Idén om folkutbyte bygger på en villfarelse

Krönikor.
Montage: Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

LEVA TILLSAMMANS.  “Att människor möts, beblandas och lever tillsammans betyder inte att de ‘byts ut'” skriver Haris Agic.  Han menar också att hela idén om folkutbyte bygger på villfarelsen om kulturell renhet.

Kulturmöten är ingen nyhet. Människan har, i alla tider och i världens alla hörn, förflyttat sig och träffat på andra klaner, stammar, folkslag och nationer. De historiska och antropologiska dokumentationerna av dessa kulturmöten vittnar om ett brett register av möjliga utfall – allt från fascination, vänskap, handel och allianser till misstro, förakt, hot och våld. Vi har lärt oss att se möjligheter men också risker med dessa möten.

Det vi med tiden faktiskt har utvecklat och förfinat är vår allmänna förmåga att aktivt söka optimera och dra nytta av möjligheterna samtidigt som vi har försökt tygla och neutralisera riskerna med kulturmöten. Därför har vi, särskilt tack vare upplysningen och den teknologiska utvecklingen, kunnat fly det evinnerliga medeltida slagfältet och istället göra hela världen till ett gemensamt samfund med ett världsomspännande nätverk av humanitära, statliga och privata organisationer samt en global handels- och arbetsmarknad där vi har förflyttat oss för att söka skydd, för karriären, för äventyret eller för kärlekens skull.

Så globaliseringen har gjort världen mindre och fört människor närmare varandra. Men i takt med att kulturmöten hade blivit allt vanligare har vi också blivit mer medvetna om skillnaderna mellan oss. En osäkerhet kring den kulturella identiteten har slagit rot. Nationalistiska, etniska och religiösa identiteter har börjat tillskrivas allt större betydelse. Föreställningen om hotet från ”den andre” hade kommit att dominera det offentliga samtalet och har idag blivit ett av de mest populära politiska slagträn.

De flesta ibland oss med utländsk bakgrund betraktar samtidigt det pågående spektaklet med lika delar förundran och förskräckelse.

Alltsedan den amerikanska statsvetarens Samuel P Huntingtons olycksbådande politiska profetia ”The Clash  of Civilizations” har det konspirerats fritt om ”hotet från öst”, ”islamisering av Sverige”, ”Londonistan”, ”Eurabia” och ”ett svenskt Kalifat” – samtliga fabricerade hotbilder som har fått stor spridning. Islamofobi är en viktig del av den högerkonservativa nationalismens uppsving i hela västvärlden – en utveckling som vittnar om att skrämselpropagandan verkar fungera. Människor blir skrämda, går in i försvarsläge där rädsla förvandlas till förakt och ett, ibland tvångsmässigt, driv att agera. Islamofobi omvandlas således till våldsbejakande islamhat. Men vi har sett det förut.

Demagoger likt Donald Trump i Förenta staterna, Boris Johnson i Storbritannien, Giorgia Meloni i Italien, Viktor Orbán i Ungern, Jair Bolsonaro i Brasilien har en hel del gemensamt med demagogerna som Vladimir Putin, Adolf Hitler och Benito Mussolini: de alla säger sig försvara vanligt folk mot en illasinnad elit; anspelar gärna på folks känslor genom ett romantiserat narrativ om ett kulturarv som står under hot från ”den andre”; yttrar obesvärat vad som än krävs – allt från ogrundade insinueringar till regelrätta lögner – för att manipulera opinionen och få allmänhetens popularitet och stöd; samt låtsas som att maktstrukturer inte existerar för att kunna vidmakthålla ojämlikhet som grundläggande näring för osämja, missnöje och en reaktionär volksgeist som är lätt att styra.

Ett av ”hoten” som har ökat i popularitet i stora delar av västvärlden de senaste åren är konspirationsteorier om ett av eliten orkestrerat folkutbyte. Denna konspirationsteori har under en längre tid figurerat också här hemma i Sverige bland högerextrema kretsar. Men under de senaste dagarna har den fått särskilt stor spridning då även en del ledande politiker har visat sitt stöd för den. Experterna har varnat för att teorin är bevisat våldsbejakande och riskerar skapa syre för högerextrem terrorism. Men den styrande makten visar inget större intresse för experternas varningar utan blåser istället ännu mer luft i hotbildens segel genom att prata om folkutbytet som ett matematiskt faktum samtidigt som man beslutar om en ny folkräkning och att återkalla en del uppehållstillstånd – tillfälliga och permanenta (exempelvis för de som åkt på semester till sitt hemland).

Köp Poeter mot krig!

Stöd Ukrainas folk - Köp Poeter mot krig! 68 kr
Läs mer

De flesta ibland oss med utländsk bakgrund betraktar samtidigt det pågående spektaklet med lika delar förundran och förskräckelse. Det är väl knappast så att folk har trillat ner i Östersjön sekunden min mamma och jag satte fot på svensk mark för snart 30 år sedan? Eller att mina två barn på något sätt inte skulle vara tillräckligt svenska och därmed enkom kan klassas som någon slags kontaminering till de den svenska kulturella renheten? Eller att de nästan 60 000 svenskar som är födda i Bosnien går omkring och trängtar efter sharialagar? Var är alla dessa horder av Kalifatälskare? Jag har aldrig träffat en enda!

Hela idén om folkutbyte bygger på villfarelsen om kulturell renhet och förutsätter en etnonationalistisk definition av svenskhet som är sprungen ur ideologiska strömningar som historiskt alltid kännetecknats av etnocentrism och rasism. Men denna definition av svenskhet är ingen självklarhet.

Att människor möts, beblandas och lever tillsammans betyder inte att de “byts ut”. Det är bara när vi redan i förväg har bestämt oss för att kulturella skillnader är ett hot mot vår kulturella renhet som vi fabricerar en föreställning om att vi måste slå vakt om den egna kulturen och identiteten. Men dessa två viljeriktningar – att vilja omfamna olikheter och att vilja bevara sin identitet – står inte i motsats till varandra. Att våra identiteter utvecklas i interaktion med andra innebär inte per automatik att vi tillintetgör oss själva. Tvärtom, vi utvecklas. Därför kan migration inte ses som folkutbyte utan snarare som folkUTVECKLING. Viktig skillnad ändå!

HARIS AGIC
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

0 0kr