STASI. Jesper Nordström har tidigare skrivit om den ökända östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten. I Veckans DDR återkommer han nu till Stasi och belyser dess roll som maktfaktor.
Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.
Hittills har jag försökt hålla en relativt nyanserad ton när vi närmat oss DDR och ibland också fascinerats av de där massiva betongklumparna som trots allt hade sin egen charm, den knarriga Trabanten som nästan kändes som en gammal bekant, eller kaffekopparna så tunga att frukosten blev en sorts styrketräning. Det fanns i somliga avseenden något smått komiskt i detta fängslande land, något som kunde få oss att le åt vissa av dess absurditeter. Det sorglustigt charmiga i en av Europas märkligaste nationer.
Men när vi nu återkommer till Stasi så finns det inte längre utrymme för någon nostalgisk eller ironisk distans. Stasi, Ministerium für Staatssicherheit, är DDR-tårtans arseniklager.
Stasi var långt ifrån en vanlig säkerhetstjänst. Under Erich Mielkes långa och hårdföra ledarskap utvecklades den till en byråkratisk koloss som levde efter sina egna lagar, med en egen kultur och egna hemliga regler. Deras lojalitet låg ofta mer hos organisationen själv än hos det socialistiska partiet SED, som de egentligen skulle tjäna.
Distriktskontoren agerade som små maktcentra, där man i praktiken bestämde mål, metoder och intensitet utan ständig kontroll från Berlin. Man kan likna det vid romarrikets provinser, där småpåvar agerade självständigt medan kejsaren trodde sig ha full kontroll.
Men det mest skrämmande var Stasis informationsinhämtning. De ville veta allt – verkligen allt. Inte bara om politiska motståndare, utan även detaljer som vilken färg älskarinnans behå hade, vilken korv hon föredrog till lunch och hur många steg hon tog till jobbet. Om man hade radat upp deras arkivpärmar i en lång rad, skulle de sträcka sig cirka 11,1 mil.
Det får en att tänka på Francis Bacons induktivism, där man söker sanningar genom att samla oändlig mängd rådata, utan någon tydlig hypotes – bara ackumulering av fakta.
Stasi använde terrormetoder
Zersetzung, Stasis psykologiska terrorvapen, var en metod för att systematiskt smula sönder en människas självkänsla och sociala liv. Genom att plantera falska rykten, sabotera post, skapa ”olyckor” knäckte man sina offer långsamt men säkert. Under 1980-talet drabbades tusentals människor av detta. Ett känt exempel är en kritisk journalist som slutligen blev arbetslös, socialt isolerad och tvingad till offentlig självkritik.
Ibland agerade Stasi så oberoende att inte ens SED:s ledning hade full insyn. Efter luftballongsflykten 1979, när ett par familjer flydde DDR med en hemgjord ballong, grep Stasi deras släktingar – trots att dessa inte hade något med flykten att göra. Flera satt fängslade i månader, utsatta för psykisk press tills de gick sönder och samarbetade. Det finns dessutom rykten om att en person ”råkade” falla från en balkong – en iscensatt ”olycka” för att skrämma andra. Sådant hände, ofta helt utan partiets politbyrås vetskap. Guilt by association var vanligt.
Det rapporteras också om västtyska journalister som förhördes så hårt vid gränsen att de avled i hjärtattack. Här bleknar bilden av det charmigt kitschiga DDR och i stället ser vi den verkligt mörka sidan hos en av efterkrigstidens mest genomgripande diktaturer.
Stasi var alltså inte bara ett redskap för partiet, utan en självständig maktfaktor i DDR.
När jag talar om ”djupa staten” syftar jag inte på någon konspirationsteoretisk företeelse som QAnon eller Illuminati, utan en vedertagen term inom statsvetenskapen. Wilhelm Agrell använder begreppet för att beskriva en permanent, självständig maktstruktur inom staten, som kan styra och påverka i det tysta – likt J Edgar Hoovers FBI i USA. Med den förståelsen blir det uppenbart hur Stasi fungerade: som en egen maktfaktor, vars autonomi kanske inte ens Honecker hade accepterat om han känt till den.
jesper.nordstrom@opulens.se
