En journalist måste vara en killjoy

Media
Collage: C Altgård / Opulens.

MEDIEKRITIK. ”Oförmågan bland oppositionen och många journalister att kalla saker vid deras rätta rasistiska och odemokratiska namn, även om det sabbar stämningen, är problemet”, skriver Erik Berggren.

Nyligen kritiserade Peter Wolodarski SVT:s bevakning av Trump och reste frågor om vad det journalistiska uppdraget egentligen går ut på. ”Det är verifieringen journalister skall ägna sig åt, inte bara passivt förmedla när världens mäktigaste personer ljuger.” Det är svårt att inte hålla med. Ungefär samtidigt sändes Anna Hedenmos porträtt av SD:s Mattias Karlsson i ”Min sanning” och liksom underströk frågan.

Wolodarskis uppmaning och det journalistiska ethos det uttrycker kan tolkas som att en journalist måste alltid vara beredd att bli en killjoy, som med sina frågor förstör stämningen, annars sköter hen inte sitt uppdrag. Nu ser vi dock allt oftare hur journalister iscensätter trevliga möten med politiska motståndare. Särskilt populärt har möten med invandringsfientliga opinionsbildare varit.

Apropå Trump, Karlsson och SVT så skall det sägas att även DN ibland hanterat högerpopulister märkligt varsamt. I höstas gjorde till exempel Sebastian Orre en intervju med Mattias Karlsson om hans förhoppning att Trump skulle vinna valet. Karlsson fick då, precis som senare hos Anna Hedenmo, prata ganska ostört, måla upp sin världsbild och i princip slapp han i båda fallen en besvärlig journalist som möter Karlsson som den han faktiskt är, den välkammade och retoriskt nedtonade representanten för ett rasistiskt och, enligt många bedömare, fascistiskt parti.

När journalisterna får kritik eller frågor om detta, utifrån en oro att medierna förvandlar sig till megafoner åt extrema politiska budskap, svarar de ofta att läsaren/tittaren ”kan tänka själva”. Sällan syns en kritisk blick på vilket underlag för detta egna tänkande som journalisterna tillhandahåller. Detta reser ytterst frågan om journalister i tider när det råder högkonjunktur för politiska lögner och sofistikerad propaganda kan arbeta med en så enkel föreställning om den egna opartiska eller neutrala positionen och bara fortsätta hålla fram mikrofonen. Orre och Hedenmo är inte de enda som jobbar med denna metod. Både Stina Oscarsson och Åsa Linderborg har funnit att det trevliga samtalet måste prövas i mötet med Sverigedemokrater och bigotta ledarskribenter.

Den västerländska civilisationen försvagas ju knappast av en demokratisk valseger.

Sebastian Orres frågor var förvisso vagt kritiska. Han frågade Mattias Karlsson om den västerländska civilisationen var hotad om det inte sitter en republikansk president vid makten. Karlsson svarade att den skulle ”försvagas”, och så förklarade han sig: ”Vi kan se att den demokratiska sidan både i ord och handling attackerat det västerländska arvet och allt som har med amerikansk historia att göra. …Det är väldigt, väldigt allvarligt”.

Här, tänkte jag som läsare, vore en bra ingång för en kritisk reporter. Den västerländska civilisationen försvagas ju knappast av en demokratisk valseger, inte mer än om Trump skulle vinna eller av USA:s framfart i världen generellt. Men Orre fångade inte upp just det, men ställde dock frågan:

Hur ser du på att Trump enligt Washington Posts beräkningar levererat över 20.000 lögner eller felaktiga påståenden under sin tid som president?

Nu då? En följdfråga om klorin, pussygrabbing, eller hyllandet av våld mot politiska motståndare (finns ju en del att välja bland)? Men ingen följdfråga kom. Efter att Karlsson fått avfärda Washington Posts beräkningar som ”partiska”, fick istället läsaren höra om den knappt existerande men mycket uppmärksammade tankesmedjan Oikos. Karlsson fick ostört utveckla sin syn på krisen i Sverige, den försvagade nationella identiteten, förlöjligandet av vårt kulturarv, den skenande brottsligheten och sin dröm om ett mer konservativt Sverige. Ja, hela rappakaljan, motståndslöst förmedlat av DN.

Vi hjälper färfattare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Här övergår intervjun till att bli ”öppen mikrofon med Karlsson”. Jag blev så förbryllad att jag skrev till Orre och frågade om han inte ser risken att han ofrivilligt blir just en megafon åt en av SD:s ideologer med denna försiktiga intervjustil. Jag undrade också om den kom sig av hans tolkning av opartiskhet, en oro att en alltför kritiskt sinnad reporter riskerar att framstå som alltför investerad i frågan? Orre svarade generöst och tålmodigt:

Hej, Erik. Tack för ditt mejl. Det finns alltid utrymme för kritik, men det här handlar inte om opartiskhet. Det handlar om att en man med makt i ett av Sveriges största partier ska förklara hur han resonerar om olika saker – vilket är en viktig demokratisk uppgift som journalist. … läsarna får klart och tydligt en inblick i hur Mattias Karlsson faktiskt tycker och tänker. Samtidigt var det här ingen ansvarskrävande intervju, utan just för att få en person som många har många tankar om att uttrycka sig. Vad läsarna tar in av det kan inte jag påverka. … Det äldsta tricket i boken är att vara tyst och lyssna på svaren som ges.  Jag tror läsarna är tillräckligt smarta för att själva ta in Mattias Karlssons resonemang än att jag ska skriva dem på näsan. /Vänlig hälsning, Sebastian

Orre gav då uttryck för den journalistiska strategin som ofta kan vara effektiv, att vara tyst och lyssna. Ja, läsarna kan förstås tänka, men frågan är om inte tänkandet i sig är utmanat i dag av politiker som lagt loss från verkligheten och istället upprättar egna verklighetsbubblor i havet av lögner och babbel som ”medier” prånglar ut, sociala och andra. Skall en journalist följa med in i dessa bubblor istället för att försöka spräcka dem? Om inte Orre kan ”påverka” vad ”läsarna tar in”, vem gör då det? Orre är inte problemet här, han kan nog vara kritisk. Det är formen – ”porträttet” – i mötet med makthavare och de som aspirerar på makten som är ett problem.

Anna Hedenmos ”Min sanning ” har mer konsekvent gjort silkesvantarna till sitt koncept. Bara namnet väcker undran. Det rymmer ju en viss sympatisk relativism, men vems sanning är det egentligen som förmedlas? Hedenmos eller intervjuobjektets? Svaret är givet och förstås mindre laddad om en känd kock eller skådis intervjuas än när en ledare för ett fascistiskt parti sitter i fåtöljen.

Hedenmo har fått mycket kritik för att Karlsson så ostört, med Hedenmos hjälp, fick måla upp en hygglig bild av sig själv varvat med svårt tillrättalagda bilder av sitt partis nyfunna anständighet. Hedenmo ställde förvisso en och annan motfråga. Till exempel om Karlssons påstående att under den så kallade flyktingkrisen så släppte Sverige in tiotusentals kriminella. Men det kritikerna reagerade mot var hur detta bara gav Karlsson ett tillfälle att packa om sina och sitt partis grova påståenden om invandrare och flyktingar i en mer sympatisk inslagning. Upplagda bollar liksom.

I ”Min sanning” måste det hållas trevligt. Samtalet pågår i en timme och mitt i ska det fikas. Formatet utesluter en tuff journalist med en egen idé om sanning och verklighet. Därför kraschar uppdraget.

Det blir stötande med en journalist som försöker få tittarna att bli kompis med en politiker med en rasistisk plattform.

Anna Hedenmo bemötte i Expressen sina kritiker på ett sätt som var det hämtat ur Trumps egen playbook. Hon avfärdade alla kritiska synpunkter som lögner. Hon tolkade själv det faktum att hon fick kritik som en ideologistyrd, orättvis och automatisk respons var gång SVT intervjuar någon från SD. För att understryka detta målade hon upp ett hypotetiskt scenario, att hon intervjuar en SD-politiker, och så berättade hon vad som då skulle hända. Lustigt nog var det precis det som nyss hade hänt: Då kommer en Croneman säga si, och en mediahungrig före detta tv-chef säga så och Aftonbladet att skriva så, förklarade hon. ”De lögnaktiga beskrivningarna av intervjun fortplantas i snabb takt”. Hedenmo svarade alltså inte, hennes strategi var att underkänna att kritiska frågor överhuvudtaget ställdes.

Men hon ägnade faktiskt några få rader åt att förklara formatet. Det gäller ”polarisering som bara växer” i världen och ”oviljan att förstå andra människors drivkrafter och upplevelser”. Det är, skrev hon, en ”oroande och potentiellt farlig utveckling, se vad som händer i USA just nu.”

Precis som Orre, har hon ett namn på den politiska journalistik hon inte gör: ”Vid sidan av ansvarsutkrävande intervjuer och tydliga markeringar mot antidemokratiska uttalanden kan det längre samtalet ge intressanta inblickar i andra människors världsbild… Jag har stor tilltro till tittarnas förmåga att dra egna slutsatser och jag har noll intresse av att uppfostra tv-publiken.”

Ja, vissa inblickar får vi (noggrant och rutinerat tillrättalagda av Karlsson själv). Men det blir stötande med en journalist som försöker få tittarna att bli kompis med en politiker med en rasistisk plattform. Vad är detta insisterande på att vi skall lära känna Karlsson, om inte uppfostrande journalistik? Som om vi är barn som skall hålla sams bättre och kanske lära oss att det finns ”bra folk på båda sidorna”?

Det är denna, påstått neutrala, inlyssnande strategi som är problemet här. Här vinner agitatorn. Varför betrakta Mattias Karlsson som något annat än en maktsökande politiker, som alltså skall avkrävas ansvar, när han singlar runt i media? Det är inte polariseringen i sig som är ”farlig”, det är partiets politik och oviljan att se och namnge vart den bär som är farlig. Det är denna politik som är grunden för polariseringen. Att den uppstår mellan politiska grupper, i USA och Sverige, som drar på den växande energin i rasistiska politiska utspel och halvt uttalade fantasier om vit överhöghet och de som gör motstånd mot detta, är inget problem i sig. Oförmågan bland oppositionen och många journalister att kalla saker vid deras rätta rasistiska och odemokratiska namn, även om det sabbar stämningen, är problemet.

ERIK BERGGREN

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Media

Facebook i blåsväder

NÄTJÄTTAR. ”Samtidigt som lagstiftare skissar på sätt att begränsa inflytandet för bland