UTVECKLING. “Nyhetens behag har helt försvunnit och det blir ur konstnärlig synvinkel bara fråga om ett slags effektsökeri”, skriver Clemens Altgård.
För cirka två år sedan väckte Google Deep Mind-projektet Deep Dream uppmärksamhet. Vem som helst kunde ladda upp sina foton för Deep Dream-behandling och effekterna överträffade vida vad något Instagramfilter hade kunnat åstadkomma. Plötsligt dök det upp psykedeliska och minst sagt bisarra Deep Dream-behandlade foton i mitt Facebook- och Twitterflöde. Jag kunde förstås inte låta bli att testa själv och fick tillbaka mina foton förvandlade till något som liknade surrealistiska målningar. När jag upprepade proceduren genom att ladda upp den redan behandlade bilden igen blev motivet allt märkligare för varje gång.
Till slut liknade mina högst vardagliga snapshots surrealistiska målningar. Men till slut uppstår ändå en viss mättnad när det gäller hallucinatoriska effekter. Det blev till slut lite förutsägbart vad som skulle dyka upp i bilden. Djuransikten, ögon, något slags insektsliknande former och arkitektur i form av torn och kupoler.
Det är likväl lätt att glömma att det egentligen är det fråga om en självlärande algoritm för bildanalys och mönsterigenkänning. Den artificiella intelligensen försöker tolka bildytorna och fyller i med visuell information som den tidigare matats med. Till exempel ögon, bilder av djur och byggnader. Nu finns det också appar för att applicera olika Deep Dream-effekter och styra resultatet i viss riktning. Nyhetens behag har helt försvunnit och det blir ur konstnärlig synvinkel bara fråga om ett slags effektsökeri. Det går fort att bli blasé nuförtiden, tänker jag.
Ändå hajade jag till när jag läste en artikel av den kanadensiske teknik- och vetenskapsjournalisten Graham Templeton, på Utne Reader, om en film, Deeply Artificial Trees, som skapats med hjälp av verktyget Deep Dream. Eller rättare sagt så var det den länkade filmen som fick mig att trots allt häpna en smula. Visserligen är effekterna de samma som jag sett tidigare men nu går det att få en tydligare bild av den artificiella intelligensen i arbete. Grundmaterialet utgörs av en film där den amerikanske tv-kändisen Bob Ross, som 1983 fram till sin död 1995 var programledare för The Joy of Painting, lär ut figurativt oljemåleri. I och med att det är fråga om rörlig bild så blir det psykedeliska draget verkligt anslående. Det är som om någon lyckats filma en riktigt tung lsd-tripp. Ljudet är också märkligt eftersom det neurala systemet även försöker komma underfund med Bob Ross röst. (Du kan se filmen här.)
Graham Templeton gör reflektionen att algoritmer som inte också får information om kontexten spårar ur på det vis som filmen visar. Men han ser också ett slags parallell till hur en mänsklig hjärna kan fungera under inflytande av en hallucinogen drog. I båda fallen rör det sig om kaotisk mönsterigenkänning. Men om det nu skulle följa fler filmer av det här slaget så skulle vi sannolikt tröttna rätt fort också på dessa rörliga bilder.
Den artificiella intelligensen ska emellertid inte underskattas. Det finns något skrämmande över hur snabbt utvecklingen sker på det området.
Samma år som Deep Dream slog igenom i det allmänna medvetandet mötte det likaså Google DeepMind-utvecklade programmet AlphaGo den sydkoreanska go-mästaren Lee Se-dol och då segrade den artificiella intelligensen med 4-1. Att maskinen kan vara överlägsen människan i strategispel är dock inget nytt. Redan 1997 vann den IBM-utvecklade superdatorn Deep Blue över den dåvarande världsmästaren i schack, Garry Kasparov. Go är emellertid ett än mer komplicerat och intuitivt spel än schack, men när kontexten är given så har den artificiella intelligensen lärt sig att känna igen det bästa go-draget. I slutet av maj i år tillkännagavs att världsmästaren i go, Ke Ji, besegrats av AlphaGo, då datorn lyckades vinna samtliga av tre matcher. Från och med nu ska AlphaGo användas på helt andra områden, bland annat inom sjukvården för att hantera patientdata.
Vid årets upplaga av Hay festival i Wales höll Stephen Fry ett föredrag med titeln “The Way Ahead”, en text han nu har lagt ut på sin hemsida. Fry gör en intressant och personligt hållen genomgång av den digitala utvecklingen och skriver humoristiskt om den betydelse som artificiell intelligens kommit att få i våra dagliga liv i form av så kallat smarta tjänster och apparater. Men han ser också hur maskinerna börjar ta människornas jobb. Bland annat nämner Fry att ett försäkringsbolag i Japan har installerat att AI-system som ska ersätta 60 medarbetare och att företaget endast kommer att behöva en anställd som blir teknikansvarig. Därifrån är inte steget långt, för Fry, till att tänka på Ludd och ludditerna som försökte stoppa utvecklingen genom att förstöra vävmaskinerna, som ju egentligen var ett slags primitiva datorer. Men som Fry konstaterar har ingen teknisk utveckling någonsin gått att stoppa. Hans föredrag avrundas med ett något tvetydigt och varnande ord: ”Prepare.” Hans avslutande ord handlar om att vi ännu har möjlighet att avgöra om det är en vinter eller ny vår för mänskligheten som ska komma.
Brrr… det känns som om det drar lite kallt trots att det är högsommar när jag begrundar hans ord. Men det kanske bara är den stundande metaforiska våren som verkar lite kylig.
clemens.altgard@opulens.se
