MEDIEKRITIK. ”De etablerade medierna tar numera i allt större utsträckning hänsyn till olika nätmedier vilka snabbt lägger ut namn och bilder på brottsmisstänkta. Men de förra kan inte konkurrera med nätets skvallerforum.” Opulens chefredaktör skriver om namnpublicering apropå rapporteringen kring Göran Lambertz.
Tre tips från Opulensveckan:
1. ”Låt inte männen skrävla, bre ut sig och ytterligare befästa sitt maktövertag. Det stärker skadliga, historiskt djupt rotade och sedermera medialt spridda myter om att det är kvinnan som bör skämmas” Vill du läsa mer om bevakningen kring Lambertz så rekommenderas Lisa Bjurwalds mediekritik.
2. ”Om man verkligen vill ta sig en tidsresa tillbaka till 1800-talets engelska medelklassvärld och samtidigt bli lite lätt skrämd av det övernaturliga utgör den här fina novellsamlingen helt underbar läsning”, skrev Elisabeth Brännström i sin grundliga genomgång av Rhoda Broughtons ”Skymningshistorier”.
3. ”Den andra vågens feminism var inte perfekt. Och vissa av dem som ingick i den har visat dåligt med solidaritet med yngre generationers kamp. Men vi måste kanske ändå längta tillbaka dit för att kunna komma framåt”, skrev Charlotte Wiberg i sin initierade filmkrönika som nämner flera verk för tv och vita duken.
Medierapporteringen kring Göran Lambertz häktning för misstänkt våldtäkt har aktualiserat namnpubliceringsfrågan. I hans fall skedde något så ovanligt att Lambertz själv ville bli namngiven i medierna. Av allt att döma ett taktiskt drag då kvinnan tidigare anmält två män och Lambertz räknade med att han skulle framstå som oskyldig om han skyltade med sin identitet offentligt. Allmänhetens Medieombudsman Ola Sigvardsson menar dock att medierna, som initialt benämnde honom som ”toppjuristen”, redan vid häktningen skulle gått ut med hans namn.
Vid namnpublicering ska det tas hänsyn till ”allmänintresset”. Att någon är kändis är inget tillräckligt skäl, inte ens efter en fällande dom. Snarare är det ofta då fråga om ett särintresse, att det media som namnger har ett ekonomiskt intresse som anledning. Namnpubliceringen måste nämligen kunna försvaras med att det är viktig information för att medborgaren ska kunna ta ställning i samhällsfrågor. Kan man inte det så är det helt enkelt, sant eller ej kvittar, skvaller.
För tio år sedan skedde en uppmärksammad namnpublicering av den dåvarande barnkulturprofilen Ola Lindholm då han testats positivt för kokain och misstänktes för ringa narkotikabrott. Detta ledde till att han sparkades som chefredaktör för Kamratposten och som programledare på SVT:s Wild Kids. Här fanns inte det allmänintresse som de pressetiska reglerna talar om. Det misstänkta brottet var ringa, det saknades brottsoffer och de eventuella kriminella handlingarna hade inte skett under maktutövning. Dessutom har vi integritetsaspekten. För även om Lindholm begått brottet så kan ”även sanna uppgifter vara integritetskränkande”.
I fallet med Lambertz fanns dock starka skäl. Han hade ingen nära relation med kvinnan som pekade ut honom så en namnpublicering skulle sannolikt inte peka ut henne och han satt i Lagrådet vilka granskar viktiga lagförslag innan de behandlas av riksdagen. ”Till det kommer att det inträffade kan komma att kasta nytt ljus över tidigare beslut som han fattat som justitiekansler och justitieråd”, skriver Sigvardsson. Som exempelvis att han som som JK valde att inte agera för att sparka det justitieråd i Högsta domstolen som fällts för sexköp.
I fallet med Lindholm liksom många andra under senare år är det omvänt tveksamt. Frågan om namnpublicering eller inte kommer givetvis diskuteras så länge vi har journalistiska medier men är idag särskilt angeläget med tanke på medieutvecklingen. De etablerade medierna tar numera i allt större utsträckning hänsyn till olika nätmedier vilka snabbt lägger ut namn och bilder på brottsmisstänkta.
Men seriösa medier kan inte konkurrera med nätets skvallerforum. Deras existensberättigande är och har alltid varit beroende av att de publicerar korrekt information i enlighet med en försvarbar etik.
Tre tips från Opulensveckan:
1. ”Låt inte männen skrävla, bre ut sig och ytterligare befästa sitt maktövertag. Det stärker skadliga, historiskt djupt rotade och sedermera medialt spridda myter om att det är kvinnan som bör skämmas” Vill du läsa mer om bevakningen kring Lambertz så rekommenderas Lisa Bjurwalds mediekritik.
2. ”Om man verkligen vill ta sig en tidsresa tillbaka till 1800-talets engelska medelklassvärld och samtidigt bli lite lätt skrämd av det övernaturliga utgör den här fina novellsamlingen helt underbar läsning”, skrev Elisabeth Brännström i sin grundliga genomgång av Rhoda Broughtons ”Skymningshistorier”.
3. ”Den andra vågens feminism var inte perfekt. Och vissa av dem som ingick i den har visat dåligt med solidaritet med yngre generationers kamp. Men vi måste kanske ändå längta tillbaka dit för att kunna komma framåt”, skrev Charlotte Wiberg i sin initierade filmkrönika som nämner flera verk för tv och vita duken.
red@opulens.se
