DUBBLA MÅTTSTOCKAR. “Gangsterrappubliken tycks bedömas besitta en unik förmåga att skilja mellan verk och person, om man får tro kultursidorna, en förmåga som metalpubliken eller Melodifestivalens publik inte tilltros besitta.” Lars Anders Johansson skriver om skandalerna kring rapparen Yasin i sin debutkrönika i Opulens.
Det var så sent som i februari i fjol som skådespelaren och sångaren Thorsten Flinck diskvalificeras från Melodifestivalen sedan Sveriges Television fått kännedom om att han stod åtalad för olaga hot och skadegörelse. “Eftersom han är mitt i en pågående rättsprocess kan vi inte låta Thorsten Flinck medverka som tävlande”, lät Anette Helenius, projektledare för Melodifestivalen, meddela.
I ljuset av detta är det anmärkningsvärt att programbolaget i början av december publicerade en okritisk intervju med rapparen Yasin Mahamoud, livsstilskriminell som avtjänat ett fängelsestraff för grovt vapenbrott. På nyårsaftonen greps Yasin på nytt, den här gången misstänkt för att ha kidnappat och förnedrat en annan rapartist.
Hos SVT:s systerbolag Sveriges Radio är Yasin dubbelt nominerad till det prestigefyllda P3-guldpriset. I ljuset av den nya häktningen har en debatt brutit ut om huruvida rapparen ska diskvalificeras från tävlingen eller inte. På kultursidorna har skribenter ryckt ut till rapparens försvar med argumentet att man måste kunna skilja på sak och person.
Det är uppenbart att public service-bolagen, och kultursidorna, tillämpar olika måttstockar för olika artister och musikstilar. Det som inte tolereras i en genre, som brottslighet, betraktas som intressant och spännande i en annan. Frågan om huruvida en återfallsförbrytare som Yasin skall berövas sina skattefinansierade plattformar i SR och SVT är dock mindre intressant än frågan om hur han kom i åtnjutande av dem från början.
Det tycks råda något slags konsensus om att rasistisk musik ska hållas borta från offentliga plattformar eftersom texternas budskap riskerar att påverka människor i negativ riktning.
Public service-bolagens kärleksaffär med förortskulturen i allmänhet och den så kallade gangsterrapen i synnerhet har nu många år på nacken. Det var till exempel via en reportageserie i P1 som hiphopgruppen Kartellen, grundad av dömda gängkriminella, fick sitt stora publika genomslag.
Den nya tidens gangsterrappare är tätt involverade med de kriminella gäng som ligger bakom de senaste årens gängskjutningar. Enligt Expressen tillhör Yasin själv kärnan i Rinkebygrupperingen Shottaz, i vars uppgörelser med den rivaliserande Dödspatrullen ett tiotal personer mördats.
Gangsterrapens privilegierade status i svensk offentlighet blir också tydlig eftersom den kommer undan med texter av ett slag som skulle ha diskvalificerat artister i vilken annan genre som helst, på grund av misogyni och våldsförhärligande. De principargument som nu anförs för att de kriminella rapparnas musik ska finnas kvar på streamingtjänster som Spotify, lyste med sin frånvaro när plattformen tämligen godtyckligt började rensa ut sådant som stämplades som vit makt-musik.
Det tycks råda något slags konsensus om att rasistisk musik ska hållas borta från offentliga plattformar eftersom texternas budskap riskerar att påverka människor i negativ riktning. Märkligt nog anses detta inte gälla den kriminalitetsförhärligande rapmusiken. ”När opinionsbildare oroar sig för att rapkonsumenten i gemen är en Emma Bovary vars världsbild och moral utsätts för fara av den dekadenta musiken ska vi bara skratta åt dem”, skriver Victor Malm i Expressen.
Kultursidorna ryckte inte ut till försvar för black metal-bandet Marduk från Norrköping, när dessa avbokats av Arbisteatern i Norrköping efter att vänstertidskriften ETC påstått att en bandmedlem köpt klistermärken från nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen. Inte heller märktes någon uppslutning bakom det australiska metalbandet Deströyer 666, som efter att ha kritiserat Metoo-rörelsen i grova ordalag under en spelning på Södra Teatern i Stockholm fick veta att de inte var välkomna att spela där igen.
Gangsterrappubliken tycks bedömas besitta en unik förmåga att skilja mellan verk och person, om man får tro kultursidorna, en förmåga som metalpubliken eller Melodifestivalens publik inte tilltros besitta.
Men kanske handlar gangsterrappens privilegierade position om något annat. Kanske speglar de dubbla måttstockarna i själva verket en nedlåtande syn på de som bor i de segregerade områdena, att det inte går att ställa samma krav på dem som på artisterna i Melodifestivalen, eller den (oftast vita) metalscenen. Kanske uppfattas en autentisk gängkriminell från förorten som en pikant krydda, som något spännande och exotiskt. De låga förväntningarnas rasism är ett begrepp som brukar användas för att beskriva en nedlåtande syn på grupper som inte tilltros samma förmåga som den egna. Det synsättet tycks ha fått sitt eget soundtrack.
info@opulens.se
