FOLKVILJA. “Det kan tyckas ironiskt att miljonprogramförorten Upplands Väsby går i bräschen för en ny våg av arkitektur i klassisk tradition”, skriver Lars Anders Johansson.
Nyligen presenterades vinnarna i den omdebatterade markanvisningstävlingen i Upplands Väsby norr om Stockholm. Omdebatterad eftersom kommunen redan i markanvisningsskedet ställt krav på den estetiska gestaltningen av byggnaderna som ska uppföras på den aktuella tomten. Kravet var att husen ska byggas i någon av fyra tydligt definierade arkitektoniska stilar, samtliga från tiden kring det förra sekelskiftet.
Det är ovanligt att kommuner lägger sig i gestaltningsfrågor av det här slaget. Kritiker menar att det är fråga om politisk klåfingrighet och att gestaltningsfrågan borde ha lämnats till professionen, det vill säga arkitekterna. Kommunstyrelsens ordförande Oskar Weinmar (M) menar att förslaget har folklig förankring. Tävlingen har också föregåtts av en medborgardialog där Väsbyborna kunnat ge sin syn på vilken typ av bebyggelse de vill se i sin kommun.
Debatten om markanvisningstävlingen i Upplands Väsby är bara ett av flera exempel från senare år på hur frågor om arkitektur och stadsbyggnad tagit plats i den offentliga debatten. Valet 2018 blev en ögonöppnare för politiker i många kommuner, när stadsbyggnadsfrågorna ritade om det politiska landskapet. I bland annat Vaxholm, Knivsta och Upplands Väsby gick lokala småpartier framåt i opinionen på grund av ett utbrett missnöje med de etablerade partiernas stadsbyggnadspolitik.
Egentligen handlar det om samma debatt som förts sedan funktionalismens genombrott i Sverige på 1930-talet. Det som har förändrats är styrkeförhållandena. Plötsligt har det breda folkliga missnöje som redan från början funnits med den modernistiska arkitekturen, kunnat kanaliseras på ett sätt som kunnat påverka utvecklingen.
Stockholmsutställningen 1930 användes som murbräcka för att lansera en radikalt ny syn.
Om hur det gick till när Sverige inom loppet av några få år gick från den sprudlande arkitektoniska guldålder som utgjorde det svenska 1920-talet, till den modernistiska hegemoni som varit rådande sedan 1930-talet kan man läsa i Per I Gedins “När Sverige blev modernt”, som vann stora fackbokspriset 2018. Där skildras hur en liten men inflytelserik grupp funktionalistiska ideologer, med Slöjdföreningens ordförande Gregor Paulson i spetsen, använde Stockholmsutställningen 1930 som murbräcka för att lansera en radikalt ny syn, inte bara på arkitektur utan på hur framtidens människor skulle leva sina liv.
De funktionalistiska pionjärernas samhälls- och människosyn sammanfattades i manifestet “acceptera!”, som publicerades året efter utställningen. Det är förfärande läsning, attityden är på samma gång skrämmande totalitär och påfallande naiv. Centralt i tankegodset är avskaffandet av det traditionella, det tillbakablickande, det historiska. Synsättet stämmer väl överens med modernismens internationelle pionjär, schweizaren Le Corbusier.
Den modernistiska arkitekturen, eller funktionalismen som den kallades i Sverige, låter sig inte inordnas på den traditionella höger- vänsterskalan. I USA, varifrån mycket av inspirationen hämtades, drevs utvecklingen snarast av marknaden och den politiska högern. Att Le Corbusier själv hade fascistiska böjelser är ingen hemlighet, även om hans epigoner i dag helst talar tyst om saken.
De svenska funktionalisterna hörde i regel hemma på den politiska vänsterkanten. Kanske var det av övertygelse, kanske var det av pragmatiska skäl. Sant är dock att funktionalismens enorma genomslag möjliggjordes av att den inkorporerades som en del i det socialdemokratiska folkhemsprojektet. Genom bland annat den bostadssociala utredningen, där acceptera-författaren Uno Åhrén medverkade, blev den funktionalistiska ideologin officiell politik. Under efterkrigstiden blev konsekvenserna av denna estetiska likriktning påtagliga, med kulmen under miljonprogrammet 1965-1975, då det byggdes 100 000 nya bostäder per år.
Funktionalismen var hela tiden ett elitprojekt, som genomdrevs uppifrån. I och med de stora rivningarna av äldre bebyggelse under 1960-talet, “saneringar” som det kallades med tidens språkbruk, började ett folkligt motstånd växa fram. Det var ett motstånd som spände över parti- och klassgränser. Kommunister protesterade mot förfulningen sida vid sida med högborgerliga östermalmstanter i päls.
Men konflikten om arkitektur och stadsbyggnad handlar inte enbart om fint och fult. Det handlar om synen på staden, samhället och historien. Le Corbusiers famösa formulering om byggnader som “maskiner för boende” sammanfattar synsättet väl. Vanliga människors uppfattningar ställdes på huvudet: vackert var något dåligt, fult något eftersträvansvärt.
Den traditionella arkitekturen, eller arkitektur i klassisk tradition, som anhängarna kallar den, är ett samlingsnamn för den byggnadskonst som växt fram organiskt genom årtusenden. Arkitekturen före funktionalismen präglades av en lekfullhet där inspiration hämtades från hela arkitekturhistorien, från antikens Rom och Hellas, från nordisk allmogearkitektur och från franska riddarborgar (som på Strandvägen i Stockholm).
Internationellt pågår en rörelse bort från efterkrigstidens torftighet.
Modernisternas mål var att bryta med allt detta, att börja om på nytt. Hundra år senare försöker man fortfarande upprepa samma trollerinummer. Problemet är dock att när man hela tiden börjar om på ruta ett tenderar man att endast uppfinna hjulet gång på gång, eftersom man aktivt valt bort hela den verktygslåda som den föregående arkitekturhistorien tillhandahållit.
Internationellt pågår en rörelse bort från efterkrigstidens torftighet. Ett återupptäckande av arkitekturhistorien och de kvaliteter som gjorde Europas städer vackra och attraktiva har lett till en renässans för den klassiska arkitekturen. I Tyskland, Frankrike, Storbritannien och det gamla öst byggs nytt inspirerat av historiska stilar. Sverige, som annars brukar vara snabbt på att haka på internationella trender, släpar efter. Kanske är det för att vi fortfarande odlar självbilden av att vara “världens modernaste (mest modernistiska) land”? Krusningar börjar dock skönjas på den konforma ytan.
Det kan tyckas ironiskt att miljonprogramförorten Upplands Väsby går i bräschen för en ny våg av arkitektur i klassisk tradition. Men kanske är det bland de slitna, massproducerade lådorna från 1970-talet som behovet av skönhet och tradition är som störst?
larsanders.johansson@opulens.se
