SAMTIDEN. Vad ska vi med orden till om vi samtidigt förlorar innehållet? Det undrar Martin Hägg uppgivet i en samtid där en putsad fasad kan visa sig ha ett lika förrädiskt förhållande till sanningen som ett högt tonläge.
Jag googlar på Björn Söder. 2,5 miljoner träffar. Självaste Åkesson får känna sig hopplöst omsprungen. De flesta andra också för den delen. Träffarna säger något om ordens makt, att vulgariteter säljer som smör i solsken, att den som söker en gräddfil till rampljuset, men samtidigt är taskig på oneliners, antagligen får det kämpigt. I Dagens Nyheter etiketterade Jan Scherman nyligen denna språkliga överbudsinflation som ”vulgarismens all time low”:
”Den onda verbala cirkeln är som en pervers kostcirkel där många säger sig vara emot ingredienserna men likväl tuggar i sig och sprider vidare eftersom det tycks löna sig.”
I detta ligger mediesamhällets stora paradox. Ingen vill framstå som infantil men kompromissar obetänksamt med förnuftet så snart medieskuggan gör sig påmind (eller är det mest av allt ännu en påminnelse om vårt djuriska ursprung?) Oavsett vem som kastat första stenen är det hursomhelst svårt att inte kasta tillbaka. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Det är knappast meningsfullt att be om ett sansat samtal när motparten redan snört på sig boxhandskarna – inför en fight utan vare sig gonggong och domare.
I rättvisans namn måste erkännas att denna metadiskussion om ordens valör även fungerar som högerkrokar. I våras anklagade Magdalena Andersson Sverigedemokraterna för att ha tagit täten i en auktoritär högerregim – viket var ett fullt tillräckligt bete för Åkesson:
”Vi känner igen retoriken från amerikansk politik mycket tydligt. Där man vägrar diskutera sakfrågor med varandra, utan i stället anklagar varandra för att vara ett hot mot demokratin”, sa han till Svenska Dagbladet.
Jo jag tackar jag. Det är också här, i fråga om demokratin, som det bränner till som mest hos Scherman. Med de förlorade ordens värde står det allra heligaste på spel: ”Vår egen anpassning till den verbala eskaleringen med alla sina krigstermer går på tvärs mot den demokratiska dialogen i en tid när dessutom demokratin som system ifrågasätts alltmer.”
Men vad har vi egentligen att hålla oss i? Om alla utläggningar om ordens successiva vulgarisering bara landar vid att beskriva detta (alltså vulgariseringen som sådan) – kryddat med olika slag av appeller till det sunda förnuftet (alltså att vi måste börja vårda språket igen) så är knappast problemet löst. Scherman ska ha all heder av att han höjer sin lans men ett återställande av ordens värde kräver tid och insikter – inte mycket är vunnet av att tända röda varningslampor.
Så var finns verktygen som gör nytta på allvar? Någonstans i backspegeln kanske? I svaret på frågan varför tåget alls spårade ur? En populär tankefigur är att det språkliga förfallet eskalerar genom något slag av deterministiskt evolutionär kräftgång från generation till generation – varför varje ny generation programenligt ojar sig över det egna barnens ociviliserade språkbruk (jämfört med deras egna). Boven i dramat blir då gärna skolan – platsen där ungarna inget längre lär sig (fortfarande i jämförelse med hur det en gång var för dem själva). Lösningen blir då att försöka saxa in skolan på ett nytt spår, först då kan vi återställa ordens värde.
Om man istället tittar mer dagsaktuellt skulle man kunna försöka komma åt de där delningarna och klickmaximeringarna (det som Scherman menar göder de digitala giganternas ”algoritmer och ökar på miljardintäkterna”). Antingen få folk att sluta klicka så förbaskat på vulgariteterna eller få publicisterna att sluta locka folk att göra just detta.
Naivt? Ja, som sjutton! Men nu har jag fått upp farten. När jag är som mest modstulen finner jag tröst i tanken på att emigrera till en öde ö bortom allt vad både människor och digital aktivitet heter men inser samtidigt att det bara är en dimmig tankefigur och inte alls någon lösning på problemet – men det hamnar onekligen en bit bort.
Nyligen ifrågasatte Peter Wolodarski Lena Anderssons (oj, där blev det 9 miljoner träffar) påstådda klimatrelativisering från rakt motsatt håll med att inte heller ett intellektuellt anspråk är ett ”vaccin mot stolligheter”. Eländet kan således komma från båda håll, en putsad fasad kan visa sig ha ett lika förrädiskt förhållande till sanningen som ett högt tonläge. Det är samma mynt men från två olika sidor. Vad ska vi med orden till om vi samtidigt förlorar innehållet?
info@opulens.se
