BAD BOYS. “Attraktionsfaktorn och acceptansen är betydligt lägre för kvinnor som missbrukar, sviker sina nära, ligger runt, lever rövare och sedan bekänner sina synder offentligt”, skriver Erik Cardelús.
”Sorry, allt gick åt helvete” är en självutlämnande podd som fått mycket utrymme på sistone. Nu senast i Svenska Dagbladet där innehållet sägs spegla det ”ofiltrerade manliga mörkret”. Bakom podden står mediepersonen Fredrik Söderholm och skådespelaren Ola Rapace, två personer som vistats länge i ett manligt mörker, präglat av droger, spruckna relationer och destruktivitet. Här förekommer också svikande fäder och mödrar som inte räckt till.
Söderholm och Rapace konfronterar sina föräldrar och lyssnaren får vara med. Någon privat zon tycks inte finnas, närgånget är ett milt ord. Ledmotivet är ”hurt people hurt people.” Eller på svenska: Den som har skadats, skadar.
Börjar man slentrianmässigt glunka om heteronormativitet, blir det dock fel. För Ola gillar tjejer, Fredrik gillar killar. Så kanske är det mest i vårt trångsynta medvetande som gay och grabbig inte kan samsas. Manlighet har ingen given mall, annat än hos trångsyntheten.
Frågan är dock varför det manliga mörkret alltjämt drar så mycket, från fascinationen inför det som kallas bad boys till ordstäv som ”Blyga pojkar får inte kyssa vackra flickor.” Och Söderholm och Rapace är ingalunda ensamma bland mediala personer som levt ut och outat sitt manliga mörker; otvunget kommer en Micke, Torsten, Fredrik, Tommy och en Sebbe upp.
Bärande i narrativet är droger, destruktivitet och brustna relationer. Eller egenskaperna tuff, trotsig och trasig. Till detta kan läggas attraktivitet, att bad boys utövar en stark lockelse på andra. Eller för att uttrycka det rakare: bad boys får ligga mer än vanlisar. Att Ola Rapaces självbiografi heter Romeo är således ingen slump.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Några bad boys hamnade i onåd under metoo-vågen. Formellt dömda eller inte, mycket av det mediala ljuset slocknade och drog vidare. Andra har hållit sitt så kallade personliga varumärke starkt. Slående är att artisteri och manligt mörker tycks vara en vinnande kombination, åtminstone medialt och kommersiellt, mer sällan moraliskt och mänskligt. Kan det vara så att många mer eller mindre medvetet accepterar en destruktiv manlighet då den kombineras med en scen och en scenpersonlighet? Det uppstår en undantagszon dit verklighetens och vardagens nyktra och normaliserade ljus inte når in. Bland vanlisar på kontor fungerar det sällan att leva rövare. Bland lärare och vårdpersonal, socionomer och skattejurister blir sällan kombinationen vild och vacker så gångbar. Men plikttrogen har sällan samma mediala attraktionskraft som otrogen, vild vinner över vänlig, mörker slår mjukhet. Det sceniska, spektakulära och självförbrännande går i medial armkrok.
En annan skavande fråga är varför manligt mörker säljer så mycket bättre än kvinnligt mörker. Attraktionsfaktorn och acceptansen är betydligt lägre för kvinnor som missbrukar, sviker sina nära, ligger runt, lever rövare och sedan bekänner sina synder offentligt. På SVT Play ligger en dokumentär om Lena Nyman, den upphöjda aktrisen som levde självförbrännande utanför rampljuset. Lena Nyman överöstes av negativa och nedsättande omdömen om sitt utseende och sitt leverne, medan de manliga motspelarna passerade under radarn som vilda och vackra undantagsmänniskor.
Föränderligt eller beständigt? Kanske kommer dessa djupgående mönster att förändras i takt med att jämställdheten fortskrider och fördjupas. Antingen genom att kvinnor tillåts leva rövare med samma attraktionsfaktor som män eller att vi tröttnar på bad boys-syndromet. Alternativt kan vi hjälpas åt att skapa något bättre tillsammans, låta mönster brytas och rustningar spricka. För som bekant handlar dagens missförhållande – från vardagskonflikter till krig, från småsinthet till svek – om att vi människor tillåter oss att vara destruktiva, samtidigt som vi underutnyttjar möjligheten till samverkan, förståelse och omtanke.
info@opulens.se
