Läxor till förbannelse

Krönikor/Samhälle
Montage: Opulens.

BARNENS BEHOV. En utvecklingsplan behövs för vår svenska skola, och målen ska vara tydliga: att anpassa ämnen och arbetsbelastning efter barnens behov, möjligheter och livsbetingelser, skriver Christian Wåhlander.

 

 

När man är liten ska man vara glad. Var inte jobbig nu, var tacksam för att du är ett barn och att du slipper det tunga vuxenansvaret. För när du blir vuxen, ojojoj… det är inte lätt det, minsann!

Det finns dock saker som är besvärligare när man är barn än när man är vuxen. Mobbning är en sån sak. Livet är oftast hopplöst när du måste ”umgås” med ”kompisar” som säger elaka saker till dig flera gånger per dag under flera år. Och som ibland kryddar det hela med knuffar och värre fysiska övergrepp som du inte vågar skvallra om eftersom ni går i samma klass och man aldrig kan komma undan repressalier när man försöker få stopp på skiten, allt blir ju bara värre, och mobbingteamet på skolan bestående av uggleklok personal undrar vad du gjort för att reta upp dina snälla klasskamrater, för man är ju ALLTID MINST TVÅ parter i en sörja av osämja och bråk…

En annan sak är läxor. Vuxna kan naturligtvis välja att plugga på högskola eller universitet eller liknande och i och med det drabbas av stora hemjobb, särskilt inför de ökända tentorna. Men barn väljer inte, de är helt enkelt tvungna att gå i grundskola och gymnasium i sammanlagt minst tolv år, där varje ämne innehåller så otroligt mycket fakta att lektionstiden inte alls räcker till, utan här krävs en mängd läxor så klart.

För vad är väl tolv år av lektioner? Nästan ingenting alls förstås, det är ju alldeles för lite, så låt oss krydda det hela med en jävla massa läxor också.

Att människobarn är helt olika varann tar vi ingen hänsyn till, in med allihopa i samma fyrkantiga skolsystem bara, och så överös dem med läxor så vi gör bra ifrån oss i PISA. Hela livet är ju i första hand en tävling, det vet alla nuförtiden, och vi konkurrerar för fulla muggar med varann och med alla andra länder också, för vi måste ju överleva, och det är viktigt att vi aldrig reflekterar över hur vi vill leva egentligen, för vi måste ju få fortsätta att vara slavar under alla krav som nuet tycks ställa.

Och då är det enklast och bäst att likt ett lämmeltåg bara fortsätta springa på den upptrampade stigen, även om den är kantad av törnesnår och leder till ett stup.

Ämnet Idrott försöker vi skära ner på ordentligt — det leder nästan aldrig till någon lönsam karriär att vara duktig på kullerbyttor och höjdhopp och innebandy. Att kroppar mår bra av att röra på sig är möjligen sant, men ungarna kan ju springa runt i lägenheten när de kommer hem om det nu ska vara så nödvändigt.

Dramaövningar struntar vi förstås i, även om det har visat sig att drama är ett utmärkt verktyg för såväl barn som vuxna att lära för livet genom att sätta sig in i andra människors situation, plus att det även befrämjar välmående i grupper och därigenom förebygger mobbning. Det är nämligen ingen som orkar läsa all forskning som finns på området, och dessutom är alla ”mjuka” ämnen flummiga. Det har major Björklund sagt, och han har ju alltid rätt enligt sig själv. (Med mjuka ämnen menas förstås sånt larv som inte har med ingenjörskonst att göra, utan med själ och liv och välmående och kultur och livskvalitet och annat fjantigt.)

Leonardo da Vinci var fantastisk med alla sina uppfinningar, en riktig ingenjör faktiskt, och så målade han Mona Lisa med sitt gåtfulla leende och allt det där, så Bild ska få vara med på ett litet hörn, trots att konst i det stora hela naturligtvis är totalt onödigt.

Men INGENJÖRER, det är något som samhället verkligen behöver! Därför ska alla barn läsa en massa matematik, även om de flesta hatar matte och för alltid undrar vad man ska ha eländet till — förutom de fyra räknesätten som de flesta lärt sig redan i årskurs 5.

Själv är jag dataprogrammerare, och jag behöver sällan använda nån särskilt komplicerad matematik för att fixa till fungerande algoritmer, och de flesta i samhället behöver troligen ännu mindre matematikkunskaper än jag i sin vardag och på jobbet, men visst, självklart ska alla barn tvingas läsa otroligt mycket matematik ändå, det verkar ju smart. Speciellt som det passar många av dem så illa också, och rentav knäcker dem — sånt är ju positivt, ungdomar som känner sig dumma i huvudet för att de inte klarar av det allra allra viktigaste skolämnet av alla skolämnen i hela världen: matematik!

Så har vi ju alla de andra ämnena, svenska, engelska, historia, kemi, samhällskunskap och så vidare… oj så mycket det finns att lära sig! Avancerad grammatik har jag hittills inte haft nån glädje av trots att jag skriver och pratar en hel del, och fast jag är skaplig på engelska (åtminstone i skriven form). Men i skolan handlar typ 90 procent av svensk- och engelsklektionerna om grammatik minsann! Visst, jag kan tycka att det är bra att förstå att det finns nån sorts grumlig logik bakom hur språken är uppbyggda, men det borde faktiskt räcka med genomgångar av substantiv, adjektiv och verb på hög nivå (utan att grotta ner sig i detaljer av typen presens konjunktiv) samt tidsformer och ental och flertal. Resten borde vara överkurs.

Och detta borde kunna gå att reda ut under lektionstid!

Gustav Vasa, denna skidande girigbuk, och många andra kungar som vi ska lära oss en hel massa om, skymmer de viktiga berättelserna om det stora flertalet människor i världen. Här är det läge för skolan att tänka om efter alla år av gammal unken historiesyn (året är ju trots allt 2019, inte 1819). Lyft fram vanliga människors villkor, låt barnen undersöka maktförhållandena mellan könen, och vad som egentligen låg bakom häxprocesserna. Och strunta i läxorna, tolv års lektioner räcker!

Ånej, läxor ska vi ha! Och kortare lov också! Vi halkar efter, så låt oss göra mer av det som inte funkar så blir allt säkert bra! Så länge vi inte tänker efter ordentligt så löser sig allt till det bästa!

Sen har vi ju detta med att barnens förutsättningar hemma är väldigt olika. En hel del barn har inget stöd alls hemma, kanske för att föräldrarna faktiskt inte alls kan greppa vad som står i de där böckerna. Eller för att föräldrarna har fler barn än ett, vilket gör att det är fler misströstande och bedrövade barn att sitta med flera timmar varje kväll, och vem orkar det?

Och en del barn har toppenstöd där hemma, och dessutom kanske barnen älskar skolan i dess nuvarande form. Det passar dem helt enkelt, och när det är så måste man nog kalla det för en jäkla tur!

Det är ju lite business i detta som i allt annat förstås, ”läxhjälpsföretag” ploppar upp som på beställning, eftersom det här finns ett profiterbart behov att göra finfina vinster på!

Och så kan borgerliga politiker göra en grej av att de minsann genom riktade ”skattesubventioner” vill göra det billigare för ”vanligt folk” att anlita läxhjälpsföretagstjänster, så att ”alla får samma chans”… när det egentligen bara handlar om att tjäna pengar och öka de privata företagens redan enorma inflytande i samhället. Hur sånt där ljug hänger ihop lärde jag mig redan i småskolan.

Min övertygelse är att tolv års lektioner är nog — det behövs inga läxor, utom möjligen inför prov och för att plugga in några glosor då och då.

Det ständiga och ökande behovet av läxor visar att skolan inte klarar av att planera och prioritera de tolv åren av lektionstid på ett vettigt och klokt sätt, vilket tyvärr måste leda till betyget UNDERKÄNT för skolan och dess nuvarande sätt att bedriva sin ostyriga verksamhet.

En utvecklingsplan behövs för vår svenska skola, och målen ska vara tydliga: att anpassa ämnen och arbetsbelastning efter barnens behov, möjligheter och livsbetingelser.

De ska inte behöva ha Peter Mosskins låt ”Är du lönsam lille vän” ringande i huvudet dagarna i ända, och de ska inte behöva ha en oändlig ström av läxor att ta itu med efter skoldagens slut.

CHRISTIAN WÅHLANDER
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Christian Wåhlander, dataprogrammerare till yrket, har bland annat skrivit artiklar om liv, politik och kultur i Second Opinion och City, placerat sig i novell- och teatermanustävlingar, och drivit ett stort internetprojekt om skrivande som genom åren drog till sig en miljon besökare. En av hans pjäser, Dödsbädden, har spelats på Värmlandsteatern.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen