POLITIK. Stellan Lindqvist skriver om den världspolitiska utveckling som innebär att den marxistiske filosofen Antonio Gramsci åter är aktuell.
Antonio Gramsci. Varför dyker han allt oftare upp i högprofilerade tidskrifter, nu senast i Time Magazine, varför diskuteras han, en marxist död 1937 i Mussolinis fängelse?
”The old world is dying, and the new world struggles to be born: now is the time for monsters”. Något som känns igen?
Hör vi inte det dova ljudet när världspolitikens kontinentalplattor rör sig? Hör vi inte det gnisslande ljudet som uppstår när tåget/vagnarna, vi, växlar in på en lång populistisk högerkurva?
Varthän?
Makten har två grundpelare. Våld (hot om våld) och samtycke (nöjdhet). Fungerar som kommunicerande kärl: lite våld kräver stort samtycke, lite samtycke kräver mycket våld. Men då våldet är dyrt och riskfyllt och samtycket billigt gör det samtycket mer eftersträvansvärt. Samtidigt är det knepigt, samtycket, tricky business. Det är här Gramsci kommer in. Den viktiga kampen utspelar sig i kulturen säger han, hur en ”hegemoni” tillskapas (nej det är inget konspirativt, det är en kollektiv process), hur ett förhärskande sätt att förstå, tolka och tänka om samhället skapar ett ”sunt förnuft”, skapar föreställningar om vad som är ”realistiskt” och vad som är ”utopiskt” eller ”extremistiskt”.
Men hegemonier rämnar, som 1989 och åren närmast efter, energin bakom järnridån tog slut, det räckte med någon sa Kejsaren är naken. Så nu, Trumps andra period: ”vi kan inte förlita oss på USA längre”, ”Nato är i gungning”, ”en ny världs(o)ordning”, ”Europa ensamt”.
Bakom honom, Ledaren, nu alltmer synliga, alltmer artikulerade, finns de nya härskarna. Apple, Nvidia, Microsoft, Google, Amazon, Meta, Musk.
Jo, det är sant att ”the american dream” är en klyscha, men likväl är (var) klyschan sann, den som drivit landet. ”Go and get it”, det finns alltid ett stycke land där du kan slå ner dina bopålar. Men något nytt stycke land finns inte längre. Så vad händer då, när energin är slut, när utopin blir till luft? Vad kan man då ge dem, folket, underklassen? En ny verklighet! Drömmar, lögner, förvirring (”flood the zone” som MAGA-strategen Steve Bannon sa, det vill säga fyll det offentliga rummet med bullshit). När tomheten sen är total finns bara en sak till att ge: Ledaren, Kungen, Den Ofelbare, Guldmannen.
Men makt är aldrig entydig. Bakom honom, Ledaren, nu alltmer synliga, alltmer artikulerade, finns de nya härskarna. Apple, Nvidia, Microsoft, Google, Amazon, Meta, Musk. De kysser alla hans hand, de väntar. J D Vance väntar. De kontrollerar digitala tjänster världen över, de kontrollerar stora delar av e-handeln, de kontrollerar molntjänster och sociala medier. Och de hymlar inte över hur makt skall utövas, hur hegemoni skall tillskapas: manipulerat samtycke, röstboskap.
Demokrati?
Det fanns en tid, längesen nu, när jag läste statsvetenskap, när samhället i läroböckerna delades in i sfärer, tre närmare bestämt: den politiska, den ekonomiska och den civila. Tre ringar där det fanns smärre överlappningar. Den ekonomiska sfären hade sitt logos, den bakade brödet, den politiska hade sitt, den fördelade brödet. I civilsamhället skapades mening, kultur och ett socialt liv. Livet enkelt, nästan som i Bullerbyn.
Nu, inget Bullerbyn. Bara en blind kan förneka att den ekonomiska sfären totalt dominerar. Där tidigare ekonomin var ett medel (baka brödet) har den blivit ett mål, ett huvudmål rentav. Kompetens är viktigare än bildning, kultur är bra om den är bra för tillväxten. Det som är bra är det som bär sig. Nej, kapitalism är inte synonymt med marknadsekonomi, har aldrig varit, kapitalism är också makt, politisk makt, ansvarig för ingen förutom sina ägare. När vi bekymrat talar om ”individualiseringen” av samhället, om kommersialiseringen då är det marknadssamhället vi talar om, det vi nu lever i, det samhälle som fått oss att bli konsumenter mer än medborgare, som fått oss att tro att dopaminisk köplust skall ge livet mening, det samhälle där människovärde alltmer blir liktydigt med marknadsvärde.
En sliten sentens, jag vet, dock inte mindre sann: vi har lättare att föreställa oss mänsklighetens undergång än kapitalismens. Jo, det är en hegemoni som heter duga.
Kanske krackelerar något nu när den trumpska förlåten rämnar.
Något nytt vid horisonten? Kanske.
info@opulens.se
