DEMOKRATI. “Att säga att influencern är det slutgiltiga steget in i marknadssamhället är kanske för mycket sagt, men det är ett steg i den riktningen”, skriver Stellan Lindqvist.
Influencer. Något flyter in, fyller ut håligheter. Vad är detta nya? Märkte vi ens när det hände, att det porlar?
För inte så länge sen var vi, kunderna, på ett ställe och marknaden på ett annat. Köpcenter, annonsblad, tevereklam (så daterat det låter, idylliskt nästan). Vi valde efter behov och tillgänglig information, just så rationellt som läroböckerna i nationalekonomi sa att vi skulle göra i en välfungerande marknadsekonomi.
Inte längre så.
Marknaden vill in, hem till dig, bli vän, skratta, gråta, tala om barnen om kärleken, hinta om sex. Det personliga tilltalet, fysiskt från en levande person, illusionen av intimitet och vänskap, den återkommande och vardagliga kontakten, allt finns där för att runda förnuftet. Jo, du vet om det, men det spelar ingen större roll. Du är nu i en relation och relationer rymmer så mycket mer än rationella beslut. Du är en följare och det porlande vattnet flyter in. Så upplöses något, gradvis: det faktum att du är kund och ingenting annat.
Att säga att influencern är det slutgiltiga steget in i marknadssamhället är kanske för mycket sagt, men det är ett steg i den riktningen, det vill säga i den riktning där marknad och samhälle alltmer flyter samman; där mål och medel byter plats, där marknaden blir målet och vi medlet. Facebook är inte primärt en mötesplats, Facebook är en säljplats där vi är varan.
Vad detta spelar för roll? Rollerna, det är det som spelar roll! I ett demokratiskt samhälle är vi medborgare och vi delar ansvaret för sammanhållningen och den nödvändiga och ömsesidiga tilliten. I en marknad är vi kunder och det är de egna preferenserna som styr. Två roller, nödvändiga att hålla isär. Förtvinar medborgarrollen så växer individualismen (och faktiskt också egoismen) och det ”vi” som är nödvändigt för ett starkt demokratiskt samhälle försvagas.
Paradigmskiftet skedde under Reinfeldtåren. Det var då, och i ett slag – utan någon hörbar reaktion från socialdemokraterna – som stora delar av välfärden privatiserades (för en hungrig marknad finns få områden som är mer aptitliga än de där intäkterna är fixerade och kundunderlaget är givet). Skiftet hade några år tidigare getts vetenskaplig legitimitet genom nobelpriset till de båda amerikanska ekonomerna James Buchanan och Gordon Tullock. Public choice kallades deras ”upptäckt”, den som föreskrev att alla offentliga åtaganden skulle bli så mycket bättre och effektivare om de marknadiserades, det vill säga om de delades upp i köp-och-sälj-enheter, om ”produkterna” och målen gjordes mätbara.
Tankarna blev mycket framgångsrika och drog under nittiotalet och tidigt tjugohundratal fram som en stormvind genom det offentliga Sverige, nu under namnet new public management. Byråchefer och enhetschefer fick plötsligt för sig att de var vd:ar och kursgårdar, där man lärde sig det nya språket, blomstrade runt om i landet.
Sverige blev på kort tid något annat, en i det närmaste revolutionär mentalitetsförändring tog sin början. Vi fick valfrihet, vi blev kunder, nu även i de områden där vi tidigare var medborgare.
Det som samtidigt eroderade, något skulle ju ersättas, finns beskrivet i idéhistorikern Ronny Ambjörnssons numera klassiska arbete ”Den skötsamme arbetaren”. Där beskriver han hur, under tidigt nittonhundratal, långsamt och målmedvetet en medborgerlig och demokratisk kultur växte fram; hur, i arbetarkommuner, nykterhetsloger och frikyrkoföreningar ett civilsamhälle växte fram. Genom att delta i möten, lyssna, föra protokoll, ta ansvar och diskutera övade arbetaren in demokratin, egenintresset växlade över i gemensamma intressen.
För övrigt finns det stark vetenskaplig evidens, exempelvis i statsvetaren Robert Putnams “Making Democracy Work”, för att en utbredd medborgerlig tillit är ett nödvändigt villkor för en välfungerande demokrati. Och faktiskt också för en välfungerande ekonomi.
info@opulens.se
