Oroande tecken i tiden

Krönikor/Samhälle
Collage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

OROAD. Höstlöven har lyst vackert röda och kärlekspar har vandrat obekymrat hand i hand före katastrofer förr, skriver Sofia Nerbrand. Hon oroar sig över tidens tecken och anar en glidande övergång till mörka tider.

 

 

Jag har drabbats av politisk depression. Det som händer runtomkring mig, i den stora och lilla världen, skakar om mig. Om och om igen.

Det sägs att det sker en normaliseringsprocess när man upplever en glidande övergång till mörka tider. Att man slutar att förfäras över president Donald Trumps nyckfulla, förödande utspel. Att alla turer kring brexit mest flimrar förbi, utan att man längre orkar bry sig. Att nya gränskontroller, krigszoner i Syrien, övervakningssystem i Kina, drönarattacker i Saudiarabien och hatattacker mot judar i Tyskland mest är något som sker långt borta. Att all kritik mot Greta Thunbergs person och den hotfulla tonen på sociala medier är saker som man får ta.

Så icke för mig.

Kanske är det för att jag arbetar med att skriva om samtiden och politik och därmed lever i nyhetsflödet. Möjligen beror det på att skiftet är så påtagligt. Aldrig under de dryga tjugo år som jag har varit yrkesaktiv har jag haft anledning att känna mig så pessimistisk om framtiden. De oroväckande och direkt dåliga händelserna äger rum slag i slag.

I dagarna Turkiets fasansfulla invasion i Syrien, USA:s walk over från den världsordning som vi haft sedan andra världskriget, Pekings mullrande mot demokratidemonstranterna i Hongkong och en politiskt kidnappad brittisk drottning som i parlamentet läste upp en ickeförankrad regeringsförklaring om en hård brexit om ett par veckor.

De, likt undertecknad, som i spalterna har stått fast vid uppfattningen att liberalism innebär både en fri ekonomi och fria människor och därmed en generös flyktingpolitik och liberaliserade bostads- och arbetsmarknader betraktas, av somliga skribenter, närmast som landsförrädare.

Man får bli glad när en samlad opposition lyckas vinna borgmästarstolen i Budapest som ett litet hack i skivan för den auktoritära Victor Orban.

Som lök på laxen är inrikesdebatten i Sverige marinerad i utsagor om ett land som står i lågor och utspel om hårdare tag. Socialdemokraterna och Stefan Löfven har lämnat sin påstådda internationella solidaritet och säger nu rakt ut att Sverige inte ska ta emot fler asylsökande och deras familjer. Moderater tar heder och ära av Fredrik Reinfeldt för hans uppmaning om vikten av att öppna sina hjärtan när människor flyr för sina liv från krigets Syrien.

Sverigedemokraterna ser ut att lyckas med sin våta dröm om ett konservativt block med M och KD, som dessutom får stort folkligt stöd. Efter nästa val kan säkert Sölvesborgs kommunstyrelseordförande Louise Erixon (SD) ha många fler kollegor och rulla ut en helt annan politik än den som gjort Sverige till ett av världens mest öppna länder.

Tidigare progressiva och liberala ledarsidor landar ofta i nationalistiska resonemang som de betecknar som ”realistiska” och ”sanna”.
För den samlade svenska nyhögern är en socialliberal persona non grata. De i C och L som har gjort upp med S och MP om 73 punkter för att få till stånd den minst dåliga regeringskonstellationen och -politiken, givet valresultatet, ses som svikare vilka man kan förakta och häckla.

De, likt undertecknad, som i spalterna har stått fast vid uppfattningen att liberalism innebär både en fri ekonomi och fria människor och därmed en generös flyktingpolitik och liberaliserade bostads- och arbetsmarknader betraktas, av somliga skribenter, närmast som landsförrädare.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr i månaden eller 350 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Polariseringen märks när forna alliansvänner möts, om än på återhållsamt borgerligt manér. Nedslagna blickar, undvikande av samtalsämnen, inte så kärvänliga hälsningar – eller rentav att man tar bort varandra som vänner på Facebook. Plus att det finns ett antal högljudda högerröster som ägnar sig åt rena personangrepp på sina plattformar.

Borta är i alla fall förmågan att samtala, att lyssna, att kompromissa, att se meningsmotståndarnas bästa argument, viljan att komma överens. Den goda svenska pragmatismen håller på att försvinna. Jag sörjer den. Andra applåderar det. För nu ”får de säga som det är”.

Jag lider av att det är som det är. Den pessimistiska tidsandan, oförsonligheten, de konfrontatoriska världsledarna. Och det som gör mig mörkrädd är att pendelslaget inte har stannat upp. Många faktorer talar för att det kan bli mycket värre. Människan kan skapa underverk, men också undergång.

I en rasande twitterfart tas nu tusentals steg mot en mer kontrollerad och sluten värld. Motsatsen till det öppna och mångfasetterade samhälle som vi för inte så länge sedan – då, när vi trodde att historien var slut – alla höll så högt. Trodde jag, my mistake.

Ja, jag är idealist.
Ja, jag har en positiv människosyn.
Det är därför jag blir så djupt berörd och besviken.

Men jag är faktiskt också realist som studerat en del historia. Det är därför jag vill ropa högt till vanligt folk på gatan: Ser ni inte vart allt kan barka hän om rädslor, populism och nationalism får totalt övertag?

Höstlöven har lyst vackert röda och kärlekspar har vandrat obekymrat hand i hand före katastrofer förr.

SOFIA NERBRAND

Sofia Nerbrand är ordförande i tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och skriver regelbundet för en rad tidningar genom Liberala Nyhetsbyrån. Hon har tidigare varit chefredaktör för samhällsmagasinet Neo, som hon också grundade, redaktör på Axess samt ledarskribent i Sydsvenskan och DN.

Det senaste från Krönikor

Dags att kräva mer

HINDER. Ett nyliberalt system sätter prislappar på rättigheter, skapar hinder och exkluderande
Gå till Toppen