KÅSERI. Katrine Hamori skriver om konsten att namnge olika läkemedel och konstaterar att läkemedelsbranschen inte vill förknippas med humor.
Det finns en nässprej som heter Renässans. Är det för att man blir som pånyttfödd när snoret löses upp och man kan andas som vanligt igen månne? Sådant som säljs på apotek brukar inte heta så. Men tydligen har språkbruket vad gäller läkemedel och läkemedelsnära produkter ändrats på sistone.
Det är inte bara själva läkemedlen som utvecklas, även namnen har genomgått en ganska stor förändring. Det nya som hänt är att läkemedlen nu riktar in sig mot konsumenterna direkt.
Tidigare hade läkarkåren ensamrätt på att tala om för folk vilket läkemedel som skulle intas. Nu har ju inte gemene man rätt att skriva ut läkemedel hur som helst till sig själv. Fortfarande har läkarkåren förskrivningsrätt för många läkemedel, men mycket av det som tidigare bara gick att få genom läkarens ordination är numera receptfritt och säljs lite varstans.
Förr skulle läkemedlen gärna associera till vetenskap och fick då helst namn på latin eller grekiska. Att nässprejen fick namn efter en historisk epok kan verka märkligt, men egentligen inte om man vet att rhinos är grekiskans genitivform av rhis som betyder just näsa. Lite långsökt kanske, men ändå kanske orsaken till varför Läkemedelsverket släppte igenom det.
Annars är kraven på namnen på nya läkemedel ganska stränga. De namn som fått godkänt är av två slag – dels alldeles egenpåhittade namn som oftast heter något engelsklingande som Eez eller så är det läkemedel där patentskyddet upphört att gälla, alltså generiska läkemedel, som då ska få namn som alluderar på den aktiva substansen i läkemedlet. Till exempel heter det receptbelagda hormonpreparatet för kvinnor Oestring och innehåller estradiolhemihydrat i en silikonring.
Svenska namn är inte särskilt vanliga när det gäller läkemedel, det beror naturligtvis på att man riktar sig internationellt när man namnger och då blir engelskan ganska given. Mediciner mot högt blodtryck är en gigant på marknaden. Fyndiga namn på världsspråket kanske bidrar till försäljningen, men förhoppningsvis är det ändå verkningsgraden som är utslagsgivande, men vem vill inte få mera zest, alltså livsglädje, trots högt blodtryck. Alltså tar man gärna en Zestril. Eller så väljer läkaren att skriva ut Crestor mot det farligt höga blodtrycket. Crest, alltså krön, topp, med det latinska (se där!) suffixet -or som motsvarar -are i svenskan. Ett språkligt mischmasch som den drabbade och inte minst den behandlande läkaren då associerar till något som gör att man mår toppen.
Läkemedelsbranschen är en seriös bransch och humor är alltså inte något som man vill förknippas med. Ovannämnda Renässans är väl så rolig man kan få lov att vara. Men man får vara medveten om att ett namn som fungerar i ett land kan ge helt fel associationer i ett annat land. Det gäller även annat än läkemedel. Pepparkakorna Pricks blev aldrig någon storsäljare i England. Inte heller sömnmedlet Stilnoct. Still knocked? No thanks. Men i Sverige vill vi ju gärna få en stilla natt.
Fast tacka vet jag Sepåfan-tabletterna. De som den gamle komikern Martin Ljung pratade om i sin monolog, om hur klen han var, vilken medicin han tog för att han skulle tåla alla de andra medicinerna.
info@opulens.se
