Den obehagliga sanningen – män är på efterkälken

Krönikor.
(Foto: Pixabay,com)

JÄMSTÄLLDHET. ”Om kvoten 70-30 gäller för de ledande positionerna i samhället innebär då att vi tappar manliga begåvningar på vägen. Precis som vi tidigare tappat kvinnliga”, skriver Lars Thulin.

Lena Mellin, Aftonbladets mångåriga skribent, är en modig kvinna. Hon törs skriva krönikan som en man knappast fått publicerad någonstans. Om han fått det hade han slitits sönder av kvinnliga debattörer med motiveringen att skribenten var en vit, medelålders, heterosexuell man som var orolig om sin position i samhället och rädd för starka kvinnor.

Men Mellin vågar. Förmodligen får hon onda ögat av sina kvinnliga kolleger. För det som Lena skriver – det får man inte skriva.

Vad har hon då gjort? Jo, hon hävdar att mannen i ökande grad hamnar i bakvatten: i debatten, i näringslivet, i politiken. Och att vi män måste ”spotta upp oss” för att hänga med. Samt att en värld där männen är på efterkälken inte skulle gagna någon. Det är få som öppet vågar dra den slutsatsen – för något mer politiskt inkorrekt är svårt att tänka sig.

Om världen tvunget ska delas upp i frontlinjer mellan könen, så finns det åtskilliga områden kvar där män respektive kvinnor är förfördelade.

Ett område där kvinnorna helt dominerar och där mannen verkligen är på efterkälken är tolkningsföreträdet i debatten. Även om en viss tillnyktring skett på senare tid är det fortfarande i princip fritt fram att vräka ur sig vilka som helst svepande fördömanden av män i allmänhet. Medan motsvarande generaliseringar om kvinnor aldrig tillåtits.

Feminismens första och fortfarande starkaste axiom är män alltid förövare – kvinnor alltid offer. Detta präglar helt genusdebatten.

Att män skulle förnedras – vem bryr sig?

Intressant exempel är en av förra vårens storsäljare i bokhandeln, ”Männen i mitt liv”. Där recenserar Sofia Rönnow Pessah i sin författardebut ingående ligg med 50 män. Rakt upp och ner, sex som hon med nästan patologisk intensitet sökt upp. Många tyckte den var ett fräscht feministiskt inlägg, många var förstås sugna på att läsa om sex. Många köpte. Kritikerna var svala och tyckte mest synd om den kvinnliga huvudpersonen i romanen.

Vänd på det. Om en manlig debutant kommit med ”50 brudar jag satt på” hade förmodligen inget förlag varit intresserat. Sexistiskt och förtryckande, inget förlag vill få den stämpeln. Och så förnedrande mot kvinnorna! Om den ändå tryckts hade debattörer rasat över att kvinnor bara bedömdes som vaginor. Avskyvärt!

När män bedöms efter enbart styva stånd, då är det rolig och viktig feministisk litteratur. Att män skulle förnedras – vem bryr sig? Eftersom män alltid förövare – kvinnor alltid offer.

Profilerade krönikörer och debattörer är också i ökande grad kvinnor. Jag kollade en gång DN:s nättidning. Räknade antalet krönikörer med bild. Kom till elva. Tre av dem var män. Högst placerad man i flödet på plats nio.

Så ser debattklimatet ut. Därför har en av de viktigaste punkterna i Mellins artikel hittills bara föranlett en gäspning i debatten – nämligen betygsgapet. Alltså att flickor har mycket bättre betyg än pojkar. Följden av detta är sju av tio akademiska examen tas av kvinnor.

Betygsgapet i nian, alltså skillnaden mellan flickors och pojkars genomsnittliga betyg, varierar över landet. Nationellt är den cirka tio procent. Störst är skillnaden på landsbygden – i Bengtsfors kommun är den 34 procent!

Med denna ojämlikhet i akademiska färdigheter kommer vi att inom något eller några decennier få stor ojämlikhet på ledande poster i offentlig administration, forskarvärlden och i näringslivet. Är det ett problem? Kanske inte enligt devisen Kvinnor Kan.

För oss som tror på jämställdhet är det dock ett stort bekymmer. Vi som tror att män och kvinnor är lika smarta om de ges samma förutsättningar. Om kvoten 70-30 gäller för de ledande positionerna i samhället innebär då att vi tappar manliga begåvningar på vägen. Precis som vi tidigare tappat kvinnliga. Men i ett samhälle med livsavgörande utmaningar krävs att vi har de smartaste hjärnorna på plats. Det är vad som finns bakom pannbenet som ska avgöra rekrytering – inte vad som finns mellan benen. Jämställdhet är inte liktydigt med att män aldrig ska få ha mer än 50 procent i en församling.

Märkligt är att betygsgapet, och faktumet att vi har ett skolsystem som uppenbarligen missgynnar pojkar och slösar bort begåvningar, i princip aldrig debatteras. Om förhållandet varit det omvända i decennier – att flickor missgynnats i skolan och fått betydligt sämre betyg – då hade tonen varit en annan. Utredningar och kommittéer hade avlöst varandra, en mängd åtgärder hade föreslagits, kvinnliga debattörer hade krävt förändringar. Gudrun Schyman hade blivit vansinnig.

Något har ändå gjorts. En utredning kan alltid startas. För ett par år sedan presenterades ”Män och jämställdhet”, SOU 2014:6. Ensamutredaren Svend Dahl konstaterade en rad ojämlikheter. Medias intresse för utredning var i princip obefintligt. Självklart – slutsatserna var politiskt inkorrekta. Förmodligen för att utredningen gick helt emot feminismens axiom: män alltid förövare – kvinnor alltid offer.

Regeringen var politiskt korrekt. Man tackade för Svend Dahls arbete, gäspade, vände på huvudkudden och somnade om.

LARS THULIN
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

0 0kr