lydiga plats som välartad och tigande, välstruken och livrädd medelklass saknar egentligen rättigheter i det moderna land som fortfarande kallas Sverige.
Så nog gör det ont i själen. Nog får vreden vareviga dag nytt bränsle. Frågan är hur mycket vi tål; hur hårt de däruppe kan fortsätta att pina och piska oss innan vi knäar under plågorna. Kommer folket att fortsätta att kröka rygg, tiga och enbart mumla fram sitt missnöje i ensamhet framför datorn och mobilen?
Alla löften har svikits.
Inte ett enda parti har stått fast vid sin ideologi. Allt tycks ha varit fraser och festtalslögner. I det stora spelet kan visst folket alltid offras till förmån för makt och inflytande. Men de som svikits, slängts på samhällets sophögar som parasiter och sekunda medborgare, blir fler och fler och omfattar snart folkflertalet.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Varför är det då ändå tyst? Var finns de organiserade protesterna?
Jag vet. De finns. Motståndet växer och växer fort. Vad jag saknar är nog mer en samordning, de sammanhållande länkarna.
Dystra tankar i mörka morgonväkten – ja, i sanning!
Det massiva lidandet, de enorma orättvisorna som trasar sönder tusen och åter tusen och tusen medmänniskor varje dag, en värld i fritt fall, går inte att vara medveten om under varje vaken sekund. Jag ligger, som sagt, här ensam i mörkret, sängbunden och lyssnar till ljuden som jag hör in hit.
Enbart framtidstro och en optimism i motvind kan skapa de nödvändiga förutsättningar för den förändring och det motstånd som krävs.
I grunden är jag likväl optimist. Det står jag fast vid. Det är min övertygelse. Jag tror på en bättre morgondag, även om den för varje månvarv tycks hamna längre och längre bort i en allt avlägsnare framtid. Ändå. Det är absolut nödvändigt att lyckas uthärda, att finna utrymmen att andas med visst lugn, att kunna dra sig undan under åtminstone korta perioder.
Jag talar nu verkligen inte om verklighetsflykt. Det rör sig om en form av överlevnad. Självfallet en lyx i vår värld. Ändå nödvändig – om själen inte ska slitas sönder till solkiga trasor. Då blir vi paralyserade, på allvar förlamade och fördummade. Det är vad jag bland annat tänker på samtidigt som jag just läst – och skummat – tidningarnas nyheter så här i morgonväktens svärta.
Det är i sanning svårt att stå det onda emot.
Men vårdar och skyddar vi inte såväl sinne som själ riskerar vi att förtvina, luckras upp i de sköra sömmar som håller själen samman; att inifrån bli uppätna – sönderfrätta – av uppgivenhet och svartsyn.
Enbart framtidstro och en optimism i motvind kan skapa de nödvändiga förutsättningar för den förändring och det motstånd som krävs. Och detta vårdande av sinnesjämvikten ska på inga sätt sammanblandas med eskapism. Tvärtom. Verklighetsflykt är i många avseenden själva förutsättningen för fascismens och förtryckets förödande framgångar.
Just nu hör jag den lilla lastbilen från bageriet stanna till på gatan utanför. Bilens bromsar gnisslar lätt. Krogen, som på dagarna mest är ett kafé, får sin dagliga leverans av bröd och söta bakverk. Tidningsbudet var nyss härinne på gården, trött och sliten. Han är tvungen att ha tre olika arbeten.
Sakta, mycket sakta, tar en ny dag sin början.
Vad jag egentligen vill ha sagt är i grunden ytterligt enkelt. Att stelbent ställa det lilla livet mot det större och politiska är dömt att misslyckas. Jag personligen finner styrka i läsning, de goda böckerna är mitt nödvändiga sällskap, mitt värn. Ord, de bärande berättelserna, kunskap och insikter, upptäckter och tankar tänkta i andra äldre tider, men även ord som för somliga måhända enbart framstår som sköna och vackra, kan inge mig mod. Och en särskild sorts tröst. På så sätt får jag förnyad kraft att hålla liv i motståndet och vreden mot orättvisor och alla skändligheter.
Själen behöver näring. Särskilt i onda tider måste själen vårdas väl och med omtanke och omsorg.
Snart är gryningen här.
crister.enander@opulens.se
