När ord byter plats

Krönikor.
Ord byter plats, idéutbyte , dialog, förvåning, förundran
Illustration: Geralt / Pixabay.com

SPRÅKET. Katrine Hamori reflekterar över språkinlärning och hur vissa ord kan vara knepigare än andra att komma underfund med. 

Svenska är inte mitt första språk eftersom jag fick lära mig det när jag kom till Sverige som femåring. Jag fick alltså tidigt och av nödvändighet ett för ett barn ovanligt intresse och fascination för språk som jag behållit genom livet. Fortfarande kan jag stanna i steget och känna en glad förundran över svenskans oändliga variationsrikedom som gör det helt självklart att producera ord som lantbruksfastighetsunderhållsbidrag.

Svenska är mitt egentliga modersmål, jag tänker på svenska, jag drömmer på svenska, mina svordomar och kärleksord är på svenska. Det betyder inte att mitt förhållande till språket alltid är okomplicerat och självklart. Det finns språkliga skuggsidor som aldrig blivit riktigt belysta och därför fortfarande ter sig otydliga och oskarpa. Dit hör många ord som har med flora och fauna att göra, sådana begrepp som svenska barn tidigt lär sig när de är med mor- och farföräldrar på skogspromenader eller med mamma och pappa på lantstället. Jag hade inga mor-och farföräldrar och inte hade vi någon ärvd stuga på landet heller. Vi bodde i ett radhus med en liten gräsplätt framför där det bara växte maskrosor.

Hund- och kattraser och några fåglar kan jag namnen på, för sådana fanns det gott om bland radhuslängorna. Värre är det alltså med växtligheten.

                       Du lindar av olvon en midsommarkrans
                       Och hänger den om ditt hår
                       Du skrattar åt mångubbens vita glans
                       Som högt över tallen står

Jag googlar på olvon, för det är ett ord jag aldrig sett tidigare och får klart för mig att olvon är en sorts buske som kan blomma med stora vita blomklasar på våren.

Där jag går och nynnar på den vackra visan slår det mig plötsligt; lindar? Men olvon är ju en buskväxt och sådana är väl ganska hårda, lite vassa och träiga. Eller kan en buske verkligen vara mjuk som ett tygstycke. En linda. Ett lindebarn. Man lindar väl in det nyfödda barnet i något mjukt.

Jag måste sätta mig ner och fundera närmare på skillnaden mellan linda och vira. Jag ringer upp min vän Eva Ström, poet med utsökt känsla för ords valörer och hon bekräftar det jag instinktivt anat men varit osäker på eftersom linda och vira inte är verb som jag vanligtvis svänger mig med. Eva bekräftar det min vacklande språkkänsla sagt mig; lindar gör man med något lite brett och mjukt som tygstycken, virar gör man med något smalare och hårdare som till exempel ståltråd.

Eftersom jag inte är en sådan där SD-pursvensk finns i mitt ordförråd, som med tiden blivit nog så omfångsrikt, några ord som jag antagligen bara sett eller hört som hastigast, tagna ur sitt sammanhang.  Ord som jag aldrig behövt ta i bruk och därför bara är passivt inlärda glosor. Och att plugga glosor är inte det lättaste, det kan ju bli lite fel om ingen finns där för att rätta och byta ut det felinlärda till det som är rätt.

Hemkommen efter middagsbjudningen satte jag mig vid datorn för att slå upp rhododendron i SAOL.

Det finns i min hjärna ord som på något vis bytt plats och därmed betydelse. Hemorrojd och rhododendron är två sådana ord. Tack och lov har jag aldrig behövt använda dem i varken tal eller skrift. Det hade ju kunnat sluta med förskräckelse. Förståelsen för hur det faktiskt hängde ihop fick jag under en middag då min bordsgranne lyriskt utbreddes sig över sina rhododendron som var sååå stora så de nästan hängde ner. Oj. Mot min vana höll jag faktiskt tyst och nickade och log beklagande mot kvinnan med rhododendron.

Hemkommen efter middagsbjudningen satte jag mig vid datorn för att slå upp rhododendron i SAOL. Jaha. Vilken tur att jag inte artigt beklagade att de var så stora och visade mig ha förståelse för hennes lidande. Fast det hade jag ju inte. Jag kunde inte alls förstå varför hon nödvändigt måste föra sina fysiska besvär på tal vid middagen och framförallt inte se så nöjd och glad ut när hon pratade om något som man verkligen inte ska prata om vid en middagsbjudning, eller någonstans överhuvudtaget, utom på Vårdcentralen eller apoteket.

Svenskan är som sagt mitt modersmål och jag vågar nog påstå att jag har ett väl utvecklat språköra och ett riktigt bra ordförråd. Oftast smälter förnuft och känsla samman och då fungerar kommunikationen som den ska. Men ibland kan det tydligen bli en glitch även i en hjärna.  

KATRINE HAMORI
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Ensamhet, incel,

Det mest skamliga

SAMHÄLLSPROBLEM. Vad är det mest skamliga och pinsamma man kan vara idag?
0 0kr