Samverkan betyder den starkes rätt

Samhälle

DEPORTERING. Det är ett mjukt krig. Ändå: gränser passeras, nya land erövras.

Det tycks finnas en överenskommelse. Man skulle kanske kunna beskriva det som ett kollektivt samvete. Det får gärna levereras i grundsatser som är omöjliga att inte enas om – egentligen utan att ens reflektera över det. Att vi är goda. Och vill det goda? Eller hur?

Vi är till exempel överens om att vi skall respektera FN:s konventioner för inte vill vi kränka, misshandla, förnedra eller sända människor in mot tystnad och död? Män, kvinnor och barn som redan är utsatta och placerade i vanmakt. Nej. Alls inte. Det vi gör är istället att uppfinna en alternativ verklighet. Vi säger att det vi gör, ja, det gör vi i själva verket för dessa människor.

Det var det tankesättet som en gång användes när vi tvångssteriliserade det som på trettiotalet definierades som fallna kvinnor. Vi gjorde det för deras skull. Vi var överens. Kvinnorna var imbecilla. De for illa. Sveriges historia sett ur det här perspektivet – tvångssteriliseringar och rasfrågor är ingenting att vara stolt över.

Men vi måste komma ihåg att vi var överens. Vi gjorde det för det goda, för det allmänna. Det var vårt ansvar, tyckte vi.

Vi hade helt enkelt tolkningsföreträde. Men hur ser det ut idag? Vem har nu detta företräde? En tanke infinner sig osökt. Samverkan. Är det inte så att den starke äter den svage vid exempelvis ett Samverksansmöte? Stadsmissionen i Stockholm presenterade en rapport 2012. Den följer mig, inte minst för att den har blivit ett tidens tecken. En del av det goda som får företräde i tolkningen av omvärlden.

”Sedan 1,5 år har Svenska kyrkan regelbundna träffar med Gränspolisen. En av de frågor som diskuteras är hur ett ordnat frivilligt återvändande kan organiseras. Lena Strömberg-Larsson (stiftsdiakon i Lund) berättar att Gränspolisen har frågat om personal från Svenska kyrkan skulle vara beredd att följa med på sådana återvändanderesor. Det här är ett ganska nytt synsätt, berättar Lena Strömberg-Larsson, som tycker att det på senare tid har skett en förskjutning från att försöka gömma papperslösa till att i stället försöka arbeta för att hitta alternativ till ett djupt utanförskap i Sverige. Enligt Lena Strömberg-Larsson har den svenska migrationsdebatten länge saknat en seriös diskussion om hur människor som på frivillig basis vill också ska kunna återvända till sitt ursprungsland.”

En företrädare för diakonin i Lunds stift ville här, 2012, alltså samarbeta med Gränspolisen vid deporteringar och detta, säger hon är ett värdigt alternativ till djupt utanförskap. Vi talar alltså om utvisningar. De är ofta våldsamma, grymma. Hon talar om människor som inte kan eller vill eller vågar lämna Sverige. Hon menar människor som inte har ett land att återvända till. I det säger hon: ”skett en förskjutning från att försöka gömma papperslösa till att i stället försöka arbeta för att hitta alternativ till ett djupt utanförskap i Sverige”.

Ja, så kan man uttrycka frågan om deportering. Det är som att svälta ihjäl folk ute i skogen för att socialbidrag kan upplevas som synonymt med ofrihet.
Det finns andra alternativ, inte minst för kyrkan. Nej. Deportering ut ur ett land kan väl knappast vara ett alternativ?

Och nej, vi är inte överens. Jag tror inte på samverkan. Det har historiskt visa sig leda till katastrofer, som just tvångsteriliseringar eller samverkan mot kvinnlig rösträtt. Att då inleda en samverkan med Gränspolisen för att sköta deporteringen på ett lite snyggare sätt var inte det svar jag väntade mig från kyrkan när frågan handlade om vårt värde som människor.

KRISTIAN LUNDBERG

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen