NOLLTOLERANS. Polisens kamp mot pyroteknik på fotbollsläktare är både oproportionerlig och kontraproduktiv. De senaste decenniernas positiva utveckling inom läktarkulturen riskerar att gå om intet, och landets största folkrörelse är hotad. Samtidigt tappar hundratusentals människor förtroendet för ordningsmakten.
Under mina år som fotbollssupporter har jag sett många misslyckade polisinsatser. Som den gången en grupp poliser vallade ett lags publik, i alla åldrar, ned i en tunnelbanestation, samtidigt som en annan grupp poliser vallade ned motståndarlagets huligangruppering i samma tunnelbanestation via en annan ingång. När konfrontationen var ett faktum försökte ordningsmakten lösa situationen genom att spraya tårgas på de inblandade, vilket inte blev någon succé i det slutna utrymmet.
För att inte tala om den gången i Göteborg då polisen motade in det gästande lagets huliganfirma på arenan för att undvika att de hamnade i bråk med en lokal huliganfirma på stan, men att ingen tänkte på att inne på arenan väntade hemmapubliken, med sin beskärda del av bråkstakar. Slagsmålet som utbröt skedde inför rullande tevekameror och visades på de nationella tv-nyheterna.
Jag har sett övertaggade kravallpoliser gå loss med teleskopbatong på späda tonåringar som inte gjort annat än att hamna i vägen. Jag har sett ridande polis bana sin väg rakt genom folksamlingar och jag har sett polisbussar köra i full fart mot människor på väg till eller från matcher. Men jag har aldrig sett en övergripande polisstrategi som har varit så destruktiv och kontraproduktiv som den som tillämpats mot den allsvenska fotbollspubliken de senaste två åren.
Supporterkulturen har utvecklats, liksom klubbarnas säkerhetsarbete och samarbetet med polisen. Jag vågar påstå att det aldrig har varit tryggare att gå på allsvensk fotboll än det var fram tills polisen lade om sin strategi 2019. Alla problem har naturligtvis inte försvunnit, men en allsvensk fotbollsmatch är inte stökigare än vilket annat evenemang som helst där massor med människor samlas, som en musikfestival eller marknad.
En av de delar av supporterkulturen som utvecklats är den så kallade ultraskulturen, som utgörs av hängivna supportrar som står för en stor del av den visuella och ljudmässiga inramningen av fotbollsmatcherna. En central del i ultraskulturen, som har sina rötter i Italien, är de läktararrangemang, Tifosi eller tifon, där de olika lagens supportar söker överträffa varandra i storslagenhet. Till dess arrangemang används flaggor, konfetti och pyroteknik. Det är om det sistnämnda elementet som kampen mellan polisen och ultrasgrupperna står.
2006 förbjöd Svenska Fotbollförbundet pyroteknik på läktarna, och 2009 fick polisen befogenhet att jaga bengalbrännare. Sedan dess har de bengaliska eldarna, som länge varit ett uppskattat inslag i läktararrangemangen, blivit föremål för spänningar mellan supportergrupper, klubbar och polismyndigheten.
Fram till och med 2018 fungerade dock samarbetet mellan klubbarnas säkerhetsansvariga och polisen förhållandevis väl, och Sverige blev ett internationellt föredöme vad gällde att minska bråk och stök i samband med idrottsevenemang utan att döda läktarkulturen. Allt detta fick en ände 2019 då polisen valde att använda tillståndsgivningen vid idrottsevenemang för att straffa klubbarna för sådant som en minoritet av åskådarna ägnade sig åt.
Den så kallade villkorstrappan, som införts några år tidigare men som började tillämpas strikt först 2019, går ut på stegvis allt hårdare bestraffningar av de klubbar som misslyckas med att leva upp till den nolltolerans mot ordningsstörningar som polisen kräver. Bland åtgärderna finns publikneddragningar av det slag som vi sett den här säsongen, och i förlängningen att klubbarna tvingas spela sina matcher helt utan publik.
Nolltolerans mot ordningsstörningar tillämpas ingen annanstans i samhället. Genom åren har jag varit på många musikfestivaler, både i Sverige och utomlands, och kan konstatera att jag där sett mer bråk och stök än vad jag sett i samband med allsvensk fotboll det senaste årtiondet. De bengaliska eldarna har blivit en förevändning för polisen att slå ned på den supporterkultur som i alla andra avseenden blivit fredligare och tolerantare.
Det enda polisen har lyckats med är att vända hela Fotbollssverige emot sig.
Polisens nya strategi är inte bara oproportionerlig, den är också kontraproduktiv. Åtgärderna har fått ultrasgrupperna att bränna fler bengaler än någonsin i protest, vilket i sin tur har föranlett ännu mer drakoniska åtgärder från polisens sida. Denna eskalering har gjort att även de mer ljumma delarna av fotbollspubliken har slutit upp på ultrasgruppernas sida och sedermera även klubbarna och spelarna. Det enda polisen har lyckats med är att vända hela Fotbollssverige emot sig.
De problem som fortfarande finns inom och kring fotbollen kommer inte att lösas genom detta ställningskrig kring bengalbränningen. Däremot hotas landets största folkrörelse, som bidrar med stora nettointäkter till kommuner och statskassa (långt mer än vad polisinsatserna kostar) och som sannolikt gjort mer för integrationen än landets samlade integrationsåtgärder.
I ljuset av att polisen nyligen meddelat att de lägger ned sitt arbete med att bekämpa ett av de verkligt stora problemen inom idrotten, matchfixning, på grund av resursbrist, ter sig kampen mot pyrotekniken ännu mer besynnerlig. En fotbollsläktare kan inte vara laglöst land, men idrottspublik och -klubbar bör också omfattas av samma rättsstatliga principer som övriga medborgare.
De journalister som försökt gräva i frågan vittnar om hur svårt det är att komma till tals med de ansvariga på polismyndigheten. Själv blir jag bedrövad av att se all den positiva energi som går till spillo i denna meningslösa kamp mellan en myndighet som verkar mot sina egna uttalade syften och en supporterkultur som kämpar för sin existens i en allt mer repressiv omgivning.
larsanders.johansson@opulens.se
