KULTURANALYS. “När det humanistiska bildningsidealet dominerade betraktades biblioteken som tempel helgade åt litteraturen och den bokliga lärdomen. När den antropologiska kultursynen vann mark kom bibliotekens roll allt mer att likna kulturhusens”. Lars Anders Johansson skriver om den idéhistoriska bakgrunden till dagens biblioteksdebatt.
Den här texten borde egentligen börja med en lång utläggning om min personliga relation till bibliotek. Om hur jag redan på lågstadiet älskade att åka till biblioteket i det lokala funkiscentrumet och få med mig boktravar hem. Hur självklart det var när jag skulle göra min första prao på mellanstadiet att det skulle ske på biblioteket.
Den skulle fortsätta med en redogörelse för hur jag på högstadiet smet iväg till stadsbiblioteket och kunde bli kvar till sent på kvällen, och om de många timmarna i gymnasiets skolbibliotek i den palatsliknande byggnaden. Jag borde lägga ut texten om min kärlek till universitetsbibliotekets läsesalar och till institutions- och nationsbibliotek i Uppsala under studieåren, och om hur jag hållit min livslånga kärlek till bibliotek vid liv under många timmar på KB och andra forskningsbibliotek under arbetet med mina böcker.
För att tas på allvar i biblioteksdebatten behöver man nämligen kunna bevisa sin kredibilitet på biblioteksområdet innan man överhuvudtaget uttalar sig. I dagens identitetspolitik är det avsändaren som räknas, inte argumenten. Helst ska den som uttalar sig i biblioteksfrågor vara barn till minst en bibliotekarie, helst två, inneha en examen i biblioteksvetenskap och gärna vara gift med en bibliotekarie. Den som saknar dessa meriter behöver således lägga ut texten om sina många erfarenheter av och känslor för biblioteket som institution.
Jag är dock tillräckligt gammal för att minnas tiden före identitetspolitiken och tillräckligt nostalgisk för att anse att argument är viktigare än avsändare. Jag tänkte därför hoppa över den obligatoriska inledningen och gå rakt på sak.
Debatten om dessa problem urartade snart i den sedvanliga pajkastningen.
Biblioteksdebatten är tillbaka, det vill säga den debatt som rasade 2015 och gav oss det bevingade uttrycket “tysthetsnormen”. Tysthetsnormen var ett begrepp som myntades av dem som ville misstänkliggöra den som ansåg att det skulle vara tyst och lugnt på ett bibliotek.
Bakgrunden var de frekventa rapporterna om våld, hot och störande asocialt beteende på bibliotek runtom i landet. Debatten om dessa problem urartade snart i den sedvanliga pajkastningen. De som ansåg att bibliotek skulle vara en tyst och lugn plats för studiero ansågs upprätthålla en förtryckande tysthetsnorm, som i själva verket, menade man, bottnade i en främlingsfientlig agenda. Att det i själva verket låg närmare till hands att hävda att det var den som menade att personer med invandrarbakgrund inte skulle kunna vara tysta på bibliotek som var främlingsfientlig liksom försvann i ivern att vilja smutskasta meningsmotståndare.
I år har biblioteksdebatten återuppstått sedan det blivit känt att stadsbiblioteket i Stockholm anställt en socionom som ett led i sitt arbete med att komma tillrätta med problemen. Debatten formerar sig längs de gamla stridslinjerna, närmast som om tiden stått still sedan 2015.
Att biblioteksdebatten är så förvirrad beror, vid sidan av de medvetna missförstånden och svartmålningen av meningsmotståndare, på att det egentligen är flera debatter i en. Dels handlar det om diskussionen kring ett utbrett asocialt beteende, där offentliga platser och institutioner blir arenor för grupper och individer som trakasserar och stör sin omgivning. Dels handlar det om en grundläggande kulturpolitisk och filosofisk fråga om vad bibliotek och andra kulturinstitutioner är för något och vilken roll de ska spela i samhället.
Ingångarna till debatten om kriminalitet och asocialt beteende varierar beroende på politisk ståndpunkt. Där somliga vill betona de socioekonomiska faktorernas betydelse vill andra istället understryka de migrations- och integrationspolitiska faktorerna. Medan somliga vill betona strukturella mönster, vill andra fokusera på den enskilde individens ansvar. Biblioteken blir i detta sammanhang en proxy för en större samhällsdebatt med ideologiska dimensioner.
Frågan om vad biblioteket egentligen är går tillbaka på en kulturpolitisk diskussion som har mer än ett halvsekel på nacken och som grundar sig i två diametralt skilda sätt att betrakta kultur och kulturpolitik. Det ena synsättet, som var dominerande i samtliga politiska läger fram till mitten av 1960-talet, utgick från vad som brukar kallas för den humanistiska eller den estetiska kultursynen. Det är en kultursyn som hänger nära samman med det traditionella bildningsidealet och vars definition av kultur åsyftar de olika konstarterna, till exempel bildkonsten, litteraturen, musiken och dramatiken.
De institutioner som byggdes upp utifrån denna kultursyn var tydligt kopplade till någon av dessa: teatrarna till dramatiken, konserthusen till musiken, konsthallarna till bildkonsten och biblioteken till litteraturen.
Det andra synsättet brukar benämnas den antropologiska kultursynen och dess definition av kultur är betydligt bredare. Precis som en antropolog studerar alla mänskliga seder och bruk i ett samhälle, syftar det antropologiska kulturbegreppet på mänsklig verksamhet i bred bemärkelse. Kulturpolitik som utgår från detta synsätt blir något annat än den humanistiska kulturpolitik som utgår från konstarterna. Utifrån det antropologiska kulturbegreppet blir steget inte långt till synen på kulturpolitik som en kraft ägnad att stöpa om samhället i en vidare bemärkelse.
Med den nya synen på kulturpolitikens roll följde också en förändrad syn på kulturinstitutionernas roll.
Det är därför inte ägnat att förvåna att skiftet från den humanistiska till den antropologiska kultursynen som utgångspunkt för kulturpolitiken sammanfaller med den våg av politisk radikalisering som svepte över Sverige och västvärlden från mitten av 1960-talet till slutet av 1970-talet. För svensk del nådde den sin kulturpolitiska kulmen med den stora reformen 1974. Faktum är att vår användning av ordet kulturpolitik vittnar om just denna förskjutning, tidigare talades det företrädesvis om konstpolitik och konstnärspolitik.
Med den nya synen på kulturpolitikens roll följde också en förändrad syn på kulturinstitutionernas roll i samhället. Från 1960-talet och framåt börjar man bygga så kallade kulturhus, ett slags allkonstverk som är tänkta att rymma all möjlig verksamhet. Under samma period börjar också synen på bibliotekens roll att förändras. När det humanistiska bildningsidealet dominerade betraktades biblioteken som tempel helgade åt litteraturen och den bokliga lärdomen. När den antropologiska kultursynen vann mark kom bibliotekens roll allt mer att likna kulturhusens: samtidigt vidare och mer diffus i konturerna.
Den antropologiska kultursynen suddade ut konturerna av vad ett bibliotek var för något. Tidigare hade kultur ansetts vara någonting som existerade i sin egen rätt, för sin egen skull. I och med den antropologiska kultursynens genomslag blev kulturpolitik någonting som motiverades utifrån dess effekter på det omgivande samhället, en utveckling som påskyndades av lika delar politisk aktivism och den offentliga byråkratins obönhörliga logik. Biblioteken var de kulturinstitutioner som kanske allra tydligast föll offer för denna utveckling.
Dagens biblioteksdebatt kan delvis betraktas som en kamp mellan dessa två perspektiv, en motsättning som ytterligare förstärkts av att förutsättningarna för biblioteken förändrats på grund av faktorer i omvärlden. Med ökande levnadsstandard och sjunkande bokpriser är böcker inte längre en exklusivitet för ett burget fåtal. Samtidigt har den tekniska utvecklingen gjort bibliotekens roll som informationskälla obsolet. Likväl ökar klyftan mellan de som läser och de som inte läser. Frågan är fortfarande öppen: vilken roll ska biblioteken spela i Sverige idag?
larsanders.johansson@opulens.se
